Sluta blunda för halva verkligheten – våld i nära relation drabbar också män

Det finns inget som heter psykiskt, ekonomiskt och socialt våld.

Det finns här en viss välkänd bias som ställer till det, alldeles för många inom socialtjänster styrs av både köns-bias och ideologisk-bias. Uppmärksammas inte det och att det finns planer för att både bemöta det och arbeta bort det så är det problematiskt. En myndighet ska vara saklig och opartisk.

Jag vet att många inom både socialtjänsten och kvinnojourerna varit direkta motståndare till begrepp som ”relationsvåld” istället för ”kvinnomisshandel”. Och män bemöts fortfarande annorlunda än kvinnor i sin kontakt med socialtjänsten, inte av alla, men det är fortfarande problematiskt. Och det är uppgifter jag fått av kvinnor som jobbar inom socialtjänsten, inte från män som beskrivit sin upplevelse.

Det du beskriver om de nedvärderande (manliga?) poliserna är helt oacceptabelt. Men därför måste jag inte förneka att kvinnor i genomsnitt är fysiskt och ekonomiskt svagare och att de därför kan behöva lite extra hjälp med det.

Klokt sagt. Javvist har de kraftig välkänd bias, det verkar ligga i hela yrkeskulturen. En sorts könsideologisk korruption i en av Sveriges största myndighetsverksamheter. Forskningen pekar på det: verktyg räcker inte om bemötandet är snedvridet. Brå/NTU och Jämställdhetsmyndigheten visar att män ofta möts formellt (”frågade – check”) medan kvinnor oftare får ett faktiskt åtgärdsflöde. Det gör att efterfrågan ser låg ut för män fast behovet är högt – en ful välkänd mätbias. När delar av socialtjänst/jourer dessutom till och med motsätter sig begrepp som “relationsvåld” kvarstår en vänsterideologisk könsmall som styr beslut, inte risk.

Tre enkla, samhällsnyttiga fixar:
* S k blind tillsyn/utbildning: samma case med olika kön tills besluts-gapet försvinner.
* Könsuppdelade utfallsdata: följ upp åtgärd efter screening, inte bara om frågan ställdes.
* Standardiserade trösklar för psykiskt/ekonomiskt våld (coercive control, skuldsättning, umgängessabotage) – samma skyddsnivå oavsett kön.

Om du fick införa en praktisk kontroll redan nu – vilken skulle mest snabbt minska bias i mötet (blinda ärenden, gemensam beslutsmatris, eller obligatorisk uppföljning 30/90 dagar efter första kontakten)?

Heja att du lyfter detta – just sådan självkritik gör ju hjälpen rättvisare för alla.

Finns det visst. Men vi kan säga misshandel istället. Bara för att ett språk inte har ett exakt nyanserat ord betyder det ju inte att det inte finns!

Abuse används på engelska, men vi har att välja på utnyttjande (för svagt), misshandel eller våld.

Tack — och ja, hu, det fallet visar nog exakt hur ojämnt vårt rättssystem ofta tillämpar lagar beroende på kön. Samma handling hade sannolikt bedömts helt annorlunda om könsrollerna varit omvända. Det är inte hat mot kvinnor att säga det – det är bara att konstatera: lika fall ska behandlas lika, annars tappar rättsstaten förtroende.

Forskningen visar nu samma logik i större skala. Män döms hårdare för våldsbrott, får mindre stöd som brottsoffer och betydligt sämre hjälp vid psykisk ohälsa, missbruk eller vårdnadskonflikter. Det är inte rättvisa – det är inkonsekvens. Och hyckleri politiskt och i media.

Samhället vinner på att behandla kön som en variabel, inte en dom. När lagar, stöd och vård följer behov istället för vänsterns falska könsideologi, blir alla tryggare.

En intressant fråga är: varför är vi så rädda för att tala om dubbelmoral, när det faktiskt ju är just den tystnaden som skadar tilltron till både jämställdheten och rättssystemet?

Därför bryr jag inte om bullshit om "psykiskt våld" och liknande. Det är bara något självömkande pussies kör med. Beskriv situationen i stället, och så snackar vi.

Jag brukar respektera din åsikt. Så ja, man kan beskriva situationen. Men ord finns. Vad tycker du man ska använda istället för t ex psykiskt våld/psykisk misshandel? Övergrepp är det absolut enda ordet som funkar, tycker du att det är OK?

Sverige talar gärna om jämställdhet. Men när det gäller våld i nära relationer ser vi fortfarande bara halva verkligheten. Den andra halvan – män som utsätts för psykiskt, ekonomiskt och socialt våld – göms bakom tystnad, skam och politisk bekvämlighet.

Siffrorna är entydiga: Enligt Jämställdhetsmyndighetens nya och historiska rapport Tystnadens pris (2025), Brå:s trygghetsundersökning (2024) och Caroline Hanséns forskning vid Linnéuniversitetet (2024) uppger 15 procent av kvinnorna och 12 procent av männen mellan 16 och 84 år att de utsatts för våld i en nära relation under det senaste året. Det motsvarar över en miljon människor i Sverige varje år – varav runt 500 000 är män.

