Citat:
Min poäng var att det är fel att prata om feminisering eller flickskola, baserat på att det finns en tonvikt på att diskutera och resonera framför utantillkunskap, eftersom det inte är essentiellt kvinnligt att diskutera och resonera om saker. Det är inte heller detta som gör att pojkarna presterar sämre; de hade presterat sämre i vilket fall som helst eftersom orsaken till detta ligger i en bred samhällstrend av sänkta krav och allmän slapphet
Denna samhällstrend är inte heller feminin: vi har precis konstaterat att flickorna ofta klarar av att uppbåda tillräckligt med självdisciplin (ibland för mycket så att de går i väggen) medan vi män ofta måste få den itutat från fäder, lärare, tränare, befäl, chefer eller far- och morbröder. Om något bör man alltså kalla denna slapphet essentiellt maskulin. Tro mig, i de flesta familjer så är det farsorna som slappar medan mammorna kräver. Vilka ser man på föräldramöten? Mammor så klart. Är papporna då på jobbet? Nej, de är hemma och glor på Netflix eller brygger eget öl eller lagar sin jävla viltstek i sin nya slow cooker så att den blir helt perfekt och de har något att berätta för kollegorna dagen efter.
Okej, jag raljerar, men grejen är att det inte finns någon mening i att diskutera slapphetsfenomenet utifrån termerna maskulinitet-femininitet. Har Sverige ändrats? Ja, definitivt. Varför då inte analysera denna förändring utifrån vad den är i sig själv, i stället för att slå dessa etiketter på den? Jag får ofta känslan av att detta är något som såväl feminister och konservativa gör för att få uppmärksamhet och ryggdunkar - det är som när de slog på trumman med ”feministisk snöröjning” istället för att bara föra en helt rimlig diskussion om var prioriteterna bör ligga - men det gynnar inte någon utan distraherar bara från den verkliga frågan.
Denna samhällstrend är inte heller feminin: vi har precis konstaterat att flickorna ofta klarar av att uppbåda tillräckligt med självdisciplin (ibland för mycket så att de går i väggen) medan vi män ofta måste få den itutat från fäder, lärare, tränare, befäl, chefer eller far- och morbröder. Om något bör man alltså kalla denna slapphet essentiellt maskulin. Tro mig, i de flesta familjer så är det farsorna som slappar medan mammorna kräver. Vilka ser man på föräldramöten? Mammor så klart. Är papporna då på jobbet? Nej, de är hemma och glor på Netflix eller brygger eget öl eller lagar sin jävla viltstek i sin nya slow cooker så att den blir helt perfekt och de har något att berätta för kollegorna dagen efter.
Okej, jag raljerar, men grejen är att det inte finns någon mening i att diskutera slapphetsfenomenet utifrån termerna maskulinitet-femininitet. Har Sverige ändrats? Ja, definitivt. Varför då inte analysera denna förändring utifrån vad den är i sig själv, i stället för att slå dessa etiketter på den? Jag får ofta känslan av att detta är något som såväl feminister och konservativa gör för att få uppmärksamhet och ryggdunkar - det är som när de slog på trumman med ”feministisk snöröjning” istället för att bara föra en helt rimlig diskussion om var prioriteterna bör ligga - men det gynnar inte någon utan distraherar bara från den verkliga frågan.
Du framför intressanta frågor här. Jag har inte läst om hur moderaterna låg bakom hela iden med den demokratiska skolan som uppfostrar demokratiska medborgare, men det låter väldigt moderat/folkpartistiskt. Jag ser att du tar upp många korrekta iaktagelser om den manliga slappheten i Sverige, och att det är tröttsamt att tjata på hur svenska kvinnor bör beskyllas för allt som gått snett.
Hela sosseprojektet är essentiellt driven av svenska män sedan 100 år tillbaka och även moderaternas någorlunda alternativa projekt "alla arbetar för välfärden" är driven av svenska män. Även finansiärerna och intressegrupperna bakom kulisserna är alla män.
Pojkar behöver aktiva farsor främst för att lyckas i livet i avsaknad av fadersfigurer i skolan, men svenska farsor är som du säger någorlunda slappa i uppfostran, och ofta något emotionellt frånvarande till och med jämfört med många män från mer traditionellt maskulina kulturer. Jag tänker på svenska pappor som figurer som följer ett slags familjeschema i pricka men inte söker göra mycket mer än det som krävs. Kryssa för att du har diskat, kört barnen hit och ditt, handlat, gjort någon aktivitet i månaden med ungarna, etc. - det är i alla fall min upplevelse av många av mina barndomsvänners relation till deras farsor.
Ofta så har det till och med funnits krav från specifikt farsan att ungen ska flytta hemifrån när de går ut ur gymnasiet vilket är uppseendeväckande, men det finns väl med i schemat för hur svenska kärnfamiljen fungerar. Det är ett 18-årsuppdrag att vara farsa, och svenskar söker väl mer än många andra att göra allt rätt förutom allt som inte står i arbetsschemat.
Det är ju intressant att jag ofta fått mothugg av konservativa när jag söker lyfta fram storfamiljen som idealet snarare än kärnfamiljen, det är som om de har köpt sossarnas familjeprojekt från 30-talet (Myrdalparet var ju hjärnorna bakom det, ultrakommunistiske sonen hatar dem inte så överraskande) med fokus på att just förstöra svenska storfamiljen. Kärnfamiljen kan ju enkelt styras som en enkel model som nästan kan reproduceras från hushåll till hushåll igenom projicering av idealet genom statstv och liknande, medan storfamiljen är mer stökigt och ser alltid lite annorlunda ut (att det just inte var egalitärt var en stor del av problemet, därmed Per-Albin Hanssons anförande om att inga kelgrisar och inga styvbarn ska existera i hans Sverige).
Så kanske det inte är undra på att farfar och farmor som antagligen skulle ha en annan form av lugn för att handskas med barnen samt bortglömd visdom om hur de kan uppfostras inte är med att spela en fundamental roll i barnens liv. De som har så mycket tid över för att verkligen fylla en roll som exempelvis historieberättare eller rentav lärare till barnen om saker som skolan aldrig kan lära ut, och därutöver kan i lugn och ro (utan schema) göra saker med barnen (bygga en brygga? Baka bröd? Lära dem att laga cykeln? Rentav hemskola barnen?).
Och visst är det så att mamman alltid kommer investera i barnen mera hur stressad hon än är, för hennes modersinstinkt brinner på ett sätt som fadersinstinkten sällan gör. Hon har dock inte verktygen att agera som en modell åt speciellt sonen, det är därmed alltid fadern som måste ta huvuddelen av ansvaret för att sätta krav på prestation ifall pojken ska gå emot sin pojkaktiga natur och sätta sig ner och göra något ofantligt tråkigt några timmar per dag (i bästa fall lär sig givetvis pojken att känna passion inför lärandet, men det är undantagsfall).
Per automatik så söker givetvis alla involverade att skjuta över ansvar på andra för att något inte fungerar, så för män högerut så är det vänsterkvinnor som på något sätt förstört i princip allting, trots att män agerat som ledare för transformationen i alla tider i Sverige. Vi har överhuvudtaget ingen debatt om hemskolning vilket jag finner intressant, det är enda saken som jag vet med säkerhet ger mig tillbaka kontrollen över hur mina barn ska skolas, men det är ju för stort och jobbigt projekt för de flesta män som roas mer av distraktionsprojekt (som att bygga om sommarstugan) än att investera allt de har på deras genetiska framtid.
