Dokument inifrån: Hatet (SVT)

Att hon är en fd missbrukare är väl ingen hemlighet, att hon bara knaprat piller den tiden som är journalförd är givetvis nonsens.

Forskning visar faktiskt motsatsen till det du påstår. Barn med neuropsykiatriska diagnoser (som autism) påverkas betydligt starkare av sin miljö än andra barn. Inom utvecklingspsykologin används begreppet differentiell mottaglighet för just detta.

Ett barn med autism i en trygg, strukturerad miljö kan absolut ha svårigheter, men de får sällan extrema, destruktiva och långvariga utagerande beteenden. De får hjälp att hantera sina känslor och hantera sin stress. När ett barn med autism däremot placeras i en miljö präglad av kaos, hot och en förälder med missbruksproblematik blir reaktionen ofta explosiv. Barn med autism från trygga familjer kan få utbrott där de kan slåss, bitas och kasta saker. Men de hotar sällan sina föräldrar till livet med kniv, håller på i sex timmar i sträck och blir tvångsomhändertagna.

Du utelämnar helt genetik. Du kan dalta ihjäl barn, en del kommer ändå bli odågor. Kan man se på tvillingstudier, adoptionsstudier osv. Men då skulle det ju kännas mer hopplöst och alla värdelösa socionomer, sociologer, psykologer, antropologer och annat bjäfs kunna sparkas på momangen och så kan vi ju inte ha det..

Jag blev uppmärksammad på att Bo Göran Bodin även gjort en dokumentär som heter ”Att rädda ett barn”, där han också anmäldes för förtal.
I dokumentären vinklar han det som att pappan inte alls är pedofil och han fick sen ensam vårdnad.
Många trodde på Bo Göran då, även Elaine Eksvärd som är ett av alla barn som tvingades bo med sin pedofil-pappa eftersom myndigheterna just trodde mer på honom och hans vältalighet.

Det är hursomhelst tydligt att Bo Göran rycker ut för att karaktärsmörda de som pekat ut förövare som utsätter sina barn för antingen incest eller psykologisk terror.

Intressant.

Dags att Kalla Fakta granskar Bo Göran Bodins privatliv och vad han själv har för historia med barn, då här verkar ligga en hund begraven.

Även om det du nu säger är sant! Hur tar det bort vad Jocke boi har ljugit om? och hur han använder sin makt för att dreva mot folk? släpp sargen och kom med i matchen

En dokumentär från SVT kan ju aldrig ses som ”bevis” eller ”motbevis”, en dokumentär är manipulering av verklighet, en story förpackad som fakta.
Det handlar om utvalda fakta och manipulation med hjälp av val av deltagare, vad de säger, musik, klippning, foto osv.

Hursomhelst hängde ju Bo Göran Bodin i sin överlägsna makthavarposition ut en annan kvinna och mamma i sin film ”Att rädda ett barn”. Mamman menade att pappan var pedofil och försökte få ensam vårdnad.
Tänk om han är pedofil då?
Tänk om det är skadligt för barnet att Bo Göran Bodin kom in som makthavare och la sig i så att dels utfallet gick till pappan OCH att hon sen fått leva med förtal och trakasserier sen dess.
I det fallet kom Bo Göran Bodin som utomstående utan att VETA vad som hände barnet bakom stängda dörrar.

I Jockes fall så handlar det om något han vet mer om än nån annan, nämligen HANS barndom.

Folks reaktion på den här dokumentären får mig att känna mig som att jag hamnat i ett parallellt universum fyllt av sektmedlemmar. Mängden av människor som blint försvarar Jocke och påstår att dokumentärfilmaren och SVT har någon ond agenda att svartmåla Jocke utan belägg är skrämmande.

Jag känner mig gaslightad när jag ser hur samma argument används om och om igen:

1. "fyy fan för att misstro ett barn som berättar om sitt trauma!" eeeh.. Jocke är en fullvuxen man? Han är inget barn. Jag kan verkligen hålla med om att det vore högst oetiskt att ifrågasätta ett faktiskt barn som vittnar om misshandel och vanvård som de utsätts för just nu. Men det är ju inte detta som händer här, eller hur? Här har vi en VUXEN man som SJÄLV hänger ut andra inför hela svenska folket utan rättegång eller bevis. Varför skulle inte detta få granskas? Ska man tro på alla som påstår att något hänt dem när de växte upp? Även om det är jobbigt att inse det så finns det tyvärr folk som ljuger om sådana här saker. Hur vanligt det är vet jag inte, förhoppningsvis händer det väldigt sällan, men det händer.

2. "Allt dokumenteras faktiskt inte i socialtjänstens journaler". Visst är det så, det håller jag med om. Att det inte står något uttryckligen om de specifika fallen av misshandel som Jocke pratar om behöver absolut inte betyda att de inte har skett. Men har ni glömt/missat att det är Jocke själv som påstår att alla bevis finns där? Då är det väl inget annat än god journalistisk att faktiskt kolla upp detta?

