”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Det är ju det som mängder av människor säger man ska inte anmäla något som väcker oro förrän man har pratat med förälder .
Vad säger att det som skedde skulle leda till att barnet skulle omhändertas och inte bara ett kort samtal eller det som efterfrågas hjälp och stöd på hemmaplan .

Hjälp med uppfostran har dykt som önskemål hos många , detta var ett bra exempel på där pedagogisk hjälp kan vara på sin plats.

Och det är just den här typen av naivitet som gör att så många föräldrar aldrig ser det komma, tills det är för sent.

Du skriver som om det vore självklart att en anmälan bara leder till “ett kort samtal” eller “lite stöd på hemmaplan”. Men i praktiken vet vi att när socialtjänsten väl är inkopplad så kan det snabbt eskalera, särskilt om det finns en förälder som inte håller med om myndighetens tolkningar eller uppfattas som "motsträvig". Plötsligt är det inte längre fråga om stöd, utan om utredning, journalanteckningar, misstänkliggöranden och i värsta fall tvångsomhändertagande.

Det spelar ingen roll om det börjar med en liten incident eller ett önskemål om hjälp. Systemet är inte byggt för nyanser. Det är byggt för att dokumentera, riskbedöma och i slutändan skydda sig självt juridiskt, inte för att ge tryggt, individanpassat stöd.

Många föräldrar har just begärt hjälp och blivit av med sina barn. Det finns dokumenterade exempel på exakt detta. Så att påstå att "det bara leder till lite stöd" är antingen okunnigt eller rent vilseledande.

Ingen säger att barn inte behöver skyddas vid verkliga övergrepp. Men att bygga ett system där misstolkade ord, känsloupplevelser och ideologiska tolkningar får väga tyngre än fakta är inte ett skyddsnät, det är snarare en fälla.

Givetvis finns det även studier som visar att barn får det bättre i fosterhem när barnet verkligen behöver insatsen. Men då ska det handla om barn som verkligen utsätts för fara och inte barn som tas omhand för att föräldrarna inte passar in i BBIC.

Utredning inleds i 4 av 10 anmälningar , någon form av insats sker i 10-15 % , det är alltså få anmälningar som leder till någonting .
Nu finns det ju inte lättillgänglig statistik över hur stor andel som är anmälningar som är gjorde av som hämd, för att någon är avundsjuk osv ,
Finns ett antal som själva erkänt att de anmält folk för att deras barn får bo hemma medan de själva knappt får träffa sina barn , de har då hittat på allvarliga saker där det inte räcker med ett samtal per telefon

LVU-sekten är flitiga missbrukare av systemet själva genom att orosanmäla som hämnd. Se Gu11imax som lysande exempel som anklagar barnets pappa för diverse hemskheter som är så uppenbart påhittade.

Om vi leker med tanken att personen som arbetar på en förskola (vad det nu har för betydelse i detta sammanhang) blir vittne om att en moder slår sitt barn på huvudet på en buss. Det är således misshandel hur vi än gör, enligt svensk lagstiftning. Eftersom det är misshandel, och personen har sett handlingen på bar gärning, har personen befogenhet att faktiskt gripa mamman och skapa en rejäl scen som inte är bra för barnet. Men personen gör således inte det, utan väljer att följa efter och sedan på distans rapportera in misshandeln till rätta myndigheter.

Vi har här nu ett brott som har begåtts. Ett brott som dessutom med modern lagstiftning gör gällande till sk. "barnfridsbrott" (ja, Sverige har ändrat på våra edsöreslagar och lagt till något så larvigt som barnfrid). Visst, händelsen kan ha ägt rum en enstaka gång. Dock brukar det synas rätt tydligt på inställningen till sagda misshandel om det är en enstaka grej som bara hände, eller om det är systematiskt.

När det gäller sagda fall är det först och främst polisen som ska prata med barnet. Det ska ske med specialutbildade förhörsledare (som i Sverige har en enorm historik att vara inkompetenta). Socionomerna har varken kompetensen eller tiden att förhöra barnet ensamt. Det finns ingenting i socionomens utbildning som ger verktyg för att hålla barnintervjuer.

I LVU §2 går självfallet misshandel in och är en av fyra hårdformulerade kriterier för LVU. Men nu gäller det sedan för socialtjänsten att bedöma handlingens proportion mot risken för barnet att råka illa ut i socialtjänstens vård. Det är här som moderna socionomer brister i sin kompetens.

Håll dig till SAKLIG kritik mot sociala myndigheter. Vi har tillräckligt med stollar som inte ens vet hur socialtjänsterna fungerar. Det blir bara löjligt att försöka hitta på saker som du gör.

