Gissa Bokcitatet

Nej, vi snackar äldre än så. Vår författare tillhör en av svensk litteraturhistorias mest produktiva och levde en stor del av sitt liv i landsflykt.

Nytt citat:

”Grymma anblick. Allt var glädje - blott fattigdomen berövades även sitt sista hopp. Den förmögne fick hem allt: föräldrar, släktingar, barn, förnyat överflöd - fisk både för eget behov och till försäljning. Tomma, nya tunnor rullades till stranden: snart skulle inpackningar ske både för Kalmar, Karlskrona och kanske för själva Stockholm. Endast de faderlösa, i ett gråbrunt, trasigt, sorgligt tåg, vek hemskt åt sidan för de nedrullande laggkärlen. Bara nu icke femåringen, treåringen eller tvååringen - han den lilla stackarn, som nyss lärt sig gå- bara nu icke han plötsligt krossas under tunnorna, som snabbt rullade utför strandbacken för att rymma dagens fångst.”

Carl Jonas Love Almqvist?

Rätt! Ur långnovellen Kapellet. Pinnen är din.

Tackar! Nästa citat till rakning:

"En natt på havet, ännu en

Då jag somnat i lastrummet på min plats vid kofferten väcktes jag av den kvävande hettan och av kackerlackornas och råttornas frenetiska stökande. Insekterna surrar i den tunga luften i lastrummet och i mörkret väcker deras flygande oro. Vill man inte ha ett av dessa vidunder rakt i ansiktet måste man sova med ansiktet täckt av en näsduk eller en skjortflik. Råttorna är försiktigare men farligare. Häromnatten blev en man biten i handen av en gnagare som han hade stört i dess jakt efter föda. Såret infekterades trots trasorna dränkta i arrak som kapten Bradmer lagom om det och nu hör jag mannen yra på sin madrass. Lopporna och lössen lämnar inte heller de någon frist. Vare morgon kliar man nattens otaliga bett. Under min första natt i lastrummet anfölls.även jag av bataljoner med vägglöss och därför döredrog jag att avstå från den madrass som var avsedd för mig. Jag sköt undan den i en vrå i lastrummet och sover insvept i min gamla hästfilt direkt på durken. Sålunda lider jag även mindre av värmen och besparar mig lukten av svett och saltlake so dessa usla bäddar utdunstar."

Märkliga tempusskiftningar.. skulle inte vilja läsa denna författare :-(

- men jag misstänker att jag kanske faktiskt gjort det! Återkommer med gissning när jag grunnat lite.

/p

Jag reflekterade också över detta när jag plitade ner citatet. Jag vet inte om det kan ha med originalspråkets grammatik att göra? Verbformerna är i alla fall inte helt identiska med våra.

Valet av "varendaste" i stycket nedan är också lite udda.

"Den första följden av fars bortgång blev en ännu större fattigdom, särskilt för Mam. Nu kunde det inte mera bli tal om Europa. Vi var fångar på vår ö utan minsta chans att ta oss därifrån. Jag började hata denna kyliga, regniga stad, dessa vägar fulla med eländiga människor, dessa kärror som oupphörligt transporterade börderna med sockerrör mot fabriken, ja, även det jag förr hade älskat så, plantagernas väldiga vidder där vinden lekte fram vågor. Skulle jag en dag bli tvungen att arbeta som gunny, lasta buntarna med sockerrör i kärrorna och mata in dem i kvarnen varendaste dag i hela mitt liv, utan hopp, utan frihet? Så blev det inte men kanske ännu värre. Eftersom mitt studiestipendium upphörde måste jag ta arbete och det blev den tjänst min far hade haft på W.W. Wests gråtrista kontor, det försäkrings- och expertbolag som låg i min farbror Ludovics mäktiga hand."

Sjöfarares riter av William Golding?

Det skiljer en generation mellan Golding och vår författare. Min högst amatörmässiga gissning är att deras syn på människan, kulturen och civilisationen skiljer sig åt, och kanske till och med är varandras raka motsatser.

"Varför gör de så? Vilken hemlig befallning driver dem att varje kväll flyga denna väg över lagunen? Då jag väntar på sjöfåglarna väntar jag också på Ouma, jag väntar mig att se henne vandra slank och mörk på åbädden med bläckfiskarna spetsade på sin harpun eller med ett halsband fiskar.
Emellanåt dyker hon upp, hon sticker harpunen i sanden nära dynerna som en signal för mig att komma fram till henne. När jag talar om för henne att jag har funnit sjörövarens andra gömställe och att det var tomt brister hon ut i skratt: "Då finns det inget guld mer, då finns här ingenting mer!"
Först är jag irriterad men hennes skratt smittar av sig och snart skrattar jag tillsammans med henne. Hon har rätt."

Robert Louis Stevenson ?

Denna var liksom en nyligen en repris från tidigare i tråden, citerad av mig för inte så länge sedan. Skattsökaren av JMG Le Clézio.

Helt rätt. Om det blir min tur igen ska jag kolla om boken jag tänkt citera från varit uppe i tråden innan.

Över till dig, punch!

Med tanke på att tråden funnits i över tjugo år med säkert tusentals citerade verk är det lätt hänt att råka välja något som förekommit tidigare. Denne författare har citerats tidigare i tråden, men inte ur detta verk efter vad jag kan se:

och så går jag och ser igen på bilden av de två strecken som korsar varann, bägge är tjockt målade, pastöst som man säger, och oljefärgen har sjunkit ihop lite grann, och så har det blivit en så märklig färg där de två strecken korsar varann, det är en vacker färg utan namn, alltså som det oftast är, för det kan självklart inte finnas namn på alla de otaliga färger som finns, tänker jag och jag går några meter bort från bilden och jag blir stående och ser på den och så släcker jag ljuset och så står jag där och ser på bilden i mörkret, för ute är det mörkt, den här tiden av året är det mörkt, eller nästan mörkt, dygnet runt, tänker jag och jag ser på bilden och ögonen håller på att vänja sig vid mörkret och jag ser strecken, ser dem korsas, och jag ser att det finns mycket ljus i bilden, ja mycket osynligt ljus, så då, ja då är det väl en bra målning ändå, kanske, tänker jag och så blir jag stående och ser på bilden likafullt, och nu får jag ge mig med det, tänker jag