Jag har säkert en kris i mitt liv, saknar ni inte ungdomstiden?

Jag är så besegrade på mig. Tappade 2000 kr (pengar jag inte har råd till). på fem minuter i roulette. Så här dig! Vi måste fan få slut på detta!

Både ja och nej. Jag är betydligt visare och ser saker klarare nu än då. Har lättare för att säga nej nu och sätta gränser med. Men visst händer det att man kan känna sig lite nostalgisk emellanåt.

Kanske kan ge lite perspektiv. Levt ett sjujävla liv, mycket konstigt och varit med om det mesta man kan tänka sig...

Ja visst, jag har haft väldigt rolig. Varit med om saker man aldrig glömmer och som aldrig kan köpas för pengar. Jag hade nog en ganska tidig vision om att "fuck it", skruva upp allting till max och bränn ljuset i båda ändar. Fest, droger, bilar, brudar, explosioner etc and you name it...

Men allting utav det där har haft en baksida. Egentligen inte så jättestor skillnad förhållandevis mot typ fotbollsmorsorna som lägger upp bilder på sina muffins på facebook för att försöka framhäva en falsk bild utav hur perfekta deras liv framstår. Jag har ju samtidigt fått lida något enormt i den stora överhängande delen i allt detta. Allting som gått åt helvete och alla jävla idioter till skitmänniskor man umgåtts med bara för att få ha lite roligt och få en snabb kick.

Människor dör, sitter i fängelse eller på psyk. Folk man känt i åratal förändras eller hugger dig plötsligt hårt i ryggen. Nästan alla de där som inte började förändra sina liv någonstans efter 30-snåret? Där gick det snabbt utför, i princip varenda fall.

Jag är ett levande bevis på att det verkligen går att leva fan, kliva ur askan, in i elden och ändå överleva. Både statistiken och erfarenheten talar starkt emot detta. Man att sitta här med rakt ansikte, spela tuff och säga att jag inte har lidit eller mått dåligt? Det vore ingenting annat än en sorglig lögn att intala sig själv.

No regrets? Haha ja jo det låter förstås coolt att sitta och skriva, fast sanningen är snarare att det är en jävla massa som jag helst hade vela haft ogjort. Då syftar jag inte på att det är särskilt synd om mig eller att saker har varit jobbiga. Utan hur mycket som varit totalt bortkastad tid. Varför lade jag inte mer tid på det jag faktiskt älskar, brinner och lever för? Där är den verkliga ångesten.

TLDR: Allting behöver inte vara ständigt uppskruvat på max bara för att vattna ur varenda droppe. Livet kan vara helt okej ändå endast att sitta i solskenet och ta en kaffe samt snacka skit med en bra kompis. Att omge sig med människor man faktiskt tycker om. Med risk för att låta bögig; följ ditt hjärta - Oavsett om det är inför de små sakerna. Tänk att du har besparat dig själv mängder med problem och sitter knappast ensam i båten. Upp med ryggen och ut med hakan.

Saknar ungdomstiden väldigt mycket. Fick så mycket ogjort.

Nej, jag måste säga att jag inte saknar ungdomstiden nämnvärt. Samhället var på många sätt sämre på nittiotalet. Visst, det fanns en högre tillit och sån skit men vi hade inte internet eller AI och sådana coola saker. Världen är extremt mycket mer spännande nu än 1995. På alla sätt. De politiska konflikterna är krassare, uppfinningarna extremare, galenskapen vildare. För helvete, gott folk... Vi har alla en personlig sekreterare i ChatGPT som med ett knapptryck kan översätta långa texter och skapa komplicerade realistiska foton av saker direkt från vår fantasi. Vad hade vi 1995? Amiga500? Block och penna?

Nej, åt helvete med gamla tider. Jag kastar mig med glädje rakt in i den cyberpunk som vi ser komma emot oss.

Jag saknar också ungdomstiden. Jag drabbades av svår depression redan när jag var 16 år. Gick t.ex. bara på fester för att få en anledning till att dricka alkohol. Hade några tjejer ändå, trots att jag mest drog mig tillbaka och blev introvert.

Efter 25 år, när jag var 41 år, så släppte äntligen depressionen. Inser att jag missat så mycket...

