Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

https://samnytt.se/rattsskandal-i-tysthet-unga-man-valdtaktsdoms-utan-bevis

Det som Samnytt beskriver om unga killar som fälls för våldtäkt utan teknisk bevisning är tyvärr inget undantag – det är samma mönster vi ser i målet mellan pappan och mamman här.

Titta på bevisningen:
* Inga rättsintyg, inga blåmärken, inga vittnen.
* Barnen har aldrig sett eller hört något, trots att de enligt anklagelserna skulle ha levt i ett hem med påstått extremt våld.

Det som finns är mamman som berättar, ändrar detaljer, och bygger vidare på en berättelse som i efterhand kryddats med uppenbara lögner (avlyssningen, tatueringen, misshandel med mera) i medier, bok, poddar och TikTok. Och i lättlurad lokaltidning.

Det är ett skolboksexempel på ord-mot-ord-domar där rättsväsendet lutar sig mot vänsterideologiska verktyg istället för hård evidens. I pappans fall användes den så kallade ”normaliseringsprocessen” – ett begrepp som till och med Eva Lundgren själv erkänt inte är vetenskap, utan ett ”analytiskt tolkningsverktyg”. Ändå sattes det i praktiken som rättslig grund för att fälla en människa till flera års fängelse. Hovrätten närapå diskvalificerade hela den domen.

Och vad blev resultatet?
* Mamman fick total kontroll över barnen.
* Hon driver vidare en hatkampanj i media, öppet men med flera olika alias på nätforum.

Barnens rätt till kontakt med pappan – som rättsväsendet faktiskt markerat ska finnas via tredje part – saboteras systematiskt.

Kriminologiskt ser vi exakt mönstret som forskningen pekar på vid föräldraalienation och falsk tillvitelse: en separation där ena parten inte accepterar att bli lämnad, adderar sexualbrottsanklagelser, och använder rättssystemet som slagträ för vårdnad och ekonomisk vinning.

Så när folk frågar ”oj, hur kan oskyldiga dömas?” – ja, svaret finns rakt framför oss. För att domstolar i småstäder lätt fastnar i moralpanik, för att könsstereotyper styr tänkandet inom myndigheterna och media, och för att det är enklare att tro på en tårfylld berättelse än att hålla fast vid kravet på faktisk bevisning.

Och mitt i allt står två barn. De ser en pappa som lagens alla papper säger har rätt till kontakt – men en mamma som dag efter dag gör allt för att förstöra den möjligheten. Det är där den verkliga rättsskandalen finns.

”Tandlöst förvirrad” haha du är rolig du 😅
Om mamman vägrar kan de inte komma överens, därav blir det en domstolsfråga. Vårdnadsdomen följs ju i nuläget så verkställighet och vite är inte aktuellt. Åklagarbeslutet är inte ett beslut om umgänget. Men nä jag förstår att du inte kommer förstå denna gång heller. Ger upp just denna del av diskussionen, menar inget illa egentligen men når inte fram bara.

Jo, men där gör du samma miss som hela lilla stadens rättsapparat – du blandar ihop två helt olika saker, igen. Och bli så avmätt kränkt och det märks tydligt att du bara vill sabotera och snacka bort problemet i olika labyrinter så att barnen isoleras helt och får leva med sin hatiska och manipulativa mamma som lyckas lura din sort så väl. Fariséer.

1. Vårdnadsdomen: Den avslog pappans yrkande om umgänge just då. Det betyder inte att det finns ett evigt förbud, bara att rätten inte reglerade något umgänge i det läget. Ny radikalt ändrad vårdnadsdom skulle behövas raskt, barnen behöver skyddas från mammans vanföreställningar och de facto pågående psykiska våld.

2. Kontaktförbudet: Åklagaren skrev uttryckligen in att barnen inte omfattas, och att umgänge via tredje part ska vara möjligt. Det är ingen artig fras, utan följer av HD:s praxis (NJA 2007 s. 272) och JO:s kritik mot att förbud används som dolt umgängesstopp.

3. Verkställighet och vite: Att mamman vägrar medverka till tredje part är faktiskt ett brott mot barnens rättigheter enligt FB 6 kap. 15 § och Barnkonventionen art. 9. Att domstolen hittills inte utdömt vite är mer ett uttryck för just förvirrad tandlöshet än för att verktyget inte finns. Tingsrätten är bedrövlig.

Så jo, vårdnadsdomen ”följs” i den meningen att inget praktiskt umgänge har fastställts. Men det juridiska ramverket säger samtidigt att barnen ska ha rätt till kontakt med båda sina föräldrar. När mamman ändå saboterar varje öppning handlar det om just det: medvetet hatiskt umgängessabotage.

