Försöker radikala vänsterfeminister påtvinga andra sina dåliga livsval?

Jag skulle beskriva mig själv som konservativ och tror att människor mår bäst när vi lever i samklang med vår natur. Med detta menar jag att jag tror att vi mår bra av att ha stabila förhållanden, en kärnfamilj och, i någon mån, mer traditionella könsroller som befriar oss från ensamhet, förgänglighet och (genom barnafödandet) på sätt och vis även dödlighet.

Varje gång jag nämner detta inför självutnämnda vänsterfeminister blir de fullkomligt rabiata och börjar gorma om att jag är en reaktionär könsförrädare som internaliserat patriarkatet. Själva säger de sig vilja fokusera på karriären, hävdar bestämt att äktenskap är ett uttryck för förtryck och menar att barn bara är en belastning. Ändå skulle jag våga påstå att deras till synes patologiska ilska är ett oförtäckt uttryck för en grav psykisk ohälsa som uppenbarligen antyder att deras livsval inte varit så lyckade som de vill låta påskina.

Tror ni att deras ideologi är ett sätt för dem att rättfärdiga sina egna dåliga beslut genom att söka påtvinga andra samma livsval? Hur kommer det sig att de så ofta, ironiskt nog, skuldbelägger konservativa kvinnor i acceptansens namn och likställer oss med terrorister för att vi vill leva ifred med man och barn? Och är det inte konstigt att de anser konservatism vara extremt när konservatismen förespråkar ungefär samma värderingar som hållit ihop samhället i alla tider medan de själva är så långt ifrån detta det bara går?

Exakt så – efter 35 brukar det plötsligt inte vara lika ”frigörande” längre. Då är det inte längre en kamp mot patriarkatet utan en kamp mot väggklockan, och plötsligt ska alla andra ta ansvar för de egna valen. Ett helt gäng resultatlösa Tinderdejter i rad är knappast en feministisk seger utan snarare en biljett raka vägen till ångestkliniken.

Modern feminism är en business modell som David Rockefeller finansierade och etablerade. Man förstod att det lönar sig att ha fler konsumenter och skattebetalare i ett samhälle. Detta gynnar givetvis affärsintresserade grupper men hur den sociala biten utvecklas i samhället är en annan femma. Om karriär, pengar, dyra väskor och Instagram scrollade är drömmen låt det vara så men i grund och botten är detta företagarnas dröm att ha ett samhälle fyllt av en population som är beroende och distraherad av konsumtion och media. Om man verkligen tänker efter på djupet då inser man hur efterbliven populationen är.

tror du inte att man mår bäst av att välja själv hur man vill leva?

jag har aldrig vart med om dessa kvinnor du pratar om och då är nog 90% av alla jag umgås/rör mig ikring med vänster.

många har barn o tänker inte alls speciellt mycket på karriär. aldrig vart med om att någon klagat på dom som lever "svensson".

då är jag 38, boende i stockholm och borde väl isf träffat på 1 sån person. men de har jag inte.

Var hittar du dessa ”självutnämnda vänsterfeminister” att nämner detta inför och varför? Och så ofta dessutom?

Ja, jag tycker absolut att alla människor ska få bestämma själva hur de vill leva sina liv men tror inte alls att det är bra, varken för samhället eller enskilda individer, att vi frångått de traditionella idealen i en sådan utsträckning som vi nu gjort. Såklart att det finns fördelar med individualism men tycker det är självklart att man mår som bäst när man lever så som vi utvecklats evolutionärt att leva. Många tycks mena att det är ett förtryck att ha ett traditionellt liv men enligt mig utgör det enbart ett förtyck när det är påtvingat och inga valmöjligheter finns.

Tack, vad intressant! Måste kolla upp David Rockefeller.

Jag tycker absolut att alla individer ska få bestämma själva över sina egna liv. Dock tror jag att vi mått som bäst, både på grupp- och individnivå, om vi levde mer traditionellt och värnade om gemenskap framför individualism i en större utsträckning än vad vi gör nu. Individualismen har sina positiva sidor men resulterar även, enligt min uppfattning, i ensamhet och förgänglighet som de allra flesta inte mår bra av.

Jag förstår tyvärr inte vad du menar. Min trådstart är en redogörelse för några individer jag mött genom åren som jag skulle vilja kalla för minst sagt radikala. Menar inte på något sätt att de åsikter dessa individer har eller det beteende jag beskriver är representativt för alla som röstar vänster eller vad menar du?

Jag har träffat flera inbitna feminister genom åren, främst bland unga människor i universitetsmiljöer där de påverkas mycket av varandra. Har även haft extraarbeten vid sidan av mina studier där unga självutnämnda feminister konstant spytt galla över det patriarkat de anser förtrycker dem.

fast ser kommer ju inte hända såvida man inte lever i en diktatur och tvingas till det?

Menar du att det skulle krävas en diktatur för att få folk att återgå till mer konservativa värderingar?