Måste man berätta allt i ett förhållande?

Ja för mig är det självklart. Vill aldrig utsätta någon för obehagliga överraskningar. De ska veta vad paketet innehåller. Och jag vill ha samma tillbaka.
Nu brukar jag hitta intelligenta killar som är rätt toleranta så det brukar inte vara större problem. Och jag har inte mycket att dölja.
Skulle man träffa på någon som är extremt konservativ så lär vi knappast komma så långt att det kommer på tal.

För mig med är det självklart. Är brutalt ärlig å rak när jag träffar nån.

Man måste väl ingenting. Vad som är bäst beror helt på vem man är, vem man är med och vad man vill få ut av relationen.

Jag skulle säkert tjänat på att hålla tillbaka i mina relationer. Men jag ångrar det inte. Jag vill trots allt lära känna någon på djupet och förväntar mig lite att min partner vill det med. Visst berättar jag inte allt hela tiden, men jag håller sällan igen. Ljuger gör väl alla men jag undviker det IRL eftersom det mest är jobbigt att komma ihåg allt. Inte det bästa på den tiden man knarkade, hade säkert varit mycket lättare att hitta dejter och nya förhållanden. Men fördelen är att de jag haft har varit med människor som ändå gillat mig för den jag är och inte för den jag kunde låtsats vara.

Tror inte jag skulle rekommendera andra att vara så öppna som jag brukar vara. Det är trots allt inte sällsynt att människors vänder ens svagheter mot en när det kör ihop sig.

Men efter åratal med div depressioner, ångest och suicidförsök så är det rätt få saker någon kan säga till mig som skulle såra mig. Ingen kan vara lika hård mot mig som jag själv var så, är inte orolig för den biten.

Sedan handlar relationer ändå om kärlek och ska någon kunna älska mig måste de ändå veta vem jag är. Så att vara öppen mot den jag älskat har ändå varit lika självklart som själviskt, jag vill givetvis att min kärlek är besvarad och hur skulle det ske om jag inte var ärlig och öppen med vem jag är?

Det är lite naivt och fånigt kanske och framförallt inte pragmatiskt. Väldigt olikt mig i övrigt, men kärlek är trots allt inte rationellt, har aldrig varit intresserad av tillfälliga relationer utan alltid sökt något djupare. Svårt att hitta men även om jag inte finner det så, äh kanske ändrar jag mig på gamla dagar...

Så sant, det är verkligen modigt att lämna ut sig helt.

Det är nog en bra princip, dels för att det borde sortera bort de man inte passar med fortare och dels för att jag tror att man mår bättre av att göra det man anser vara rätt. I mitt fall kanske det beror mest på att jag är rätt kass på att ljuga men i slutändan tänker jag att skulle jag ljuga och manipulera folk så skulle jag inte tycka om mig själv...

I längden är det bäst att vara öppen med allt. Jag dolde aldrig någonting för min fru. Varje gång jag hade bajsat sa jag t.ex. "Nu har jag bajsat igen". Ibland var hon på jobbet, men då skickade jag ett fax. Nu är jag iofs skild sedan många år, så det där kanske har ändrat sig.

Numera tror jag kidsen skickar det över social media.

Du uttryckte det egentligen bättre än jag gjorde.

Att leva efter principen "fråga inte om du inte vill höra svaret" är oftare en fördel än en nackdel. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om den oförutsägbarhet som kan uppstå i det svar man ger – särskilt när frågan kommer från någon som inte är helt i kontakt med sina egna förväntningar. I många fall finns det redan undermedvetna föreställningar om vilket svar man hoppas på, och när verkligheten inte överensstämmer med dessa, kan det skapa besvikelse – ibland till och med ett emotionellt bakslag.

Ta till exempel frågan om sexuell historik – hur många personer man har haft sexuellt umgänge med. Om svaret överskrider den frågandes (omedvetna) gräns för vad som känns acceptabelt, riskerar det att väcka negativa känslor och förändra, eller försämra, uppfattningen om den andra personen.

Därför krävs det fingertoppskänsla och förståelse för situationens kontext. Det verkliga dilemmat uppstår här: Ska man vara helt ärlig och riskera att svaret påverkar hur man blir uppfattad? Eller ska man undvika frågan – eller kanske modifiera sanningen – för att skydda sig från ett potentiellt skadligt utfall?

Problemet är att det inte finns någon universell lösning. En undermedveten förväntning kan vara så djupt rotad i en persons psyke att individen själv inte ens är medveten om den. Att som utomstående försöka förutse den andras inre reaktion är därför nästintill omöjligt.

I sådana situationer kan det vara klokt att bemöta en fråga med en motfråga, för att skapa en paus för reflektion och förståelse:

Motparten: Hur många har du legat med?
Du: Hur kommer det sig att du undrar det?

Genom att vända på frågan ger man både sig själv och motparten en chans att reflektera över intentionerna bakom efterfrågan. Det öppnar upp för en mer nyanserad dialog, där bådas förväntningar och känslor får utrymme.

På så sätt undviker man två potentiellt destruktiva vägar: att ljuga, eller att försköna sanningen – båda strategier som i längden kan underminera tillit och autenticitet i utveckling relationen.

Ja precis så.

Och naturligtvis har evighetsfrågan om antal tidigare partners kommit upp. Men det som ängsliga snubbar också bör ta i beaktande är hur knullen gått till. Skulle vilja säga att det var mycket griserier när en del brudar var unga, och inte sällan var de typ provknulldocka till någon 2-3 år äldre snubbe, och ibland även hans polare. Naturligtvis efter de konsumerat hårdporr.

Håller med. Är väl något man för känna sig lite för med.

Över huvud taget ska man nog vara sparsam med att delge andra människor sitt tvivel, var sig det är tvivel på sig själv eller tvivel på sina egna övertygelser och mål. Det gör det svårt för att andra människor att tro på dig, och lita på dig.

All berätta om sin ångest ska man nog också vara lite sparsam med. Jag vet att jag sticker ut hakan när jag säger det, men att vara stark börjar oftast med att låtsas vara stark. Om din partner kan lita på att du reda ut saker så blir hon trygg med det. Om du berättar för henne hur jobbigt det är att reda ut saker, så kommer hon dra sig för att låta dig sköta saker, och göra det själv i stället. Och då är förhållandet i praktiken redan slut.

Ett problem idag, är föreställningen om att man ska vara "sann" och autentisk i alla situationer. Men tro mig - din smärta är din egen, och ingen annans. Andra har ingen nytta av att ens höra talas om den. Och dessutom ÄR vi sällan så värdelösa som vi själva tror. Vi måste överlåta till andra att döma oss, i stället för att ösa på med brasklappar och förbehåll.