Och nej – att kalla det ”meningslöst” att peka på detta är inte särskilt skarpt, liksom tidigare. Det är snarare ett erkännande av att du inte vill diskutera sakfrågan: barnens rätt till sin pappa, och mammans motiv för att blockera den. Aldrig någonsin. Det är inte roligt för de drabbade. Skratta på du elakt.

Det har aldrig slagit dig att rättsapparaten kan ha rätt? Jag hoppas inte du har en rådgivande roll till pappan i detta. Eller förresten jo, det hoppas jag.

Ja, om du kan presentera sakargument någon gång så analyserar jag dem gärna som oberoende utomstående deltagare i debatten. Om och när, hittills märks inget sådant tyvärr.

Varje vecka utan umgänge cementerar lojalitetskonflikt och falsk skrämsel om pappan. Forskningen är tydlig: långvarigt umgängessabotage är psykisk skada – inte skydd. Tredje part är byggd som säkerhetsventil just för att barnen ska slippa bli offer för vuxenkonflikten.

Det som nu blottas är skillnaden mellan en offentlig personlig besatthet och krigsföring och vad domstolen faktiskt beslutat: följ tredje‑parts‑umgänget – allt annat ser ut som sabotage och landar till slut på mammans trovärdighet, inte pappans.

Öppen fråga till seriösa debattörer i tråden:
Om risken verkligen vore så uppenbar – varför motsätts då det enda upplägg som gör risken noll (via tredje part) och samtidigt skyddar barnens rätt till umgänge och att få träffa sin älskade pappa, sin friske förälder?

Dom i Lilla stadens tingsrätt Ä 255-25, slutligt beslut 2025-06-03
Ärendet handlar om pappan, som begärde att få upphäva det kontaktförbud som åklagaren beslutat den 23 januari 2025 (ärendenr AM 89499-23). Förbudet gällde till och med 26 juli 2025 mot hans ex-partner mamman.

Bakgrund:
– Pappan har avtjänat fängelsestraff och blev villkorligt frigiven i september 2024.
– Han har inte träffat sina två gemensamma barn på cirka 2,5 år.
– Under frihetsberövandet skrev han brev till barnen, och de svarade en kort tid, sedan tystnade allt.
– När han försökt ta kontakt via socialtjänsten i lilla staden eller via mammans ombud har han fått noll respons.
– Han har bara velat återuppta umgänget, men upplever att mamman använder kontaktförbudet som verktyg för att stänga honom ute från barnen.

Mamman, via åklagaren, motsatte sig upphävande. Hon menar att pappan överträtt kontaktförbudet genom brev till barnen och att det finns fortsatt risk för trakasserier, så som hon känner det, från hans sida.

Vad tingsrätten säger:
– Domstolen kopplar ihop frågan om kontaktförbudet med det parallella brottmålet B 1584-23. Där dömdes pappan samma dag, 2025-06-03, för fyra fall av överträdelse av kontaktförbud (brev till barnen). I övrigt godtogs inte åklagarens alla grova åtalspunkter, rentutav vilda med yrkande på ett års fängelse samt ännu mera pengar till mamman, med mera.
– Tingsrätten konstaterar att han är åtalad och nu dömd för nya överträdelser, och använder det som bevis på ”klar och konkret risk”.
– Därmed anses det finnas skäl att låta förbudet kvarstå.
– Mamman får fortsatt sekretess på adressuppgifter.

Umgängesfrågan:
Här blir domen väldigt intressant – och problematisk. Åklagarens beslut från januari 2025 skrev in ett undantag: kontakten mellan föräldrarna om umgänge med barnen ska ske via tredje person som parterna, via ombud, kommer överens om. Men i praktiken har mamman medvetet inte ens svarat när frågan om tredje person ställts. Socialtjänsten har inte hjälpt till. Det betyder att undantaget finns på papper, men fungerar inte i verkligheten.

Pappan berättade i rätten att han aldrig haft intresse av att kontakta mamman, bara barnen. Vittnena X och Y styrkte att pappan enbart pratat om saknaden efter barnen, aldrig om mamman. Mamman själv medgav att han inte kontaktat henne sedan januari 2025, bara att hon en gång nog kanske tyckte att han körde efter henne med bil.

