Skvaller om Joakim "Jockiboi" Lundell (f.d. Berg)

Psykiatrin är det nog ganska lätt att komma in i. Men jag undrar över det med hur de kommit över papper från socialtjänsten då myndigheten raderar/gallrar bort papper.

Sedan så är åtta år en ganska låg ålder. Jag själv har ett mycket gott minne men får problem när jag skriver med att minnas olika detaljer och har luckor i mycket för att man inte minns allt så det är lite konstigt om någon kan skriva en bok där den utförligt redogör för en mängd händelser. Jag minns t.ex vissa saker från när jag lekte på dagis medan ett större trauma är helt borta osv.

Gällande journaler så skrivs inte dem på så vis att de kan använda som bevismaterial eftersom vården är skyldig att slå larm och polisanmäla osv. Jag är själv riktigt förbannad när jag läser hur mina journaler manipulerats när jag som vuxen gått i samtal för att ingenting som de är skyldiga att slå larm om, framkommer att jag berättat i samtal.

Tror folk mest tycker han är intressant rolig liksom som clownen i klassen alla skäms för men ändå roas av att se men sen har han även tack vare offer koftan fått med sig vänster partisterna. Mammorna som sitter hemma med socialbidraget. Lite som woke rörelsen. Rainbow warriors. Dom som gapar för jämställdhet fast bara alltid åt ett håll. Dom gapar mycket på hans sociala medier han skyltar gärna med vad dom säger.
Men det är inget folk man behöver bry sig om

Har skummat igenom journalerna som Jocke själv har publicerat på youtube. Om man jämför hans vuxenberättelse med vad som faktiskt finns dokumenterat så faller den ihop direkt. Det finns inga tecken på tortyr, nålar under huden, elchocker och skräckfilmer i journalerna, och framför allt stämmer det inte med hur barn brukar reagera när de utsätts för den typen av övergrepp. I alla handlingar är han somatisk frisk, inga skador, inga märken, ingen som ser något som pekar på det alls. Det finns inte ens en antydan om att mamman skulle ha skadat honom. Snarare tvärtom är det han som är våldsamt utåtagerande mot mamman och sina syskon, och hon framstår som livrädd och fullständigt utmattad.

Och det här blir extra tydligt när man tittar på hur han betedde sig som barn. Hade han verkligen blivit torterad eller utsatt för nålstick och elchocker hade hans beteende sett helt annorlunda ut. Barn som har en förälder som misshandlar dem söker inte konstant fysisk närhet till förövaren. De vill inte sitta i knät, de vägrar inte att sova utan dem, de får inte panik när föräldern går ut ur rummet. De undviker, fryser till, blir rädda och avståndstagande. De skyddar kroppen, gömmer armar och ben, reagerar instinktivt på beröring och visar tydliga tecken på trauma som flashbacks, dissociation och mardrömmar. Inget av det finns hos honom. I stället vill han vara på henne som ett plåster. Han följer henne överallt, drar i henne, skriker om hon går till ett annat rum, använder napp och vill vara i famnen. Det är 100 procent otrygg anknytning, inte tortyr.

Det blir också väldigt svårt att tro på hans berättelse när allt vänder så fort han placeras i en stabil miljö. Barn som utsatts för grovt våld brukar mera få en shutdown när de hamnar i en tryggare miljö, då kommer ångest, rädsla och ett undvikande beteende. Jocke visar egentligen motsatsen och lugnar ner sig. Inga utbrott, inga konstigheter, ingenting. Det stärker mera bilden av att problematiken beror på ett kaotiskt hem och en mamma som inte haft kapacitet, inte en förälder som utsatt honom för en form av sadistiskt våld.

Uppenbart att Jockes vuxna version av barndomen är något helt annat än de faktiska händelserna. Det är mer troligt att han har byggt och utvecklat ett narrativ som passar hans egna agenda. Det är en dramatisk, överdriven och delvis fiktiv förklaring som både ger honom en stark offerroll och samtidigt ursäktar hans tidigare osmakliga beteende. Det är betydligt bekvämare än att säga: “jag växte upp i ett kaos av otrygghet och psykisk ohälsa och utvecklade egna svåra problem som jag sedan spred vidare på andra”. Berättelsen där mamman är förövaren gör Jocke mer till ett offer och förmedlar en bild där han slipper ta ansvar för sig själv. Den verkliga är mest bara sorglig.

Det är inte heller konstigt att han egentligen inte återger en korrekt bild av sin barndom, antingen är det ett sorts psykologiskt självförsvar, fragmentariska minnen och en subjektiv upplevelse som skapat hans berättelse. Eller så är det en medveten mytbildning för att att rebranda och white washa sig själv, få sympatier och tjäna pengar. Förmodligen är det nog en kombination av båda. Men sett till det som finns dokumenterat, hans beteende och grundläggande barnpsykologi är den inte trovärdig. Den är en efterhandskonstruktion som snarare låter som en dålig dramafilm än verklig berättelse. Det går helt enkelt inte ihop med hur barn brukar bete sig när de faktiskt utsätts för det han påstår. Det är en berättelse som säger mer om vem han vill vara idag än om vad som faktiskt hände när han var barn.

Hade han botoxat sig eller var han bara stel av skräck? Jag noterade att han såg ut som en annan människa när dom grillade honom med frågor. Ingen ansiktsmimik, påsarna under ögonen var som bortblåsta och ögonen rann konstant, inte tårar utan det såg ut som om han var allergisk.

Han har nyligen opererat bort påsar som han haft under ögonen.