Givetvis kan vi jämföra mortalitet bland fosterbarn och barn som inte blir omhändertagna. Nej, Vajervevaren, frågans kärna är just vad som händer när barnen blir omhändertagna. Den kommunala socialnämnden och dess tjänst har ett uppdrag och ett ansvar att se till att barn inom kommunen är säkra med god hälsa och utveckling. Eftersom att vi inte har något körkort på barnafödande samt att barn inte väljer sina föräldrar händer det då och då att barn råka illa ut i sitt hem. Meningen med en placering utanför det egna hemmet är att skydda barnet från hot mot sin hälsa och utveckling. Detta är en funktion vi måste ha i samhället för att inte ända upp i 1800-talets misär. Dock blir det tok och rejält tragikomiskt när en kommun som Gottsunda, Uppsala omhändertar ett barn för att skolan har anmält att barnet går omkring med smutsiga kläder. För att sedan ända upp i ett fosterhem där barnet utnyttjas, misshandlas och dör.
Du ser inte allvaret här? Den funktion som skulle skydda barnet från sina föräldrars vanvård blir istället den funktion som blir barnets död.

Du är inte bättre du. Det är inte bra för dig att kasta sten i ditt egna glashus. Det finns inga överdrifter eller förvrängningar i den kritik som framkommer i denna tråd. Du försvarar kommunerna med hull och hår och beskyller gärna föräldrar för handläggarnas brister.

Som jag har skrivit förr; Den största och mest allvarliga kritiken mot kommunerna sitter just kommunens anställda på. Föräldrarnas kritik är rena barnleken jämfört med den kritik som kommer inifrån socialomsorgen. Du ska bara veta hur många barn det är som varje dag är nära att dö genom felmedicinering, vanvård, felbehandling, utnyttjanden etc. som sker i dessa placeringsinsatser. Dessa fakta gäller inte enbart LVU utan du har samma brister inom LSS.

De som försvarar kommunernas ageranden är nyutbildade snöflingor till socionomer som tror att de har ett kall att alltid göra rätt. Men de gamla rävarna som har hållit på sedan 70-talet är inte med på denna cirkus.

Tror mig jag är ingen sossdyrkare men jag vet faktiskt om att dom undviker att ta barn för det är ett helvete att kunna placera ut dom. Men att dom har inget val om ett barn far illa. Känner både handläggare och deras chefer.

Anledningen till att jag kallar dom dum i huvudet har med en helt annan typ av verksamhet och det gäller försörjningsdelen där dom kan vara fruktansvärda orättvisa.

Nej, det pågår inga systemfel . När det är invandrare så är det uppenbart kultur krockar, du förstår inte för dom är det här med socialen helt otänktbart. Deras barn är typ deras ägodel och dom bestämmer själva över sina barn. Jag vet för jag pratat med massa invandrare angående det här med svensk socialtjänst och dom tror starkt på det här med socialen snor barn och säljer dom eller ger dom till pedofiler påstår dom också. Av dom vet jag också att dom har inget liknande i sina länder osv.


Socialfel har soss även haft när det kommer jobb med samarbete med Ams och olika praktikställen som utnyttjar för gratis arbete utan en enda möjlighet till anställning.

Det finns en korn av sanning i LVU-kampnjen, även om den är extremt överdriven.

Vid hedersförtryck kan barnet placeras i en familj med annan kultur och religion, men det är inte många sådanna fall. I annat fall ska man ta hänsyn till barnets kulturella bakgrund och religion vid placering om det är möjligt och i barnets intresse. Enligt socialstyrelsen och LVU-lagen. Barnet kan nog framföra önskemål.

Ingen har undersökt hur många övriga fall som hamnar i hem med annan religion eller i sekulära hem. Jag tycker det är fel av Försvarshögskolanatt bara kalla LVU-kampanjen en desinformationskampanj utan att svenska myndigheter har orkat ta reda på statistik. Det kan inte vara svårt alls att ta reda på.

Jag förstår att utländsfödda föräldrar är oroliga.

Statistik: Barn med utländsk bakgrund löpte dubbelt så stor risk att bli tvångsomhändertagna jämfört med barn med svenskfödda föräldrar år 2021. Det vanligaste skälet är "Barnet for illa eller riskerade att fara illa i hemmet." Jag tänker att det oftast är misshandel, och många gånger kan det vara barnet själv som har anmält det.

Av 389 barn och unga som omhändertogs för första gången i sina liv i Västsverige under 2022, rörde 13 fall, eller 3 procent, hedersproblematik. Tio av fallen var flickor som enligt dem själva hotas av tvångsgifte eller våld, och tre fall gällde homosexuella pojkar.

