Sluta blunda för halva verkligheten – våld i nära relation drabbar också män

Socialtjänsten och myndigheter SKA fråga alla de kommer i kontakt med om de upplevt relationsvåld. Alltid något.

Utifrån allt vad du skriver är det tydligt att du värderar människor olika utifrån identitet. Märker du inte det själv? Fast i någon sorts könsideologisk sekt som lever på våra skattepengar?

Svenska kvinnojourer har länge i teorin haft en viktig roll i att skydda våldsutsatta kvinnor, men flera statliga granskningar visar gång på gång att systemet efter decennier av mångmiljonbidrag fortfarande fungerar dåligt. Trots att staten lägger omkring 600–700 miljoner kronor per år på kvinnojourer och skyddade boenden saknas fortfarande gemensamma kvalitetskrav, uppföljning och tillsyn. Till det kommer hundratals miljoner från kommuner och regioner.

Riksrevisionen, Statskontoret och Socialstyrelsen har alla pekat på samma sak: kvaliteten varierar mycket kraftigt mellan jourerna, många saknar utbildad personal och arbetet är sällan faktabaserat, säkert eller med steg vidare för de utsatta. I flera fall har verksamheter drivits mer som vänsterideologiska projekt än som professionell socialtjänst. Jourer har även kritiserats för att exkludera män, HBTQ-personer eller kvinnor med “fel” bakgrund, vilket strider mot både diskrimineringslagen och barnkonventionen.

Problemet är alltså inte engagemanget – utan bristen på styrning och ansvar. Efter decennier av oklara uppdrag och nästan ingen effektmätning vet staten fortfarande inte om insatserna faktiskt minskar våldet eller bara lindrar det tillfälligt.

Som svar har regeringen nu börjat reformera systemet. Från 2024 införs tillståndsplikt för skyddade boenden, IVO får större tillsynsansvar och Socialstyrelsen kräver avtal, utbildning och dokumentation av kvalitet. Samtidigt växer kravet på könsneutrala lösningar, där även män och barn ska kunna få skydd och stöd utifrån behov, inte kön.

Det handlar inte om att ta resurser från kvinnor, utan om att höja kvaliteten och rättssäkerheten för alla. Ett modernt jämställdhetssystem måste bygga på fakta, inte din skeva gamla ideologi – annars hjälper vi inte de som behöver det mest.

Sant – det är ett steg framåt att socialtjänsten ska fråga alla om relationsvåld. Men problemet är hur det görs i praktiken, det görs inte. Forskningen visar att frågorna ofta ställs olika beroende på kön: till kvinnor med empati och stöd, till män mer ibland som en formalitet eller med öppen misstänksamhet. Resultatet blir att mäns utsatthet fortfarande inte syns – trots att Brå och rapporten Tystnadens pris nu visar att över 400 000 män utsätts varje år.

Det dolda motivet i ditt resonemang är att ge intryck av att problemet redan är löst (“myndigheterna frågar ju”), men det är en retorisk skenlösning – samma typ av bortförklaring som länge dolt kvinnors våld mot män, ekonomiskt utnyttjande och grovt umgängessabotage.

Verklig samhällsnytta kräver likvärdig uppföljning, utbildning och riskbedömning för båda könen. Att bara ställa frågan räcker inte – det är svaret, bemötandet och insatsen som avgör.

Om vi vet att mörkertalet för män är enormt – varför finns det fortfarande ingen nationell utbildning för socialtjänst och polis i att känna igen psykiskt och ekonomiskt våld mot män?

Det finns inget som heter psykiskt, ekonomiskt och socialt våld.
Det är något som feminister hittat på, i syfte att förvandla alla mänskliga relationer till krig.
Tystnad och skam är precis vad människor som du förtjänar, och det är rätt sätt att bemöta er.

Frågorna ska ställas enligt ett bedömningsformulär, tex Freda kortfrågor, så alla ska få samma frågor. Sedan kan jag absolut inte gå i god för att alla tjänstemän i alla socialtjänster och alla myndigheter gör ett bra jobb.