3. "Barn i samma familj kan faktiskt ha olika uppväxten och föräldrar kan behandla ett barn bra och misshandla den andra". Stämmer givetvis också. Och jag vill tillägga här att jag inte tvivlar en sekund på att Jocke både känts sig och varit åsidosatt och till och med oälskad i sin familj. Jag tror verkligen att hans mamma har stora brister och känslomässigt fuckat upp Jocke. Men det är en sak att favorisera sina nya barn, säga elaka saker, känslomässigt utelämna ett barn och ha ett tablettmissbruk. Det är en annan sak att vara en skräckfilmskaraktär som gräver i sitt barn med nålar för att få ut monsterblod eller hacka upp sina egna fingrar utan att röra en min. Det är dessa påståenden som Jocke menar att det funnits bevis för i hans papper (volekt det inte gör). Och det är också dessa påståenden som ifrågasätts. Inte huruvida han var lycklig och olycklig under sin barndom.

Visa den forskning som fanns för 35 år sedan och de behandlingsmetoder som var standard där och då. Berätta också vilket stöd föräldrar fick från BUP och SOC på den tiden för att klara livet med sina barn med AST och NPF.

Du kan knappast skuldbelägga den tidens föräldrar till barn med npf- och autismspektrumproblematik för att de inte gjorde allting rätt på 80-talet innan diagnoserna ens existerade. Det betyder givetvis inte att de måste ha varit missbrukare. Du har lite otur när du tänker där.

Fostermamman hade ju inte nämnt för socialen förrän Jocke bott länge hos henne, om Annikas missbruk. Om det pågick långt innan, när han bodde hos Annika, varför nämnde hon inte det?

1: jag tolkar inte att dokumentären förnekar hela hans barndom, vilket vore konstigt då det finns bevis att den varit stökig. Däremot så ifrågasätter dokumentären dem grövsta anklagelserna vilket det "inte finns stöd för", vilket jocke har påstått.

6: Bo säger ju att han till en början fått journalerna utan jockes vetskap. Om han fått tag i alla journaler vet nog bara jocke.

7: tror inte att han suttit och gått igenom allt helt själv, då han har ett helt team.


Hur som helst om nu Bo inte fått tag i alla journaler kan ju jocke bara ta fram där han påstått att anklagelserna skett så får Bo stå där med byxorna nere o tappa all form av respekt som journalist.

Sen vet vi inte om det blir en helt ny vändning där Bo synar morsans historia.

Du har helt rätt i att kunskapsläget på 80/90-talet var bristfälligt och att föräldrar till barn med NPF ofta lämnades utan stöd. Men du blandar ihop två helt olika saker, föräldrastress och avvikande verklighetsuppfattning. En hel del forskning visar att föräldrar utan stöd absolut kan bli utmattade, arga och inkonsekventa. Jag har dock aldrig sett något stöd för att utmattning får en förälder att utveckla paranoida vanföreställningar om att deras femåring är en utstuderad "mördarmaskin" som försöker förgifta syskon med Klorin. Det finns heller inget stöd för att stress får en förälder att pendla mellan att behandla en åttaåring som en bebis med napp och en livsfarlig fiende.

Jag skulle vilja påstå att Vanvårdsutredningen (SOU 2011:61) styrker att journalerna framtill 1990-talet var bristfälliga och att socialtjänsten brast i sina arbetsmetoder. Här är en länk till slutrapporten.





För att återgå till trådens ämne så är detta sådant som man velat ha fått med i dokumentären. Jag tror inte att Jockes mamma är ond, utan jag tror att hon möjligtvis kan ha varit fast i ett missbruk. Hon skulle ha behövt vård och stöd för det. Även om mamman inte ville erkänna att hon missbrukade tabletter under Jockes barndom så skulle det ha varit intressant att exempelvis höra hur det påverkat henne och henness relation till barnen osv. Första avsnittet skulle ju låta mamman få berätta sin historia, men jag tycker inte att det kom fram så mycket.

Det ligger definitivt något i det du skriver. Jag är inte speciellt insatt i utvecklingspsykologi, däremot har jag själv en neuropsykiatrisk diagnos (ADHD) och har lagt många timmar på att prata med psykologer, professorer i psykiatri och andra personer med olika neuropsykiatriska diagnoser.

Jag var extremt känslig som barn och trots att jag växte upp i en väldigt trygg miljö med allt vad det innebär så hamnade jag ändå i ett drogmissbruk. Under de åren spenderade jag mer tid på behandlingshem än ute i ett aktivt missbruk, vilket gav mig möjligheten att faktiskt reflektera mycket över många saker.

Har suttit, i säkert hundra, gruppsamtal med andra människor där nästan alla hade någon form av neuropsykiatrisk diagnos och hela grundorsaken till problemen var deras barndom. Åtminstone i hälften av fallen.

Jag kan sitta här och analysera varje liten detalj, men det har jag inte tid med. Min poäng är dock att grundorsaken till Joakims problem i barndomen är hans föräldrar. Grundorsaken till Joakims problem i vuxen ålder är Joakim själv.

Oavsett vad, Joakims mamma är förmodligen inte ond eller medvetet gjort sitt barn illa. Ingen förälder är perfekt och alla kan inte lyckas. Däremot bär hon, och endast hon, ansvaret för sitt faktiska misslyckade föräldraskap och sitt agerande nu i efterhand.

Hon uppträder inte som en normal mamma med empati för sin son, eftersom hon helt saknar insikt och medkänsla för sin egen situation. Tycker därför att mammans hela framträdande i dokumentären är anmärkningsvärt.