Har skummat igenom journalerna som Jocke själv har publicerat på youtube. Om man jämför hans vuxenberättelse med vad som faktiskt finns dokumenterat så faller den ihop direkt. Det finns inga tecken på tortyr, nålar under huden, elchocker och skräckfilmer i journalerna, och framför allt stämmer det inte med hur barn brukar reagera när de utsätts för den typen av övergrepp. I alla handlingar är han somatisk frisk, inga skador, inga märken, ingen som ser något som pekar på det alls. Det finns inte ens en antydan om att mamman skulle ha skadat honom. Snarare tvärtom är det han som är våldsamt utåtagerande mot mamman och sina syskon, och hon framstår som livrädd och fullständigt utmattad.
Och det här blir extra tydligt när man tittar på hur han betedde sig som barn. Hade han verkligen blivit torterad eller utsatt för nålstick och elchocker hade hans beteende sett helt annorlunda ut. Barn som har en förälder som misshandlar dem söker inte konstant fysisk närhet till förövaren. De vill inte sitta i knät, de vägrar inte att sova utan dem, de får inte panik när föräldern går ut ur rummet. De undviker, fryser till, blir rädda och avståndstagande. De skyddar kroppen, gömmer armar och ben, reagerar instinktivt på beröring och visar tydliga tecken på trauma som flashbacks, dissociation och mardrömmar. Inget av det finns hos honom. I stället vill han vara på henne som ett plåster. Han följer henne överallt, drar i henne, skriker om hon går till ett annat rum, använder napp och vill vara i famnen. Det är 100 procent otrygg anknytning, inte tortyr.
Det blir också väldigt svårt att tro på hans berättelse när allt vänder så fort han placeras i en stabil miljö. Barn som utsatts för grovt våld brukar mera få en shutdown när de hamnar i en tryggare miljö, då kommer ångest, rädsla och ett undvikande beteende. Jocke visar egentligen motsatsen och lugnar ner sig. Inga utbrott, inga konstigheter, ingenting. Det stärker mera bilden av att problematiken beror på ett kaotiskt hem och en mamma som inte haft kapacitet, inte en förälder som utsatt honom för en form av sadistiskt våld.
Uppenbart att Jockes vuxna version av barndomen är något helt annat än de faktiska händelserna. Det är mer troligt att han har byggt och utvecklat ett narrativ som passar hans egna agenda. Det är en dramatisk, överdriven och delvis fiktiv förklaring som både ger honom en stark offerroll och samtidigt ursäktar hans tidigare osmakliga beteende. Det är betydligt bekvämare än att säga: “jag växte upp i ett kaos av otrygghet och psykisk ohälsa och utvecklade egna svåra problem som jag sedan spred vidare på andra”. Berättelsen där mamman är förövaren gör Jocke mer till ett offer och förmedlar en bild där han slipper ta ansvar för sig själv. Den verkliga är mest bara sorglig.
Det är inte heller konstigt att han egentligen inte återger en korrekt bild av sin barndom, antingen är det ett sorts psykologiskt självförsvar, fragmentariska minnen och en subjektiv upplevelse som skapat hans berättelse. Eller så är det en medveten mytbildning för att att rebranda och white washa sig själv, få sympatier och tjäna pengar. Förmodligen är det nog en kombination av båda. Men sett till det som finns dokumenterat, hans beteende och grundläggande barnpsykologi är den inte trovärdig. Den är en efterhandskonstruktion som snarare låter som en dålig dramafilm än verklig berättelse. Det går helt enkelt inte ihop med hur barn brukar bete sig när de faktiskt utsätts för det han påstår. Det är en berättelse som säger mer om vem han vill vara idag än om vad som faktiskt hände när han var barn.
