Citat:
Ursprungligen postat av
HeyItsJimmy
Jag skulle beskriva mig själv som konservativ och tror att människor mår bäst när vi lever i samklang med vår natur. Med detta menar jag att jag tror att vi mår bra av att ha stabila förhållanden, en kärnfamilj och, i någon mån, mer traditionella könsroller som befriar oss från ensamhet, förgänglighet och (genom barnafödandet) på sätt och vis även dödlighet.
Varje gång jag nämner detta inför självutnämnda vänsterfeminister blir de fullkomligt rabiata och börjar gorma om att jag är en reaktionär könsförrädare som internaliserat patriarkatet. Själva säger de sig vilja fokusera på karriären, hävdar bestämt att äktenskap är ett uttryck för förtryck och menar att barn bara är en belastning. Ändå skulle jag våga påstå att deras till synes patologiska ilska är ett oförtäckt uttryck för en grav psykisk ohälsa som uppenbarligen antyder att deras livsval inte varit så lyckade som de vill låta påskina.
Tror ni att deras ideologi är ett sätt för dem att rättfärdiga sina egna dåliga beslut genom att söka påtvinga andra samma livsval? Hur kommer det sig att de så ofta, ironiskt nog, skuldbelägger konservativa kvinnor i acceptansens namn och likställer oss med terrorister för att vi vill leva ifred med man och barn? Och är det inte konstigt att de anser konservatism vara extremt när konservatismen förespråkar ungefär samma värderingar som hållit ihop samhället i alla tider medan de själva är så långt ifrån detta det bara går?
Citat:
Ursprungligen postat av
HeyItsJimmy
Jag förstår tyvärr inte vad du menar. Min trådstart är en redogörelse för några individer jag mött genom åren som jag skulle vilja kalla för minst sagt radikala. Menar inte på något sätt att de åsikter dessa individer har eller det beteende jag beskriver är representativt för alla som röstar vänster eller vad menar du?
Så du menar att du bara har mött några vänsterfeminister, att de alla har varit minst sagt radikala, och att alla har blivit rabiata och gormat när du nämnt dessa grejer? Lite oklart detta.
Som andra nämnt, det låter ganska osannolikt och trolligt det här. Har själv mött massvis med vänsterfeminister, mer eller mindre radikala, men kan inte minnas att någon har börjat att rabiat gorma så fort någon nämnt att kärnfamilj och barn är bra?
Min erfarenhet är att vänsterfeminister generellt inte har något emot heterosexuella kärnfamiljer och ofta själva lever sådana liv. Vissa är karriärrsinriktade men väldigt många ifrågasätter detta och försöker se andra värden i livet, såsom vänner, familj och hobbys.
På samma sätt så har högerkonservativa jag träffat aldrig börjat att rabiat gorma när någon nämnt att man inte bör känna press att bilda familj eller att homosexuella ska ha rätt att adoptera.
Och ja, jag är själv man, men har hört många kvinnor nämna saker du nämner inför vänsterfeminster, och även då har det inte börjat gormas. Diskussioner har ibland uppstått men, inte alls på det sättet som verkar hända dig varenda gång.
Det känns som att du antingen
1) har lyckats att genom livet lyckats träffa helt andra vänsterfeminister än vad vi andra har gjort
2) inte bara har nämnt detta, utan också på ett otrevligt och provocerande vis sagt att folk som inte tycker och lever som dig är dåliga människor
3) ljuger