Trots allt detta nöjer sig tingsrätten med att konstatera att pappan ändå teoretiskt ”har möjlighet” att nå barnen via tredje part. Men domstolen prövar aldrig om den möjligheten är reell. Och faktum är: han har försökt, men mamman har alltid vägrat. Barnen har därmed i praktiken förlorat kontakten med sin pappa.

Metodfelen i domen:
1. Domstolen använder pågående åtal som ”bevis” för risk, trots att åtal inte är fällande dom vid beslutstillfället.
2. Vittnesmål om pappans fokus på barnen ignoreras i skälen. Fel kön på vittnena?
3. Ingen reell analys alls av barnens rätt till båda föräldrarna enligt föräldrabalken 6 kap. 2 a § och artikel 9 i Barnkonventionen.
4. Undantaget om tredje part nämns, men rätten struntar i att granska varför det inte fungerar.
5. Proportionalitetsprincipen (att förbudet inte ska orsaka större skada än nyttan) diskuteras knappt alls, trots att barnens förlust av umgänge är uppenbar.

Konsekvensen:
Pappan döms alltså för brev som han hävdar och har visat (de har lästs upp) var riktade till barnen. Domstolen kallar det ändå överträdelser av kontaktförbudet mot mamman. Resultatet blir att barnen hålls borta från sin pappa – inte genom något kontaktförbud riktat mot barnen (den ansökan fick avslag), utan via ett förbud mot mamman som hon själv använder för att blockera. Listigt och bekvämt. Mamman behöver bara spela skrämd och gråta en skvätt så får hon precis som hon vill.

Det här är ett skolexempel på hur ett systemfel ser ut. Lagstiftningen säger tydligt att kontaktförbud inte ska användas som dolt umgängesförbud. Men i praktiken blir effekten just det. Och myndigheter gäspar och bryr sig inte. Vad är barn och pappor värda? Inte något.

Frågan man måste ställa sig:
Hur ska allmänheten lita på rättsväsendet när en domstol alltid lättjefullt tar den enkla vägen och förlänger ett förbud utan att pröva barnens bästa, utan att utreda varför undantaget inte fungerar, och utan att väga in att fadern varit fri från försök till kontakt i över ett halvår? Är detta rättssäkerhet – eller ett sätt att skydda systemet från att avslöja att en mamma faktiskt använder kontaktförbudet som verktyg för umgängessabotage? Det är en sorts underlåtelsekorruption inom åklagare, domstol, polis och socialtjänst. För att inte tala om lokala media som "bevakade" detta med flera krigsrubriker om hemsk könsmakt. Det kostar mycket pengar men tjänar knappast rättvisan eller skydd för drabbade inom grövsta psykiskt manipulativa familjevåld.

Så jäkla skönt att barnen till Snoris slipper honom! Nu kan de äntligen få leva sina liv i lugn och ro, utan en galen rättshaverist! Tydligen fick de inte ens vara inne i sitt hus om inte han var hemma! Nej, barn ska skyddas från sina förövare! Skönt att rättssystemet fungerar! Det är fantastiskt vilken bra polis det finns i den lilla staden! Och vilken utmärkt lokaltidning!

Väntar fortfarande med spänning på när media ska ge Snoris upprättelse! Hur går det med det Extremamitten? Har du hört något nytt på den fronten? Tänkte bunkra upp med popcorn.

Loffelus – det märks ganska tydligt vad som driver dig. Det är inte barnens bästa, utan ett behov av att snacka skit och hat mot pappan till varje pris. Vi anar var du hört det om du inte bara hittat på själv. Du ropar ”skönt att barnen slipper honom” som om det vore en seger, men missar det uppenbara: både soc, vittnen och domstol har gång på gång sagt att han är en bra snäll vanligt pappa och att det inte funnits någon anledning att tro annat.

Motivet här är inte omsorg, utan hat. Precis som mamman i åratal drivit och driver sin kampanj – besatt, systematiskt och med rykten som motsägs av hennes egna ord i rätten och barnens egna förhör. När det passade var han en trygg och bra pappa, men efter separationen blev han plötsligt ”förövaren”. Den sortens lappkast säger mer om henne än om honom.

Och det är just där moralen blir intressant: pappan står kvar, kämpar för att följa lag, domar och barnens rätt – medan mamman bryter mot beslut, saboterar umgänge och sprider rykten på byn och TikTok. Vem är egentligen rättshaveristen i det här dramat?

Så den verkliga frågan är: när barnen själva får se vad som faktiskt sagts i förhör och i rätten – kommer de tycka att det var ”skönt att slippa honom”? Eller kommer de undra varför deras egen mamma la åratal på att smutskasta en pappa som alla redan visste var bra?

