Varför är ateister så känslostyrda?

Johodå, rent påtagliga bevis för alla att bevittna hittar vi i Bibeln - som är Guds ord nedtecknade av människan.
I den Heliga skriften hintas allt från det stora till det allt mindre, från astronomi till DNA till kvantmekanik.
Skriften är inte bara ovärderlig på det spirituella planet men också i att den legat till grund som en fantastisk inspirationskälla och vägvisare för vetenskapens utveckling .
Vi kan alla se det bara vi öppnar ögonen.

Om jag har förstått dina frågor korrekt så menar du med första frågan att om man betraktar gamla gudar/myter som påhittade berättelser eller yttre projektioner och därmed avfärdar deras existens och sedan också avfärdar Gud som en yttre entitet (likt de gamla gudarna), så är det samtidigt att vägra att acceptera det gudomliga som en genuin inre känsloupplevelse hos de troende, alltså att det finns en subjektiv, andlig realitet hos troende.

Frågan blir då varför man avfärdar den inre upplevelsen som en giltig form av "overifierad" verklighet, när man samtidigt okritiskt accepterar sin egen "overifierade" inre upplevelse av att vara medveten om sin egen existens och världen omkring en.

Frågan blir då om en religiös upplevelse inte skulle kunna ha samma subjektiva validitet som upplevelsen av slutet av sista skoldagen före sommarlovet.

Problemet är däremot att frågan i grunden är felställd. Ateister avfärdar inte de troendes upplevelse av en inre, andlig realitet. Det finns ingen oenighet om att känslan finns, att den är stark och att den är subjektivt giltig för de troende. Oavsett om det är en ”gudskänsla” eller känslan av slutet på sista skoldagen före sommarlovet, så är denna upplevelse i sig påtaglig för personen.

Oenigheten ligger istället i tolkningen och härledningen av varifrån denna känsla kommer och varför. De troende menar att känslan bevisar existensen av en extern gudomlig entitet, medan ateister menar att känslan – som kan vara en djupt emotionell tillfredsställelse och tillhörighet – är psykologisk, neurologisk eller evolutionär till sitt ursprung, snarare än gudomlig.

Därför handlar det inte alls om att ”håna förekomsten av inre upplevelser”, utan om att det är tolkningen av dessa inre upplevelser som ifrågasätts som bevis för en övernaturlig realitet.

Det handlar alltså inte alls om en overifierad existens av den egna subjektiva upplevelsen (medvetandet), som ju av de flesta – även skeptiker – accepteras som en grundläggande premiss för all vidare observation.



Sedan verkar du med den andra frågan lite omständligt undra om det går att visa hur man överbryggar klyftan mellan den objektiva, materiella världen (det vi kan mäta och verifiera) och den subjektiva, icke-materiella upplevelsen (vårt medvetande), och det kan man faktiskt göra.

Man kan med hjälp av hjärnskanning (SPECT och fMRI) se var i hjärnan som vissa upplevelser finns och man kan se vilka delar av hjärnan som aktiveras när en person känner glädje, fattar ett beslut eller koncentrerar sin uppmärksamhet på något. Allt detta med olika känslor och liknande är ju delar av medvetandet, så, jo, det går att visa att det finns ett medvetande och att detta är koncentrerat till olika delar av hjärnan.

Det finns alltså verifierbara experiment som visar ett korrelationsförhållande (samband) mellan hjärnaktivitet och medvetande, så att vi har ett medvetande kan definitivt anses vara bevisat med externa medel och dessa mätningar kan göras på vem som helst med samma resultat.

Men det går ännu inte att mäta varför folk reagerar subjektivt olika på samma stimulans, till exempel att inte alla gilla färgen rosa, så att använda något subjektivt som måttstock är inte något som går att lita på.


Men, för att spinna vidare på hjärnforskning och religiösa tankar, så har forskning kring bön, meditation och mystiska upplevelser visat att en viss kombination av hjärnområden aktiveras, snarare än att det finns ett enda "religionscenter".

Och de områden som aktiveras vid till exempel bön är desamma som används av ateister och icke-troende för andra djupa emotionella eller kognitiva upplevelser:

● Självmedvetande och självreflektion (frontalloben): Används för både religiös kontemplation och sekulär självanalys.

● Känslor och belöning (limbiska systemet, amygdala, nucleus accumbens): Aktiveras vid känslan av Guds ovillkorliga kärlek eller eufori, men också av tillfredsställelse vid uppfyllandet av en stark önskan, kärlek till en partner eller att vinna.

