Inte utmärker sig X för sådan poetisk stötkraft de flesta i dag kallar halvporr – i okunskap om namnkunniga föregångares långt grövre plöjningar i sin samtids (Ett här inskjutet ‘ändå’ vore ännu en anakronism.) höglitterära odling. Redan i förordet till sin 1:a samling påpekar han egen & medveten måttfullhet i bl.a. just detta. Vad många i dag anser vara hans mästerverk är en ömsint sorgevers över en flicka, som han flera gånger beskrev; härnäst en av de andra gångerna, ett tydligt exempel – hans kanske längsta – på den form han räknas som utbildare av, och romarna äntligen! kunde kalla sin egen:
Citat:
Ett flickebarn, mer hult och ljuvt än sångsvanen,
mer lent än lammet på Galaesus’ strandängar,
mer nätt och näpet än Lukrinska sjöns mussla,
av högre vithet än arabiskt havs pärla,
än indiska kolossens bete, nyss glättad,
än första snön och liljekalk, som ej vidrörts;
vars lockar överglänste baetisk hjords ullfärg,
och rhenska flätor och den lena guldråttan,
vars mun så doftade som Paestums rosgårdar,
som jungfruhonung ur Hymettus’ vaxkakor,
som bärnsten gniden mot din hand och snabbt upplyft;
och varmed jämförd oskön tycks påfågeln,
ekorren ovig, fågel Fenix alldaglig:
slik var Erotion, som i graven nyss sänktes,
som, ack, det blinda ödets bittra lag dräpte,
sen hon sex vårar – och ej dessa fullt – levat,
min lilla älskling, hjärtefröjd och lekdocka.
Att sörja dock förbjuder mig min vän Paetus,
som själv för bröstet slår sig och sitt hår sliter.
Han säger: »Blygs att gråta för en slavs unge!
Jag har till graven följt en maka, vittfrejdad,
högättad, ståtlig, rik – och jag ju dock lever!»
Ges någon mera tapper än min vän Paetus?
Han ärvde drygt en million – och dock lever!
Och en bekant till Juvenalis (c60—c130) kan inte gärna heta Caecilius Statius (c220—c166 fKr).
Visst kan han det, spanjokern (c40—c103). Citaten ur Epigrammata, här i turordning VIII:40, VII:91 & IX:4 (till svenska av Per Erik Wahlund), V:37 (Bernhard Risberg), och vi hinner väl en facit X:9 (Wahlund) innan Saltkatt bidrullar sin ordboll. 