Skönt att snoris dömdes för kontaktförbudet också, synd att han inte fick skaka galler igen.

Snoris fortsätter häxjakten på mamman dag ut och dag in.
Breven var adresserade till barnen ja, men innehållet var riktat till mamman..

Snoris förstår inte att han är en dömd brottsling och en återfallsförbrytare,
Alla vet att han är en bra pappa? Tillåt mig le..😅

Snoris är inte ett skit intresserad av barnen överhuvudtaget, den han vill komma åt är mamman!

Men se det går inte längre.

Gold94, du kör samma gamla ramsa som mamman själv matat ut i åratal – en berättelse byggd på hat och rykten.

Fakta i målet:
– Breven som pappan skickade var adresserade till barnen, upplästa i rätten i sin helhet. Innehållet var harmlöst: saknad, längtan, omsorg. Inte ett ord om hot eller trakasserier mot mamman.
– Mamman har däremot i åratal kampanjat mot honom som ”dålig pappa” – trots att både barnen i polisförhör och hon själv i rätten sagt motsatsen: att barnen älskade honom och att han var en bra, vanlig pappa.
– Vittnen som hört pappan (X och Y) bekräftade i rätten att han bara pratade om barnen, aldrig om henne.

Vad gör rätten? Jo, de säger: eftersom breven passerade mammans brevlåda, så är det ett brott mot henne. Punkt. Så blir barnens rätt att höra från sin pappa omvandlad till ”kontaktförbudsbrott”.

Motiv och moral:
Pappan har aldrig varit intresserad av att jaga mamman, det är bara hennes fantasier. Hans drivkraft har varit enkel: få återse sina barn efter 2,5 år. Att skriva brev var hans enda chans. Mamman däremot har konsekvent vägrat tredje part, vägrat socialtjänst, vägrat varje väg som skulle ge barnen kontakt. Samtidigt har hon lagt mer energi på att sprida rykten om honom än på att faktiskt skydda barnen – rykten som går stick i stäv med vad hon själv sagt under ed.

Det här är inte moral. Det är ful hämnd för att han lämnade henne och hennes urspårade BDSM. Och det har nu hållit i sig i åratal.

Så när någon ropar ”återfallsförbrytare” är det värt att fråga: vem är det egentligen som återfaller – i lögner, i sabotage och i en kampanj mot barnens rätt till båda sina föräldrar?

Det är vårat nya rättssystem där kvinnan aldrig ifrågasätts. Finns ett fall i Sala I Västmanland där en fd dörrvakt från Stockholm som jobbade på en kändiskrog flyttade till Sala som är en liten ort. Mannen tog alltid en promenad på förmiddagen på en mil och fick ett rykte att han skulle vara både en pedofil och våldtäktsman, allt var rykten och lokaltidningen hakade på och skrev och hans liv i bruksorten blev katastrof. Jag såg med egna ögon alla galna människor som trodde på allt. Så ja jag tror att Mannen du skriver om är utsatt för ett enormt Rättsövergrepp, dessutom att han inte får träffa sina barn. Sorry för ot..

Falta, ja, du sätter fingret på något väldigt viktigt. Det här handlar inte bara om en pappa och en mamma i konflikt – det handlar om hur ett helt system kan hamna snett när rykten och känslor väger tyngre än faktiska bevis.

I Sala-fallet du nämner byggdes ett helt drev på lösan sand. Precis samma mekanismer syns här: en person pekas ut, lokaltidningen springer efter, människor upprepar berättelsen tills den låter som en sanning. Och så står någon kvar med förstört liv, förlorat arbete, krossad familj.

I den här pappans fall är det ännu värre, för här finns två barn som hamnar mitt i stormen. Domstolen har faktiskt skrivit in att han ska kunna ha kontakt via tredje part – men mamman vägrar medverka. Resultatet blir att barnens rätt till sin pappa förvandlas till noll, trots att lagen och konventionerna säger tvärtom. Det är inte rättssäkerhet. Det är ett övergrepp, inte bara mot pappan utan framför allt mot barnen.

Det sorgliga är att motivet är så genomskinligt: en mamma som inte kan släppa taget, som år efter år spridit rykten om ”den dåliga pappan” – samtidigt som både barnen i polisförhör och hon själv i rätten sagt att han var en bra pappa. När ordet blir viktigare än beviset, när hatet väger tyngre än barnens bästa – då går det riktigt illa.

Och mitt i detta: två barn som inte bett om något av det här. De har rätt till båda sina föräldrar. Det borde vara utgångspunkten varje gång.