● Mentalisering: Förmågan att förstå andras (eller i detta fall Guds) intentioner, känslor och tankar. Används sekulärt när man till exempel vill förstå sin chef eller sätter sig in i hur ett barn känner.

● Uppmärksamhet och fokus (parietalloben): Koncentrationen under bön eller meditation är samma som när man försöker lösa ett komplext matematiskt problem eller funderar djupt över något.

Är det något som det finns fog för att hävda 100% sannolikhet om, så är det medvetandets existens. Själva vittnesmålet om en subjektiv upplevelse är i sig ett bevis på att medvetandet existerar. Du kan inte överhuvudtaget fundera på om medvetandet existerar, utan att vara medveten.
Att folk verkligen har en subjektiv upplevelse på riktigt när de säger att de upplever Gud, är inget jag motsätter mig.
Det är dock inte jämförbart med upplevelsen av att vara medveten, som i sig kräver att man är just medveten. Upplevelsen av Gud kräver inte att en gud faktiskt existerar i den objektiva verkligheten.

Ateism betyder avsaknad av tro på gudar, punkt slut.
Orsaken kan variera och är en separat fråga.
Dina privata definitioner av ord intresserar mig inte.

En eloge till dig för att du kan skilja mellan tro och fakta.

Det finns åtminstone lite rationalitet i min tro. När det gäller svepningen så är den det enda porträtt av Jesus som inte visar en människa med tecken på svagheter som fåfänga och högmod.

Riktigt bra inlägg. Dessutom enkelt att förstå, trots att det behandlar komplexa frågor och att du uppenbart är mycket mer bildad än vad jag är.
Något att begrunda för Andreas-yi som yttrar sig i form av ”ordsallad” för att framstå som smart.

Men du medger åtminstone att du inte har en förklaring på varför du tror som du gör i det här fallet. Alltså kan du skilja på tro och fakta, subjektivt och objektivt osv. Det hade jag önskat att man såg mer av i diskussionerna med religiösa på det här forumet.

Undrar om du inte misstar dig där, för så illa kan det väl inte vara med de troende? Tro är inte bara kanske vansklig övertygelse utan också föredömlig trohet och stort förtroende. Jesus lär att tro är det högsta.

Ateister brukar vara scientister, så deras uppfattning om verkligheten blir ganska skör.

Och eftersom ens uppfattning om verkligheten mer eller mindre skapar ens personlighet så blir det en attack på själva personen ifall man ifrågasätter några "etablerade sanningar" som vi blivit lurade att tro på.

Därav känsloutbrotten.

Cogito ergo sum

Jag kan vara säker på existensen av mitt eget medvetande och det är det enda som jag kan vara säker på. Om jag skulle byta fot nu och hävda att du bara är ett arketypiskt illasinnat andefenomen eller en form av virus i en hyperavancerad matrix-datasimulering så kan du inte motbevisa mig.

Jag tror det han menar är att du kan inte bevisa att andra människor har ett medvetande, lika lite som att du kan bevisa att gud finns, åtminstone i ett laboratorium
De kan säga att de har det, på samma sätt som att de också kan säga att de pratat med gud
det kan verka som att de har det på många sätt, på samma sätt som att det kan verka som det på många sätt med gud
Men kan du sätta deras medvetande i ett provrör?

Alltså, det finns mer till verkligheten än vad som går att analysera i ett laboratorium, även fast det faktiskt roligt nog går att analysera vissa mirakel i laboratorium, men det hör till ett annat tal

Vetenskapen representerar människans kunskap och förmåga
När gud bestämmer sig för att göra sin existens känd, så gör han det på sätt som inte kan reproduceras av vetenskapen, även fast vetenskapen kan säga att vi har ingen förklaring

Att tro på dessa tecken som gud ger, kräver då att man släpper den totala tron till ens egen (människans) förmåga och lägger sin tillit och tro till någonting som man inte förstår

Jag tror att det är det här som ateister har svårt med
De vill klänga sig fast vid sin egna förmåga och vetskap till det sista, och tanken att lägga sin tillit någonstans där deras förmåga inte når låter läskigt, lite som att de tappar kontroll

Som i en relation, där det finns de som litar på den andra personen, och så finns det de som kräver total kontroll för att det är det bästa för dom själva, och det har dom avgjort enligt tekniskt sett korrekt logik