Omhändertagna som barn, särskilt i långvarig familjehemsplacering, har flerfaldigt högre risk än jämnåriga i befolkningen att läggas in på sjukhus för självmordsförsök, och för allvarliga psykiatriska störningar, psykoser och depressioner, såväl i tonåren som i ung vuxen ålder. Justeras resultatet för de biologiska föräldrarnas sjukhusinläggningar med en psykiatrisk diagnos eller för missbruk, och för socioekonomiska faktorer, minskade överriskerna till ungefär det dubbla jämfört med personer med liknande födelsehemsförhållanden som inte omhändertagits som barn.

Jo, jag har också hört liknande resonemang från personer som arbetar inom socialtjänsten. Men det de säger verkar ofta inte stämma överens med verkligheten eller så har de blivit så hemmablinda i sitt eget yrkesutövande att de inte längre förstår vilka konsekvenser deras beslut faktiskt får.

Fakta kvarstår: Sverige är ett av de länder i världen som placerar flest barn utanför hemmet, sett till befolkningsmängd. Trots detta finns det inga tydliga belägg för att denna höga frekvens av tvångsomhändertaganden leder till bättre utfall för barnen. Tvärtom visar många granskningar att barn som placeras ofta mår sämre, får sämre skolresultat, och löper större risk för psykisk ohälsa och social utsatthet i vuxenlivet.

Det borde därför vara högsta prioritet att ifrågasätta detta system och inte försvara det i blindo. Att så många inom socialtjänsten själva inte verkar se problemet är i sig ett tecken på ett system som slutat vara självkritiskt.

Samma mönster går tyvärr igen inom socialtjänstens avdelning för barn och familj. Det är direkt anmärkningsvärt hur ofta uppgifter i barnutredningar visar sig vara vinklade, överdrivna eller i vissa fall rent felaktiga. Det verkar som att målet ibland inte är att utreda objektivt, utan snarare att få domstolen att gå på socialtjänstens linje till varje pris.

Det mest allvarliga är att de uppgifter som skulle kunna styrka föräldrarnas version eller nyansera bilden ofta hemlighålls med hänvisning till sekretess. Detta innebär att föräldrar ställs inför en i praktiken omöjlig uppgift: att försvara sig mot anklagelser de inte fullt ut får ta del av. Det är en rättsosäker ordning som strider mot grundläggande principer om rätt till insyn, bevisprövning och en rättvis prövning.

Att detta tillåts ske i ärenden som rör barns liv och framtid borde vara en väckarklocka för hela samhället.


Fokusera inte för mycket på invandringsaspekten. Det här handlar inte om ursprung och etnicitet. Systemfelet inom socialtjänsten är strukturellt och drabbar både svenska familjer och familjer med invandrarbakgrund på precis samma sätt. Det finns ingen egentlig skillnad. Det är exakt samma typ av övergrepp, samma rättsosäkerhet, samma maktmissbruk.

Kärnproblemet är att socialsekreterare har ett oproportionerligt stort inflytande över människors liv, utan att bära något verkligt ansvar för konsekvenserna av sina beslut. Det här har blivit ett system där man, med stöd av sekretess och tolkningsutrymme, i praktiken kan omhänderta barn på extremt lösa grunder.

I BBIC-utredningarna står socialsekreterarna i princip helt fritt att formulera sig hur de vill utan krav på verifiering, oavsett om informationen är korrekt, överdriven eller rent ut sagt falsk. Det innebär att vilket barn som helst, i teorin, kan bli föremål för tvångsomhändertagande. Inte för att det finns tydliga bevis för att barnet far illa, utan för att en tjänsteman skriver en berättelse som passar syftet. Det är en farlig ordning som hör hemma i en auktoritär stat, inte i ett rättssäkert demokratiskt samhälle.


Det är möjligt men det har inget med det systematiska fuskandet i barnutredningar att göra.

När argumenten tryter, då kommer personpåhoppen fram som ett brev på posten. Det är precis den här typen av retorik som avslöjar vilka som egentligen är mest ideologiskt drivna i debatten. Istället för att bemöta saklig kritik med fakta, kallas folk "störda i huvudet" och "hopplösa fall". Det säger mer om dig än om dem du försöker tysta.

Ingen seriös kritiker har påstått att alla socialtjänstens placeringar är felaktiga. Vad vi däremot har belägg för både genom forskning, statistik och vittnesmål, är att systemet inte fungerar som det borde. Exempelvis att barn far illa i placeringar, och att rättssäkerheten för föräldrar och barn är extremt bristfällig. Det är inte smutskastning och på något sätt "förvränga" socialtjänstens arbete. Det är att våga lyfta fram obekväma sanningar.

Att avfärda hela rörelsen som "stollar" gör bara att du själv framstår som ointresserad av fakta och verkliga förbättringar som gagnar barnen.