Gissa Bokcitatet

Hans Alfredson?

Nix, men geografiskt sett ligger du bra till. Författaren till denna bok är nog mindre känd än själva boken, och själva boken mindre känd än det fenomen som omtalas i dess titel.

Lite mer:

"– Den där unga spåkvinnan, tänkte han, var utan tvivel övermåttan klok och pålitlig, ty allt vad hon förutsade har slagit in. Men därav följer också att jag nu är död.
Och så låg han kvar där han låg som vore han död.
De övriga i laget hade inte lagt märke till när han gått. Först när de fällt sitt träd och stodo redo för hemfärd saknade de honom. Men då blevo de högeligen förskräckta, och utan dröjsmål gåvo de sig alla ut på skallgång efter honom.
Sent omsider fingo de också tag på den bortkomne. De försökte resa upp honom, men han ville inte stå för sig själv utan föll stel som en eldgaffel omkull. De försökte få honom att tala, men inte ett ord kom över hans läppar. Då togo de och gjorde en bår av grenar och lyfte upp den döde och lade honom på den. Och så buro de honom över ris och röse hemåt."

Glest med gissningar här. I nyutgåvan (som inte är särskilt ny) av denna bok presenteras den som en "minor classic", och det kanske den är i mycket begränsade kretsar, men jag skulle nog dra mig för den rubriceringen. Där konstateras också att Gunnar Ekelöf uppskattade den mycket. Författaren utgav just inte mycket annat.

Vi får se om det här hjälper:

"En annan toka som hade bytt till sig en ko men som inte heller kunde uppleta något bete åt djuret blev varse hur det brann av blåeld och törnrosor ovanpå muren.
– Det är då också synd och skam att det ska växa så grant gräs däruppe till ingen nytta, utbrast hon, det skulle vara något för min ko det bara jag kunde få upp henne dit.
Så band hon kon vid närmaste träd och begav sig därifrån. Och när hon på nytt uppenbarade sig hade hon ett brokigt uppbåd av unga medhjälperskor med sig. Av repet gjorde hon en lycka och kastade den kring halsen på kon och så slängde hon repändan över muren och bad dem alla gå över på andra sidan och fatta tag i den. Och när de hade gjort vad hon bett dem om, ropade hon för full hals:
– Hugg i och dra på!"

(Ja, kon dör förstås på kuppen.)

När du nämner Ekelöf trillade polletten ner: Den gamla fabeln om Tälje tokar av Torsten Kassius. Har läst Ekelöfs recension i någon av hans essäsamlingar.

Snyggt! Stafettpinnen är din.

Tackar! Nu blir det dramatik.

MILAGROS.

Vet du vad jag tror?

ACACIA.

Nej, vad då?

MILAGROS.

Att de inte ha så orätt, de som säga att du inte är kär i Faustino, och att den du tycker om, det är Norberto.

ACACIA.

Det är inte sant. Skulle jag tycka om honom! Så som han har burit sig åt mot mig!

MILAGROS.

Men alla säga att det var du som slog upp med honom.

ACACIA.

Att det var jag! Om han inte hade givit anledning . . . Ja, jag vill inte tala om det där. Men de ha inte rätt, jag tycker mera om Faustino än jag har tyckt om den andre.

MILAGROS.

Så skall det vara. Annars skulle du göra orätt i att gifta dig. Har du hört att Norberto gick sin väg i morse? Han tycks inte ha velat vara här idag.

ACACiA.

Vad betyder den här dagen mer än vilken annan dag som helst? Se, här är det sista brev han skrev till mig sedan vi hade brutit. Jag har inte velat träffa honom sedan, och jag vet inte heller varför jag har behållit brevet . . . men nu skall jag riva sönder det!

River sönder brevet.

Så där!

MILAGROS.

Är du så ond - ?

ACACIA.

På vad han säger i brevet. Och jag skall bränna upp bitarna.

MILAGROS.

Nej, inte på lampan, det blir os!

Öppnar fönstret.

ACACIA.

Då kastar jag ut dem på vägen, strör ut dem för vinden . . . Alltsammans är slut och förbi för alltid!

Går till fönstret.

Ett sådant kolmörker!

MILAGROS.

Ja, det är riktigt hemskt . . . ingen måne, inga stjärnor . . .

ACACIA.

Hörde du?

MILAGROS.

Det var väl en port som slogs igen.

ACACIA.

Det lät som ett skott.

Dario Fo?

Lustigt. Jag tyckte direkt det borde vara Tälje tokar¹, men hade för mig mitt exemplar var en senaretida "fortsättning" och att jag inte hade "originalet", så avstod (en vidare romare) - men såg nu att det verkligen är Kassius som står där i hyllan (en bit bort från riktigare romare). Författarförlaget typ 1973. Udda, brukar inte ha så fel, det är väl en formulering i förordet som fastnat. Fint val!

Innevarande: Ingen aning, luktar 1-aktare. Pirandello?

Varken Fo eller Pirandello, men de har något gemensamt med den som skrivit.

ACACIA.

Vad har då hänt, vad har hänt? Någon är död, inte sant? Någon är död?

RAIMUNDA.

Min älskade flicka! Faustino! Faustino!

ACACIA.

Vad?

RAIMUNDA.

De ha dödat honom, de ha skjutit honom i backen utanför byn.

ACACIA.

Å, mor! Och vem var det, vem var det?

RAIMUNDA.

Det vet man inte, de ha inte sett någon, men alla säga att det var Norberto, för att olyckan som har drabbat oss alla skall bli så mycket större!

ENGRACIA.

Det kan inte ha varit någon annan.

KVINNORNA.

Norberto! Norberto!

Facundo. Civilazation and Barbarism.

Sjuk bok och vad vet jag.

= Nobelpris. Fnular vidare.

Angående Nobelprisgrejen….tror inte han fick, men hans lärare.