Gissa Bokcitatet

Med tanke på att tråden funnits i över tjugo år med säkert tusentals citerade verk är det lätt hänt att råka välja något som förekommit tidigare. Denne författare har citerats tidigare i tråden, men inte ur detta verk efter vad jag kan se:

och så går jag och ser igen på bilden av de två strecken som korsar varann, bägge är tjockt målade, pastöst som man säger, och oljefärgen har sjunkit ihop lite grann, och så har det blivit en så märklig färg där de två strecken korsar varann, det är en vacker färg utan namn, alltså som det oftast är, för det kan självklart inte finnas namn på alla de otaliga färger som finns, tänker jag och jag går några meter bort från bilden och jag blir stående och ser på den och så släcker jag ljuset och så står jag där och ser på bilden i mörkret, för ute är det mörkt, den här tiden av året är det mörkt, eller nästan mörkt, dygnet runt, tänker jag och jag ser på bilden och ögonen håller på att vänja sig vid mörkret och jag ser strecken, ser dem korsas, och jag ser att det finns mycket ljus i bilden, ja mycket osynligt ljus, så då, ja då är det väl en bra målning ändå, kanske, tänker jag och så blir jag stående och ser på bilden likafullt, och nu får jag ge mig med det, tänker jag

Haha det är en bok jag inte vart klok på, då protagonisten ”tänker mycket att han tänker”!
Det är Jon Fosse - Septologin I.

Här kommer ett utdrag från en bok som torde vara klurig, men likväl intressant.


När jag hörde honom säga detta tyckte jag att det kändes som om en pil genomborrade mitt hjärta, och att magen började skrika av hunger inför hotet att återgå till sin förra diet. Min husbonde gick sedan ut ett slag. Jag passade då på att öppna kistan för att trösta mig av anblicken av bröden, och jag såg på dem med en tillbedjan utan att våga ta något. Men jag räknande dem i alla fall för att se om girikbuken av en lycklig slump möjligtvis hade misstagit sig, men hans uträkning stämde tyvärr alltför väl. Det enda jag kunde göra var att överhölja bröden med tusen kyssar, och sedan bröt jag så försiktigt jag kunde ett litet stycke av den påbörjade brödbiten, och med denna lilla smula livnärde jag mig den dagen...

Ivan Turgenjev?

Gabriel Garcia Marquez ?

Det är ett verk i romanska språket men inte av nämnda författare.
Många många år äldre och tillkomst i Europa.

Gud må förlåta mig, men på tal om begravningar måste jag bekänna att jag under denna tid förvandlades till en fiende till hela människosläktet fastän jag aldrig hade varit det förut, och skälet till det var att vi vid begravningarna fick mycket god mat och att jag då kunde äta så mycket jag ville.
Jag önskade att Gud varje dag skulle kalla hädan någon av sina trogna och att jag till och med bad honom om det. Och när vi besökte sjuka för att ge dem sakramenten, och i synnerhet om det var den sista smörjelsen vi gav dem och prästen uppmanade de närvarande att bedja, var jag inte sen att lyda, men jag bad inte herren att handla med den sjuke på det sätt han fann vara det bästa, som man brukar säga, utan i stället bad jag att han skulle kalla honom hädan. Och Gud må förlåta mig, men om någon av de sjuka tillfrisknade och slapp undan med livet i behåll önskade jag honom tusen gånger om åt helvete, men om han dog lät jag i stället tusen välsignelser följa honom på färden.

Med tanke på att tråden funnits i över tjugo år med säkert tusentals citerade verk är det lätt hänt att råka välja något som förekommit tidigare. Denne författare har citerats tidigare i tråden, men inte ur detta verk efter vad jag kan se:

och så går jag och ser igen på bilden av de två strecken som korsar varann, bägge är tjockt målade, pastöst som man säger, och oljefärgen har sjunkit ihop lite grann, och så har det blivit en så märklig färg där de två strecken korsar varann, det är en vacker färg utan namn, alltså som det oftast är, för det kan självklart inte finnas namn på alla de otaliga färger som finns, tänker jag och jag går några meter bort från bilden och jag blir stående och ser på den och så släcker jag ljuset och så står jag där och ser på bilden i mörkret, för ute är det mörkt, den här tiden av året är det mörkt, eller nästan mörkt, dygnet runt, tänker jag och jag ser på bilden och ögonen håller på att vänja sig vid mörkret och jag ser strecken, ser dem korsas, och jag ser att det finns mycket ljus i bilden, ja mycket osynligt ljus, så då, ja då är det väl en bra målning ändå, kanske, tänker jag och så blir jag stående och ser på bilden likafullt, och nu får jag ge mig med det, tänker jag

Steglitsan av Donna Tartt?

Verkar gammalt och lite blasfemiskt sådär.
Boccaccio?

Det är ett verk i romanska språket men inte av nämnda författare.
Många många år äldre och tillkomst i Europa.

Gud må förlåta mig, men på tal om begravningar måste jag bekänna att jag under denna tid förvandlades till en fiende till hela människosläktet fastän jag aldrig hade varit det förut, och skälet till det var att vi vid begravningarna fick mycket god mat och att jag då kunde äta så mycket jag ville.
Jag önskade att Gud varje dag skulle kalla hädan någon av sina trogna och att jag till och med bad honom om det. Och när vi besökte sjuka för att ge dem sakramenten, och i synnerhet om det var den sista smörjelsen vi gav dem och prästen uppmanade de närvarande att bedja, var jag inte sen att lyda, men jag bad inte herren att handla med den sjuke på det sätt han fann vara det bästa, som man brukar säga, utan i stället bad jag att han skulle kalla honom hädan. Och Gud må förlåta mig, men om någon av de sjuka tillfrisknade och slapp undan med livet i behåll önskade jag honom tusen gånger om åt helvete, men om han dog lät jag i stället tusen välsignelser följa honom på färden.