Har skummat igenom journalerna som Jocke själv har publicerat på youtube. Om man jämför hans vuxenberättelse med vad som faktiskt finns dokumenterat så faller den ihop direkt. Det finns inga tecken på tortyr, nålar under huden, elchocker och skräckfilmer i journalerna, och framför allt stämmer det inte med hur barn brukar reagera när de utsätts för den typen av övergrepp. I alla handlingar är han somatisk frisk, inga skador, inga märken, ingen som ser något som pekar på det alls. Det finns inte ens en antydan om att mamman skulle ha skadat honom. Snarare tvärtom är det han som är våldsamt utåtagerande mot mamman och sina syskon, och hon framstår som livrädd och fullständigt utmattad.

Och det här blir extra tydligt när man tittar på hur han betedde sig som barn. Hade han verkligen blivit torterad eller utsatt för nålstick och elchocker hade hans beteende sett helt annorlunda ut. Barn som har en förälder som misshandlar dem söker inte konstant fysisk närhet till förövaren. De vill inte sitta i knät, de vägrar inte att sova utan dem, de får inte panik när föräldern går ut ur rummet. De undviker, fryser till, blir rädda och avståndstagande. De skyddar kroppen, gömmer armar och ben, reagerar instinktivt på beröring och visar tydliga tecken på trauma som flashbacks, dissociation och mardrömmar. Inget av det finns hos honom. I stället vill han vara på henne som ett plåster. Han följer henne överallt, drar i henne, skriker om hon går till ett annat rum, använder napp och vill vara i famnen. Det är 100 procent otrygg anknytning, inte tortyr.

Det blir också väldigt svårt att tro på hans berättelse när allt vänder så fort han placeras i en stabil miljö. Barn som utsatts för grovt våld brukar mera få en shutdown när de hamnar i en tryggare miljö, då kommer ångest, rädsla och ett undvikande beteende. Jocke visar egentligen motsatsen och lugnar ner sig. Inga utbrott, inga konstigheter, ingenting. Det stärker mera bilden av att problematiken beror på ett kaotiskt hem och en mamma som inte haft kapacitet, inte en förälder som utsatt honom för en form av sadistiskt våld.

Uppenbart att Jockes vuxna version av barndomen är något helt annat än de faktiska händelserna. Det är mer troligt att han har byggt och utvecklat ett narrativ som passar hans egna agenda. Det är en dramatisk, överdriven och delvis fiktiv förklaring som både ger honom en stark offerroll och samtidigt ursäktar hans tidigare osmakliga beteende. Det är betydligt bekvämare än att säga: “jag växte upp i ett kaos av otrygghet och psykisk ohälsa och utvecklade egna svåra problem som jag sedan spred vidare på andra”. Berättelsen där mamman är förövaren gör Jocke mer till ett offer och förmedlar en bild där han slipper ta ansvar för sig själv. Den verkliga är mest bara sorglig.

Det är inte heller konstigt att han egentligen inte återger en korrekt bild av sin barndom, antingen är det ett sorts psykologiskt självförsvar, fragmentariska minnen och en subjektiv upplevelse som skapat hans berättelse. Eller så är det en medveten mytbildning för att att rebranda och white washa sig själv, få sympatier och tjäna pengar. Förmodligen är det nog en kombination av båda. Men sett till det som finns dokumenterat, hans beteende och grundläggande barnpsykologi är den inte trovärdig. Den är en efterhandskonstruktion som snarare låter som en dålig dramafilm än verklig berättelse. Det går helt enkelt inte ihop med hur barn brukar bete sig när de faktiskt utsätts för det han påstår. Det är en berättelse som säger mer om vem han vill vara idag än om vad som faktiskt hände när han var barn.

Jag har inte kollat SVT-dokumentären än. Tittade precis på YouTube-klippet du refererar till. Utifrån det tycker jag hans reaktion känns genuin. Ett barn som blivit sviken. Det bara bubblar ur honom och han blir rasande på ett sånt där sätt man blir när man blivit trampad på alltför många gånger. Jag har själv barn med diagnoser och kan tänka mig att kunskapen om dem var rätt kass när Jocke var liten. Att hans syskon bodde kvar hemma kan ju bero på att de inte har den känslighet Jocke har pga diagnoserna. Det som beskrivs om hur han betedde sig som liten tycker jag är skolboksexempel på ett känsligt barn som inte vet hur han ska göra sig förstådd. En som inte kan reglera sina intensiva känslor och som känner allt samtidigt men bara gör fel och blir bestraffad för det. I mitt barns skola finns såna barn som säger att de ska döda andra osv. Det hände i just 8-årsåldern, precis som Jocke pratar om. Våldsamma teckningar är bara ännu ett bevis för att det är ett barn som inte mår bra. Det är inte en liten barn-psykopat. Och att allt man minns inte står i papperen utan är ihopblandat med egna upplevelser man hade som barn tycker inte jag är nåt starkt bevis för lögn. Jag är team Jocke just nu. Nu ska jag kolla SVT och se om jag ändrar åsikt.

Nu la Jocke upp ett filmilipp från hans dokumentär där psykologen säger att " när Jocke läser de här journalerna,då är de en skärva av ett liv man får ta del av, och de är det livet som inte funkar , och de kan vara farligt att använda det som hela sanningen , det är en del av sanningen . ( Psykologen menar att man får ta del av de dåliga i livet och inte det bra ) För Jocke använder bara de dåliga


Jocke tänker ju att det ska hänvisa till det som händer nu att man inte ska tro att hans soc papper är hela sanningen . Nu lägger han upp riktigt sjuka saker alltså

Boi kommer nu bli nya Paolo Roberto som går i terapi och behandlingar och sitter och pratar ut i nya tv soffor. Där ber han alla om ursäkt och berättar hur ledsen han är över vad han har gjort (även om det egentligen inte är hans fel). Så skriver han nya böcker om den resan och om hur han nu är en ny bra mäniska. Så håller han sig relevant en stund till..