Rent psykologiskt är det här ett skolexempel på
kognitiv dissonans i kombination med
grandios självbild. När ens verklighet (fallande portfölj, överbelåning, snabbt sinande kapital) inte alls stämmer överens med den självbild man byggt upp (”jag är bäst”, ”jag är unik”, ”jag är iskall på börsen”), så måste man antingen:
1. Ändra sin självbild.
2. Ändra sin tolkning av verkligheten.
Aktieanalytikern väljer konsekvent alternativ 2.
För att få det att gå ihop, omtolkar han allt:
- Nedgångar är inte ett misslyckande – de är ”tillfällen”.
- Andra lyckade investerare är inte bättre – de har bara ”tur” eller "följer flocken".
- Själv bränner han pengar – men det är ett tecken på ”frihet”, inte slarv.
- Att portföljen rasar? Det spelar ingen roll, han "tänker långsiktigt".
- Att andra kritiserar honom? Det är för att de är dumma eller avundsjuka.
Han har byggt upp ett skyddsnarrativ där
han aldrig kan ha fel, eftersom allting omtolkas till att bekräfta hans självbild. Det blir nästan en form av självinducerad sektmentalitet – han är både ledare och enda medlem.
Samtidigt kan man också se spår av
sårbarhet bakom allt detta. Han vet att pengarna håller på att ta slut, och han vet troligen innerst inne att portföljen inte presterar. Men i stället för att möta den verkligheten, bygger han högre murar av självförhärligande. Han
måste tro att han är bäst – för om han släpper den tron, då rasar hela konstruktionen.