Jag är 23 år, arbetslös i 3 år och fullständigt jävla desperat

Man tar ett annat jobb så länge.

Jag tar som sagt vad som helst, jag siktar inte enbart in mig på min bransch

Ja, jag är etnisk svensk, född av etniskt svenska föräldrar och vi bor i en villa, det är ett uttryck lugna ner dig. Jag är bland annat kristen eller får jag inte uttrycka mig så?

Vad säger srbetsförmedlingen

Det gör en skeptisk. "Jag svär på gud" är någonting brushor i förorten säger och för bara 20 år sedan så hade folk skrattat åt en svensk som uttryckte sig så.

Du får gärna uttrycka dig precis hur du vill, för min del, det är inte så att jag försöker att jävlas med dig, jag försöker enbart förklara hur du framstår. Eftersom du har svårt att få komma på intervjuer, och ännu svårare att komma hela vägen fram till ett jobb, så skulle jag råda dig till att vända blicken inåt och fundera över vad jag skriver, istället för att direkt bli defensiv.

Jag innehar en chefstjänst i en bransch som gör att jag har med koncerninterna och utomstående transportbolag att göra i princip varje dag. Jag torde prata med hundratals trafikledare, första linjens chefer, egenföretagare och anställda chaufförer om året (grus, asfalt och betongtransporter). Jag vill påstå att jag har en viss bild av dem och hur de fungerar.

Jag är 23 år gammal. Jag bor i Kronobergs län. Jag är från början utbildad som truckchaufför och lastbilschaufför och jag har varit arbetslös i cirka tre år. Tre år av att söka hundratals – om inte tusentals jobb. Tre år av kämpande, lidande, hålla modet uppe, försöka vara “rätt” för varje platsannons. Men det spelar ingen jävla roll. För jag får inget. Jag söker alla möjliga jobb idag, inte bara inom det är jag utbildad som, jag är desperat, jag tar vad som helst just nu.

Jag har blivit kallad till två fysiska intervjuer. Två. PÅ TRE ÅR. Den senaste var igår – och idag kom nejet via sms. Surprise surprise. Kort, kallt och väntat. Jag söker i hela Kronobergs län, men här är arbetsmarknaden stenhård och totalt död. Har även blivit uppringd ett fåtal gånger om eventutellt jobb men ofta så släcks ens förhoppningar lika snabbt igen när de inte ringer tillbaka. Det finns knappt något, och det lilla som finns känns redan vikt för någons jävla kusin eller kompis. Jag söker även såklart i Blekinge, Jönköpings län, Kalmar län, Halland och Skåne – men det är samma skit överallt.

Vad fan är det som händer? Jag får bara automatiserade, kalla mejl med “tack för din ansökan, men vi har gått vidare med andra kandidater”, gärna med tillägget “många har sökt”. Jaha? Vad spelar det för roll när det uppenbart inte ens fanns en chans från början? Börjar ärligt undra – är det ens riktiga annonser längre eller är det bara spökannonser för att hålla statistiken uppe?

Jag är så fruktansvärt jävla trött och desperat och inte minst deprimerad. Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till längre. Jag gör allt jag kan, jag söker, jag kämpar. Men hur ska man vinna när spelet är riggat?

Och arbetsförmedlingens är inte till någon hjälp överhuvudtaget, de är totalt handikappade. Hela arbetsförmedlingens jobb numera verkar vara att hjälpa bemanningsföretag att vara en mellanhand mellan företagen och oss arbetssökande istället för att vara en plats där jag kan vara i direkt kontakt med företagen och arbetsgivarna. Jag svär på gud att bemmaningsföretag är det största misstaget som har tillåttits växa fram på svenska arbetsmarknaden någonsin. De är satan själva.

Jag har också varit inskriven på Arbetsförmedlingens rusta och matcha program sedan Januari i år och vad har hjälpt mig med? ingenting, fysiska kvartssamtal kanske varannan vecka om hur det går, jag frågar dom om de kan fixa mig ett jobb eller en praktikplats men de säger bara som svar "tyvärr finns det inga jobb just nu" eller "vi gör så gott vi kan" så varför sitter jag då här med er och slösar min tid om ni ändå inte kan hjälpa mig?

Det känns verkligen som att kontakter betyder allt, känner du inte rätt personer eller har några kontakter, då är du rökt och har ingen chans att få ett jobb, i detta land så går nepotism och vänskapskorruption hand i hand. Har du ingen som drar i trådar åt dig, så kan du stå där med mössan i hand och få kalla autosvar i flera år. Och man ska ändå sitta där och höra att “det finns jobb om man vill jobba”. Det är ett jävla hån. Mina föräldrar har inga kontakter heller inom de branscher jag söker inom så jag är rökt på de området också så ingen kan rekommendera mig till någon. Är jag då körd by defualt? Ska jag aldrig få ett jobb?

Jag är 23 år, ska snart fylla 24. Jag borde vara taggad på livet. Kunna växa som människa. Men jag är bara trött, frustrerad och uppgiven. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag orkar inte mer. Jag är BEYOND trött. Jag vill bara gräva ett stort hål och lägga mig där och aldrig vakna upp igen. Min motivation är snart nere på noll för jag får ingen hjälp av någon, det känns som att hela samhället har övergivit mig.