Måste man berätta allt i ett förhållande?

Ligger här och funderat över hur mycket jag vill dela med mig av till min nästa partner. För att förekomma oversharingsituationer och även att vara för tillknäppt. Hur gör ni? Och vad bör man inte dela med sig av för att ha ett sunt förhållande?

Min erfarenhet är att det inte är bra att prata ned mig själv för mycket. Det kan senare vändas mot mig. Inte heller snacka skit om folk för mycket. Speciellt inte ex. Aldrig berätta body count.

Och vad är era erfarenheter av saker som man absolut bör vara öppen om?

Dig. Ljug aldrig.

Svårt att svara på då det är individuellt med den du väljer att starta ett förhållande med. Men gör motsatsen mot för vad du gjorde i det förra så kanske det blir bra?

Man behöver inte berätta om alla misstag man gjort.

Sedan är det också bra att inte ljuga, det kan vara svårt att komma ihåg sina lögner efteråt, det är enklare att tala sanning.

Det är som att dansa på taggar – en delikat balans mellan att vara medveten om omständigheterna, förstå den andra individen, ha insikt om dig själv och förutse de potentiella utfallen. Komplexiteten växer ytterligare eftersom det handlar om en annan människas mångfacetterade personlighet, karaktärsdrag och värderingar, vilket gör det svårt att ge universella exempel.

En princip som jag däremot har funnit relativt användbar är att vara öppen och ärlig kring det som efterfrågas. När någon uttrycker en begäran i en relation – oavsett om den är romantisk eller inte – tyder det ofta på att personen är åtminstone delvis öppen för att förstå och ta emot det som delas.

Dessa ögonblick erbjuder ofta en värdefull möjlighet att förmedla något som annars skulle kunna uppfattas som negativt eller oönskat. Genom att vara ärlig kan man inte bara bidra till större klarhet och respekt i relationen, utan också minska risken för missförstånd eller konflikter.

Det är dock viktigt att förstå att detta inte är en universell princip som fungerar i alla situationer. Ibland kan en begäran på en aspekt av dig själv komma i en kontext där ärlighet inte leder till den förväntade förståelsen eller lösningen – vilket understryker vikten av att använda både omdöme och fingertoppskänsla.

Men ibland måste man våga chansa. Och även om det inte finns några garantier, är det oftast klokare att undvika att fabricera lögner eller överdriva sanningen. Dessa strategier tenderar att slå tillbaka förr eller senare – och när de gör det, är det ofta både oväntat och smärtsamt.

Med andra ord: Du behöver inte dela allt i en relation, men när en delning faktiskt efterfrågas, är det oftast ett fördelaktigt tillfälle att göra det med ärlighet.

Nej man ska så klart inte berätta allt. Tex väldigt negativa eller pinsamma saker om dig själv. I början känns det bra och man vill berätta allt för sin nya "bästa närmaste vän och partner". Sen kan det vända på några veckor eller månader.

Det tar slut och då står man där och har berättat allt möjligt för en person som inte vill va med dig längre eller som du inte vill va med längre. Och då vet du inte hur många andra som får höra detaljer om dig om sånt som är väldigt privat.

Och tro inte att din partner berättar allt för dig heller.

Det handlar inte om brist på tillit, det är självbevarelsedrift.

Måste inte berätta ett skit.

Människor som inte är familj kommer och går, det de tycker en dag gäller inte nästa osv. Finns därför ingen anledning att sprida känslig info till en partner. Barn-föräldrar, där kan man kanske dela med sig, men inte till en fru. Hon kommer och går.

Man ska även ha koll på ekonomiska avtal och juridik rent generellt när man bor med någon. Bodelning, arv osv.

Kul förhållande... Å kommer inte hålla länge om man inte delar med sig nåt till den man är med. Lika bra att inte inleda nåt alls då än att behöva känna att man inte är inkluderad å värdesatt med den man är med. Föreslår du att man ska träffas typ var tredje månad oxå? Kan lova att vederbörande inte skulle känna sig ett dugg åtrådd å att det ödslas tid å energi när/om man träffar en sån med det tänkesättet du verkar besitta. "Hon kommer å går".. Ja jävlar..

Bättre att vara ensam på riktigt än att vara med nån som får en att känna sig ensam. Över tänkande samt hjärnspöken som man kan få av nästintill icke inkluderande behandling är inte kul.

Jag är som en öppen bok. Med rätt mottagare kan det bli rätt intressanta samtal.
Om det är bra vet jag inte, kanske borde jag vara mer restriktiv.
Men vill komma nära.

Mycket bra sagt.

Ja brukar praktisera - fråga inte om du inte vill höra svaret..

Jag är till exempel helt ointresserad av min kvinnas tidigare sexuella erfarenheter, då jag inte vill höra svaret.
Vi börjar bli äldre och jag tror att hon var rätt vild i sin ungdom långt före min tid. Det är inget som spelar någon roll nu, men jag vill ändå inte veta.

Riktiga hemligher håller man för sig själv ändå. Det är väl ingen som berättar allt?

Nej du är inte skyldig någon att prata överhuvudtaget, om något du inte vill.

Beror på partnerns nivå av godhet. Älskar hon dig tillräckligt för att inte sänka kärleken för tidigare händelser ,kan du berätta mer.

Använder hon saker enot dig ,så är det bäst att ge henne en massa positiva saker om dig , inte ta upp så mycket negativt saker. Då får hon ingen ammunition och känner sig själv bättre och börjar gilla dig mer och kärleken kan byggas upp.