Absolut att det påverkar och formar oss, men att se just den perioden som helt avgörande är en mental fallgrop. Man behöver inte titta långt bortom sig själv för att se hur dålig prediktiv kraft tonåren har på hur livet blev sedan. Tänk tillbaka till gymnasiet, högstadiet, vad det blev av dem sedan. De flesta av oss blev helt vanligt folk, och man har sett både nördar blomma ut till riktiga kraftkarlar och sett de självsäkra som hade lätt att få tjejer krypa ihop och sluta göra väsen av sig.

Det enda problemet med din tonår är att du fortfarande sätter så mycket värde i den. Nu vet jag inte hur gammal du är så det kan betyda olika saker; att göra det som 22-åring är kanske inte så konstigt, att göra det som 32-åring är inte friskt.

Men OK, få mig att fatta då, hur hade ditt liv sett ut idag om du fått ligga som tonåring?

Och jag är snart 60. Och vet du vad jag längtar tillbaka till för tid då (om jag nu måste välja någon)? Jo, när jag var i din ålder, runt 40.

Så, vad hindrar dig från att leva järnet nu då TS?

Mitt liv tror jag hade innehållit betydligt mer sex och kontakt med kvinnor.
Jag hade förmodligen varit ute en del på jakt efter att ligga nät jag väl gått smak på det och fått en början till erfarenhet om hur man går tillväga.
Hade förmodligen varit på en del fester upp till jag var typ 23 och varit på typiska ställen som festivaler eller ålt utomlands för att få doppa kuken i någon.

De flesta som är som jag höll aldrig på med festande eller hade särskilt mycket kontakt med tjejer,men jag vet också många som var ganska blyga men när dom välmfick ligga under gymnasiet blommade dom ut.

Jag tror absolut jag hade haft ett normalt liv även då,jobb som jag förmodligen inte gillade och inte tillräckligt mycket sex,men det hade nog sugit betydligt mindre iaf. Kanske jag hade haft fru och barn.

"Det enda problemet med att någon våldtog dig eller att du blev mobbad i skolan är att du fortfarande sätter så mycket värde i det".
Det är ungefär så du tycker.
Att ha gått miste om en väldigt viktig period i sitt liv och framför allt ens uppväxt är något som kan ta väldigt lång tid att komma över, vissa gör det aldrig.
Jag vet folk som var mobbad i skolan och som fortfarande kan gråta över det och tänka på det,är det konstigt?

Ja det är ingen direkt önskvärd situation att vara i.
Du har nog en högre utbildning än mig, men förstår precis känslan du framför.
Det blir mer känslan av nu var man klar med den saken och någon sekund av lättnad innan man går vidare.
Finns många saker jag känner borde gett glädje och lycka senaste åren.
Men nej lyckas inte behålla några glädje/lyckokänslor mer än något ögonblick.
Tycker jag byggt upp något bra, som är värt att kämpa för.
Men utan uppmuntran eller någon som ser potential i det man gör blir det tufft.
Att det blev såhär är mitt eget fel, borde fattat jag skulle tagit tillvara på skoltiden bättre.
Visst mobbing och lite andra omständigheter spelade också in.

Till att börja med kan vi konstatera att du jämför "jag lyckades inte ligga med någon" med "mobbad eller våldtagen". Wow alltså. Du upplever alltså dina sociala tillkortakommanden för många år sedan är som att omgivningen begått någon slags övergrepp på dig?

Vad exakt är det som du tänker att du skulle göra annorlunda idag om ditt liv sett ut som du fantiserat om på den tiden?

Mest av allt undrar jag vad det är du tänker hindrar dig exakt? Vill du ligga med folk får du väl ut och göra det nu då. Om du vill träffa någon och bilda familj finns de inget som stoppar dig från att göra det nu.

Du beskriver det nästan som någon slags bestämd och helt rak utvecklingslinje där det är omöjligt att göra vad du vill idag eftersom du inte kunde göra vad du ville när du var tonåring, du har "halkat av spåret" och kan inte komma tillbaka, eller hur menar du egentligen?

Hur länge sedan ungefär gick du ut gymnasiet?

No offence till dig eller din tankeförmåga men det är jävligt svårt att bara "gå ut och träffa någon" om du är man...
Glöm helt att träffa någon att bilda familj med, de tjejerna som har den önskan blir tagna fort som fan

Pro-tip: Skapa en profil på valfri dejtingsida och sätt din ålder till ~30-40 och skåda ditt tomma utbud