Kvinnor utsätts oftare för upprepat fysiskt och sexuellt våld, medan män i högre grad drabbas av psykiskt, ekonomiskt och kontrollerande våld – hot, förnedring, isolering och systematisk manipulering via barn eller myndigheter.

Det är också här den mest tabubelagda formen av våld finns: grovt umgängessabotage, falska anklagelser och förtal i samband med separationer.

Det tysta våldet – när barnen blir verktyg: Många män berättar om hur de utestängs från sina barn efter separation, ofta utan rättslig grund. Umgängessabotage är när en förälder medvetet hindrar barnets kontakt med den andra föräldern – ibland genom att vägra lämna ut barnet, ibland genom att plantera rädsla och falska berättelser.

Det är inte bara en familjetragedi, utan en form av psykiskt våld. Barnet förlorar en förälder, och den utestängda föräldern förlorar ofta sin psykiska hälsa, sitt arbete och sin framtidstro.

Forskning från bland annat Högskolan i Gävle visar att män i dessa situationer utvecklar depression, ångest, PTSD-liknande symtom och självmordstankar. I vissa fall leder det till självmord. Det är den mörka baksidan av ett rättssystem som fortfarande inte erkänner föräldraalienation och umgängessabotage som de psykiska våldsformer de i praktiken är.

Förtal och falska anklagelser – en rättsosäkerhet i det tysta: I samband med vårdnadstvister och separationer har falska anklagelser om våld eller övergrepp blivit ett växande problem. Oskyldiga föräldrar dras in i åratal av rättsprocesser, förlorar umgänge och ryktet för alltid. Det finns inga exakta siffror, men forskning från både Brå och Göteborgs universitet visar att falska anklagelser förekommer i en icke obetydlig minoritet av fallen – särskilt i konflikter där relationen brutit samman och maktbalansen skiftar.

Samtidigt finns det ingen fungerande mekanism för att återupprätta den som friats. Den som en gång anklagats – även utan bevis – kan i praktiken aldrig rentvå sig i sociala medier, arbetslivet eller inför sina barn. Det är också en form av våld, bara mer subtilt.

Våldets verkliga pris: Det dödliga våldet i relationer skördar varje år omkring 15 kvinnors och 3 mäns liv. Men det psykiska och sociala våldet dödar långt fler. Varje år tar omkring 1 400–1 500 personer sitt liv i Sverige – nästan 1 000 av dem är män. Forskningen visar att separationer, psykiskt våld och förlust av barnkontakt är starka riskfaktorer för självmord. Om ens en liten del av dessa självmord är kopplade till umgängessabotage, falska anklagelser eller våld i relationer, talar vi om hundratals dolda dödsfall varje år.

De samhällsekonomiska kostnaderna är enorma. Enligt EU-kommissionen, Socialstyrelsen och NCK kostar våld i nära relationer Sverige 45–60 miljarder kronor per år i vård, sjukskrivningar, rättsprocesser, produktionsbortfall och sociala insatser. När nästan hälften av offren är män betyder det att över 20 miljarder kronor i kostnader kommer från en grupp som i stort sett inte får någon hjälp alls.

Vänsterns könsideologi har gått före rättvisan: I årtionden har svensk jämställdhetspolitik byggt på den felaktiga föreställningen att män nästan uteslutande är förövare. Det var en gång för länge sedan ett nödvändigt motperspektiv – men idag är det en blind fläck som skapar orättvisor, lidande och rättsövergrepp.

När statliga mångmiljonbidrag fortfarande uteslutande går till kvinnojourer, när mansjourer inte får en krona, och när polis och socialtjänst saknar utbildning i att känna igen våld mot män – då handlar problemet inte om resurser, utan om modet att se verkligheten som den är.

Vägen framåt
1. Likvärdigt stöd. Inför könsneutral finansiering av stödverksamheter, där resurser följer behov – inte ideologi.
2. Rättssäkerhet i familjerätten. Gör umgängessabotage och falska anklagelser till prioriterade utredningsfrågor.
3. Utbilda rättsväsendet. Polis, åklagare och socialtjänst måste lära sig känna igen psykiskt våld, kontroll, falska anklagelser och könsneutrala riskmönster.
4. Synliggör stödlinjen för män. Den måste bli lika känd som kvinnojourernas, med nationell kampanj och långsiktig finansiering.
5. Räkna allt våld. Inkludera även självmord, psykiskt våld och social exkludering i den officiella statistiken över våld i nära relationer.

Våld i nära relationer är inte ett kvinnoproblem – det är ett mänskligt problem.
Och just nu betalar både män, kvinnor och barn priset för att vi låtsas något annat. Mot bättre vetande.

Ett jämställt samhälle skyddar alla – även de som inte passar in i den gamla bilden av ett offer.

Det är inte radikalt. Det är bara rätt.

Så länge det inte bokstavligen är fråga om ett fysiskt övergrepp, så bör det beskrivas för att kunna kategoriseras.