Citat:
Ursprungligen postat av
PainfulVacuum
Precis, ropet på hjälp börjar väldigt diskret men eskalerar allt eftersom.
Sannolikt kände han att när han kan gå in i en kyrka med en väska trots väskförbud, som dessutom var lite öppen så att man kunde skymta vad som antas ha varit vapen, utan att bli sedd/uppmärksammad.. Ja då kände han kanske att han aldrig kommer att bli sedd och tagen på allvar.
Jag kan även tänka mig att han gjort någonting på skolan de första timmarna som, i hans värld, varit ett försök att bli uppmärksammad innan han skulle fullfölja sina planer.
Det här med uppmärksamhet blir otroligt komplext och irrationellt när man mixar depression och autism. Man vet att tankarna är sjuka, man vet att man behöver hjälp, man vill att nån ska se en och hindra en från att utföra planerna - men samtidigt är man livrädd för att bli konfronterad och att människor ska prata med en och ställa frågor. Man behöver någon som förstår och agerar utan att ställa frågor - vilket är otroligt svårt såklart.
Fråga inte hur jag vet det här..
Det är tragiskt att ingen kallade på säkerhet när RA kom in i kyrkan med väska, trots väskförbud, dessutom med vapen som stack ut.
Utifrån din beskrivning ville han kanske bli tagen, få tak över huvudet och mat samt sina rutiner, som han inte själv behövde ordna.