Citat:
Ursprungligen postat av
Eldey
Då tar vi åter en grundläggande genomgång av hur det fungerar. Socialnämnden och vårdnadshavarna är absolut inte jämbördiga parter i processen, och det finns det inte heller - mig veterligen - någon som påstår. Det är trots allt en process som sker inom ramen för förvaltningsprocessen, där domstolen (och socialnämnden) har ett särskilt utredningsansvar just för att det inte är fråga om jämbördiga parter (jfr ex. processordningen i tvistemål). Därtill är det socialnämnden som har bevisbördan i måltypen.
Problemet med din argumentationslinje är helt enkelt att den utgår från en felaktig premiss. Huruvida detta är på grund av att du helt enkelt har bristande kunskap om systemet, eller om du medvetet vantolkar vad som gäller för att göra en poäng låter jag vara osagt.
Avseende ditt påstående om att det inte finns tid är det något udda. Det finns inget hinder för en vårdnadshavare att begära extra förhandlingstid för att hinna gå igenom utredning ordentligt, höra vittnen m.m. Det finns inget lagstadgat krav att en förhandling i LVU ska begränsas till en viss tid.
Det finns, åter, inte heller några hinder mot att en part begär att domstolen ska inhämta material som finns hos motparten. Antingen genom utredningsskyldigheten i FPL eller genom edition.
Mitt intresse i den här diskussionen är att försöka förstå om det helt enkelt är så att du är okunnig om processen, och då peka dig i rätt riktning, alternativt utreda om du medvetet vantolkar för att göra politiska poänger. Oaktat kan man konstatera att verkligheten inte stämmer överens med dina påståenden.
Du beskriver hur systemet ska fungera på pappret, inte hur det fungerar i praktiken. Det är just där problemet ligger.
Att socialnämnden har bevisbördan är helt riktigt, men eftersom de själva producerar och filtrerar underlaget som går till förvaltningsrätten så har de i praktiken även total kontroll över vad domstolen får se. Domstolen får sällan ta del av de fullständiga journalanteckningarna, loggarna eller internt utbytta mejlen. Och eftersom domstolen nästan alltid litar på att socialtjänsten agerar objektivt, så prövas inte sanningshalten i materialet på det sätt som sker i en kontradiktorisk process.
Visst kan en part begära att få ut handlingar, men hur ska en förälder veta vilka dokument som undanhålls om de inte ens får kännedom om att de existerar? Det är därför rättssäkerheten blir en kuliss utan egentlig innebörd för föräldrarnas del.
Förvaltningsprocesslagen ger ett formellt utredningsansvar, men det hjälper föga när nämnden är ensam producent till de uppgifter som domstolen baserar sitt beslut på.
När det gäller extra förhandlingstid är det rent teoretiskt möjligt, men i verkligheten får advokater ofta handlingarna någon dag före förhandlingen. Domstolen vill snabbt avgöra eftersom det gäller barn. Då är det knappast rimligt att begära uppskov i ett akutmål där barnet redan är omhändertaget, det kan rent av uppfattas som att föräldern "fördröjer processen".
Nej det handlar inte om okunskap om systemet, utan om erfarenhet av hur det faktiskt tillämpas. På pappret är rättssäkerheten i sin ordning, men i praktiken brister den ofta allvarligt.
Har du precis börjat på juristlinjen eller vad är det frågan om? Kom in i verkligheten snälla!