Citat:
Ursprungligen postat av
Mirrormachine
Och dottern. Hoppas jag tar på sig ett par mer ödmjuka vixna glasögon som ger henne nya perspektiv och slutar klaga och kritisera sin mamma. Det verkar som att Pernilla skulle kunna stanna hos CB och börja ifrågasätta sig själv I syfte att vara dottern till lags i hopp om att deras mor och dotterrelation ska bli lika trygg som den hon har med sin egen mor.
Det finns sidor hos Pernilla som verkar väldigt skumma. Varför är hon så rädd för negativa känslor, varför är hon alltid glad? Varför har Bianca nästan bara negativa känslor? Normala människor har hela känsloskalan. Har dom ett deal där den ena står för det positiva och den andre för det negativa?
Min teori: Pernilla fick aldrig visa negativa känslor som barn. Hon kände sig älskad bara när hon var glad och positiv så hon lärde sig spela en glad skit. Alla små barn har alla känslor men om de upplever att föräldrana inte accepterar alla känslor börjar dom förneka de känslorna som inte är önskvärda. Barnet lär aldrig hantera och bära de förnekade känslorna. De förnekade känslorna fortsätter att spöka från det omedmedvetna, man tappar kontrollen över dom. Man kan inte förneka känslor hela livet, de vill komma upp till ytan. Vad gör man då? En del projicerar de förbjudna känslorna på någon närstående och lever ut känslorna genom en annan. Små barn är bra objekt om man vill dumpa sina oönskade känslor på någon annan. De kan inte försvara sig. Om barnen upplever att de blir älskade bara när de bär mammas negativa känslor tar de på sig rollen som slaskhink.
Jag tror att Bianca blev Pernillas slaskhink. Bianca mår fruktansvärd dåligt när hon får bära både sina egna och mammas negativa känslor. Bianca upprepar sin mammas öde: Hon vågar inte riskera att förlora mammas kärlek genom att vara annat än vad mamman vill, d v s en bägare för hennes negativa känslor. För små barn är det livsviktigt att bli älskade av sin mamma, de gör allt för att bli älskade.
Pernilla fick för sin mamma bara vara en glad skit och fick inte möjligheten att bli en hel människa med alla känslor. Vilket resulterar i all hon blir en dålig mamma som gör sin dotterns liv till ett helvete genom att utnyttja henne känslomässigt. Ingen av dom blev älskade som dom var, ingen av dom fick ett fritt liv utan blev känslomässigt manipulerade och utnyttjade av sina mammor. Barnen blev mammas egendom, deras uppgift blev att tillfredsställa mammans behov på bekostnad för deras eget liv. Det blev inget utrymme för att växa själv till en fri individ med egen existens.
Ser man detta så tycker man att Bianca har all anledning att kritisera sin mamma. Att dumpa sin skit på sin dotter är inte en kärlekshandling, det handlar mer om hat. Bianca har fått den grymmaste formen av hat, hatet från sin mor som är helt omedveten om sina negativa känslor, som hon förnekar. Pernilla kommer aldrig att kunna se sin skugga, gjorde hon det skulle hon inte kunna fortsätta att vara en glad skit. Hon vill inte ha någon kontakt med sitt omedvetna som får henne att agera grymt, därför är hon ytlig.
Det är lätt att sparka på den som är sårad och redan ligger. Alla hatiska människor vill utnyttja Biancas oförmåga att hantera andras hat, därför får hon så mycket hat. Hur mycket av andras hat skall denna kvinna behöva ta emot? Om vi vill vara mer mänskliga borde vi skicka en massa kärlek till denna så hatade kvinnan. Hon förtjänar inte all hat som hon får. Hennes liv är tillräckligt tragiskt redan som den är.
Många vill gärna se Pernilla som den som hon vill framstå, som en glad skit som underhåller oss. Vi vill inte se hennes skuggsida, vi vill inte att hon skall bli ledsen och deprimerad om hon börjar rota i sitt bagage. Vi vill gärna se en ledsen och deprimerad Bianca. Vi tänker som Pernilla, vi är Pernillor.