Citat:
Ursprungligen postat av
Ion-Cannon
Du verkar inte förstå hur pass isolerade människor som Rickard är.
De går inte ut och dricker dyr öl.
De går inte på restaurang.
De har inga vänner och många gånger knappt kontakt med sin familj.
De har ingen bil för det kostar för mycket och de skulle aldrig åka någonstans för att göra något ändå.
De är helt isolerade.
Många med högfungerande autism eller de andra problemen Rickard hade, blir förstörda i skolan då den svenska skolan inte är anpassade för dem. Den svenska skolan är grupparbete efter grupparbete, redovisning efter redovisning. De elever som klarar sig bäst - även om de inte har läshuvud - är de utåtriktade elever som vågar ta plats.
Vuxenliv med jobb brukar gå bättre om man lyckas klara sig genom skolan någorlunda bra, eller om man haft bra med stöd från antingen familj eller olika statliga instanser, alternativt om man lyckas jobba med sina problem och skapa sig ett okej liv ändå.
Många med högfungerande autism(eller asperger som det hette förut) kan leva på bidrag och ha tillgång vad som kallas "daglig verksamhet" fram till att de fyller 30 år. Hur lätt det är att bli beviljad detta är väldigt olika beroende på var i landet man bor(har hört att det är svårast i Stockholm), men också under vilken tidsperiod man ansökt om det här stödet. Högerregeringar brukar strama åt detta och göra det svårare, vänsterregeringar brukar sedan inte göra någon förändring såvida det inte är en massa skriverier i media om hur svårt det är att få hjälp.
Men sen när man fyller 30 blir det svårt, för då dras aktivitetsersättningen(som det heter) in och man måste istället ansöka om sjukersättning(som tidigare hette förtidspension). Vad jag vet är det dock extremt svårt att få detta runt om i hela landet om man har högfungerande autism. Många får nog börja på Samhalls, andra kanske har turen att lyckas hitta extremt anpassade arbeten, men då är det nog många gånger genom socialen så man lever ändå på bidrag istället för att få en riktig lön. Ett fåtal lyckas få sjukersättning och vissa tar säkert livet av sig för att det blir för att försöka passa in i samhället samtidigt som man har noll vänner och noll chans till ett förhållande eller intimitet.
Hur det var för Rickard vet jag inte. Kanske levde han på sina föräldrar? Hur mycket pengar man får i bidrag för sjukersättning beror också väldigt mycket på vilken regering det är, och bidraget brukar halka efter väldigt kraftigt när det är lågkonjunktur. Men jag tror det har höjts senaste åren, så nu får man kanske runt 11 000 i månaden, men man har då också i regel rätt att ansöka om ett annat bidrag som heter bostadstillägg, som brukar täcka nästan hela ens hyra. Så har man en hyra på 4 000, får man totalt ut 15 000 kronor i månaden efter skatt.
Så för personer som Rickard handlar det inte om att det finns hundratals olika bidrag som man sitter och söker på måfå hemma på kammaren, utan det är socialarbetare som har kolla på vilket eller vilka få bidrag man har en chans att få, och som hjälper en att ansöka om dem. Sen måste man göra intervjuer med Försäkringskassan, göra olika utredningar på vuxenpsyk för att få diagnoser fastställda, antagligen genomgå arbetsträning och så vidare.
Men det är alltså väldigt svårt att få sjukersättning. Dels för att Försäkringskassan kan säga att man skulle klara av ett jobb som egentligen inte finns i verkligheten, dels för att personer med högfungerande autism inte behöver ha något fysiskt funktionshinder och kan verka någorlunda normala för personer som inte känner dem - speciellt om de har blivit bra på vad som kallas "masking"(spela normala), men som är psykiskt utmattande.
Så det kan hända att Rickard lyckades få sjukersättning för att han har så pass allvarliga sociala problem, och då kan han leva i princip helt isolerat från samhället. Det fixar ju dock inte ens ensamhet, som till slut kan bli för psykiskt påfrestande, och kanske var det det som fick honom att genomföra den här masskjutningen?
Det här fallet påminner mig om dubbelmordet i Linköping(finns en serie som heter "Genombrottet" om det på Netflix just nu). Den gärningsmannen levde också helt isolerad från samhället. Han hade bara ytterst lite kontakt med sin bror och rörde sig i princip bara mellan sin lilla lägenhet och affären där han köpte mat. Det var mycket därför han var så svår att hitta för polisen.
Kan nämna att jag hade bäst i Sverige på Nationella matte A i Gymnasiet (gjorde klart och blev uttråkad för man får inte gå förrens 30 min har gått så jag gjorde alla bonusuppgifter när man bara behövde göra 2. Glömde bort det tills Stockholm Stad kom dit och ville göra en grej av det.). Krashade i trean pga. jobbig barndom med PTSD, misshandel etc., gick komvux för att sedan läsa Juridiska programmet i SU (delad högsta krav på intagning med läkarlinjen). För att sedan krasha i alkoholism och sexberoende.
Det tog tills jag var över 30 innan jag fick någon hjälp jag faktiskt behövde. Sjukt mycket var bara daddande för att få en arbetsduglig men inte frisk. Även expert på beroende-mottagning. Det som räddade mitt liv var boende-stödjare som faktiskt gick emot sina krav pga. hon insåg i sin personliga intervju att jag var exakt personen som behöver hjälp. Med dem fixade jag ekonomiskt bidrag för första gången och den processen var det närmaste jag varit till att genuint unobomba en myndighet.
Jag förstår att de inte har alla resurser, men har aldrig kännt mig mindre än när man blir behandlad som en belastning när man bara vill ha hjälp. Att ifrågasätta allt hela tiden somom det stoppar de som är friska nog att fuska. Medan de som är sjuka nog att behöva hjälp inte orkar bråka med en paragraf-ryttare.
Tog över ett år av boende-stödjare innan jag fick rutin nog att ens ansöka rätt varje månad. Får fortfarande inte för hyra.
Har aldrig kunnat uttrycka mig känslomässigt "Normalt" så det tog att jag misshandla migsjälv framför läkare och sedan psykolog för att få hjälp. Fick äntligen hjälp av speciallist-psykologer på Affektiva, diagnoses PTSD, hjälp med det och annat, m.m. och jag vet att det räddade mig från att vara en som Rickard.
Ville dela med mig lite av hur man KAN räddas av systemet, men fyfan vad samma system gör mycket av skadan. Det finns de som verkligen vill hjälpa, sen de som ser siffror och statestik, sen de som måste fylla kvoter och hålla budget, och sistnämnt de som inte borde jobba med utsatta. Tänker på sjuksköterskan som bredde på om hur svårt det var att få bidrag och hur jag inte alls borde försöka få det, något gjorde att jag gick miste om 5+ år av stöd. Tänker på läkaren som skriver ut en från akut-psyket som klumpigt säger att jag måste lova att jag nu menar det när jag säger att jag inte tänker ta mitt liv för hon vill kunna sova med gott samvete... Ja, det hade varit djävligt jobbigt för henne om ens död hade stört hennes sömn. Skrattar lätt åt det minnet då och då.
Men det är lite som lärare, man minns de som är skit, men också de som är så bra att de räddar ens skolgång/liv genom sitt arbete.
Jag tycker inte synd om mig själv, är otroligt tacksam. Men jag har fortfarande ett favorit-citat
"Att anses frisk, i ett fundamentalt sjukt samhälle, är inte ett mått av hälsa."
Mina tankar till offren.