Det känns ändå som att det viktigaste är att få upp mäns benägenhet att söka hjälp.

Och jag har faktiskt inga dolda motiv.

1) Har någon i din närhet tagit kontroll över dina pengar, betalat räkningar utan din vetskap, eller hindrat dig från att själv använda dina resurser?
2) 
Har någon hindrat dig från att använda din telefon, dator, Bank-ID eller andra viktiga digitala tjänster? Samt har någon krävt att du lämnar ut dina lösenord, telefoner eller annan digital åtkomst?
3)
 Har någon i din närhet försökt begränsa eller kontrollera din kontakt med dina barn?

Implementering; Ställ frågorna rutinmässigt, oavsett kön. Svar ”ja” på någon fråga, direkt koppling till rådgivning, skyddat boende eller polisstöd. Kan användas både i vård, polis och socialtjänst och fungerar även anonymt t.ex. via chatt.


Du och feministerna kräver tystnad, så varför lever du inte som du lär?

För att jag blir så irriterad förstås!
Ha lite överseende!

Oj, är det din lilla känsla? Låg utbildning, inte läst rapporten? Inte tänkt efter, bara skrivit? Det borde kanske passat för dig det där med skam och tystnad. Håll dig till det.

Det där är tre tröttsamt fula knep: definitionsvägran (“det finns inte”), ad hominem och tystnad som sanktion. Fast du kan inte hålla käft ju... Det ersätter fakta med skam. Bara konstigt.

Fakta är tydliga: i Sverige räknar både Brå/NTU och Socialstyrelsen psykiskt våld (hot, isolering, förföljelse, digital kontroll) och ekonomiskt våld (indragen tillgång till pengar, skuldsättning, beslag av lön) som delar av våld i nära relation. Sverige har dessutom anslutit sig till Istanbulkonventionen, som uttryckligen omfattar psykiskt och ekonomiskt våld. Kort sagt: det här är inte “påhitt” – det är etablerade definitioner i lagstiftning, myndighetsarbete och forskning. Men gränserna kan verkligen diskuteras. Seriöst då. I annan tråd.

Samhällsnyttan av att förstå det här är uppenbar: när vi fångar kontroll, hot, skuldfällor och umgängessabotage i tid minskar risken för eskalation, hemlöshet och självmord efter separation. Att förneka dessa former gör att utsatta – män och kvinnor – inte syns, inte får stöd och inte vågar anmäla.

Om en partner fryser din bankaccess, sprider rykten, spårar din mobil och håller barnen borta som påtryckning – men sällan slår – tycker du verkligen att samhället ska säga “det där är inte våld, det finns inte, det finns bara fysiskt våld”, och lämna personen utan skydd?

Det har jag absolut och du får vara hur irriterad som helst, det är din fulla rätt. Och du får uttrycka dig hur du vill, också din fulla rätt. Men utan argument så ger det inte så mycket i samtalet. Du får gärna dela med dig av dina synpunkter och erfarenheter, din erfarenhet värderas inte mindre. Men, det är lättare om det kommer som argument och inte påståenden.

Här handlar det om erfarenheter som verkliga människor har, väldigt många människor. Svårt att hitta argument för att förringa deras erfarenheter. Är inte de också människor?

Skitbra förslag. Tack.

Tack. Bra input.

Det finns här en viss välkänd bias som ställer till det, alldeles för många inom socialtjänster styrs av både köns-bias och ideologisk-bias. Uppmärksammas inte det och att det finns planer för att både bemöta det och arbeta bort det så är det problematiskt. En myndighet ska vara saklig och opartisk.

Jag vet att många inom både socialtjänsten och kvinnojourerna varit direkta motståndare till begrepp som ”relationsvåld” istället för ”kvinnomisshandel”. Och män bemöts fortfarande annorlunda än kvinnor i sin kontakt med socialtjänsten, inte av alla, men det är fortfarande problematiskt. Och det är uppgifter jag fått av kvinnor som jobbar inom socialtjänsten, inte från män som beskrivit sin upplevelse.