Citat:
Det var ett tag sedan jag läste artikeln själv, men den som jag tänkte på var:
SvJT 2013 s 753 - Om tro, tyckande och vetande Högsta domstolens värdering av utsagor av Mikael Mellqvist.
Ett utdrag från artikeln för att illustrera vad som berörs i den:
"Detaljrikedom är ett bland domstolarna ett ofta använt kriterium på tillförlitlighet. Det gäller inte minst Högsta domstolen. Att sanningssägaren är mer detaljrik i sina utsagor än lögnaren är t.ex. ett viktigt kriterium i många CBCA och i tidigare forskning finns ett visst stöd för att det förhåller sig på det viset. Men Willén/Strömvall har i sin undersökning inte kunnat finna några belägg för att detaljrikedom skulle vara något tillförlitligt tecken på en sanningsenlig utsaga. Men om det nu skulle finnas en sådan skillnad är den under alla förhållanden i vart fall så subtil att den i ett bevisvärderingsperspektiv är ointressant (åtminstone i brottmål). Slutsatsen kan inte bli någon annan än att en detaljrik utsaga inte säger mer än möjligen mycket litet om dess tillförlitlighet och därför inte kan användas i en straffprocessuell kontext med krav på objektivt grundade bedömningar."
Jag kan inte gå i god för hela artikelns innehåll, men jag vill minnas att jag tyckte den bringade klarhet i svårigheterna att värdera vittnesutsagor när jag studerade juridik.
Något jag slås av när jag läser diskussionen i sådana här Flashback-trådar gällande våldtäkter där ord står mot ord - med tillägg för hörsägenbevisning och vaga rättsutlåtanden - är hur pass tudelat populationen blir i frågan om skuld. Vi har å ena sidan en kohort som tydligt tycker att materialet ger stöd för målsägandes berättelse, å andra sidan en kohort som menar på att det inte är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalades händelsebeskrivning är så pass osannolik att åklagarens åtal är styrkt.
Jag misstänker att vi har samma situation ute i landets rättssalar, det existerar bara så mycket objektivitet i frågor som berör bedömningar om mänskligt agerande, trovärdighet och bakomliggande motiv till sina ageranden.
Det minsta man skulle kunna göra är att försöka tillgodose att både underrätterna och Högsta domstolen utgår ifrån vetenskapligt grundade metoder för att bedöma trovärdighet i utsagor - oavsett vem som de kommer ifrån. Det är inte tillfredsställande om HD har utvecklat en juridisk praxis om vad som ska anses vara en sann utsaga om den inte beaktat och går i linje med vad forskning om vittnespsykologi säger.
Vi har redan i Sverige haft våra rättsskandaler för snart 40 år sedan där vi trodde på vad psykologer sa om bortglömda/undanträngda minnen, så de kan ju även finnas en osäkerhet i vad den medicinska professionen uttalat ska ses som objektiv kunskap, men vi bör i vart fall beakta den. Vi gör ju uppenbarligen det när det gäller sexosomni även om det finns goda grunder att vilja dra åt sig öronen, varför skulle vi då inte göra det i relation till hur vi ska värdera bevisning i form av vittnesutsagor?
Jag blir alltid helvetes kluven när jag läser dessa våldtäktsdomar, å ena sidan vill man inte misstro ett offer som i nära anslutning till ett brott anmält, mått dåligt och berättat för sina närmaste om det övergrepp denne blivit utsatt för, å andra sidan vill jag inte att domstolar ska sitta och tro en massa baserat på affektiva reaktioner sett till just till det faktum att man inte vill misstro ett offer.
Det behöver ju inte vara uttalat att rätten ska misstro den målsägandes berättelse när de uppställer beviskravet för vad som är att anse som ställt utom rimligt tvivel dock. Juridiken måste försöka skilja sig från känslornas värld och samhällets uppfattning av offers skyddsvärdhet. Svårigheter i utredning kan inte motivera att vi göra en sänkning av beviskraven.
Skulle utfallet bli så att det i slutändan blir omöjligt att utreda ett brott, då kanske man närmast ska läka den bristen genom att förändra brottskonstruktionen, för det är orimligt att kräva att medborgare i ett land inte bara ska känna till lagen utan även känna till hur bevisvärdering i praktiken ser ut när det gäller att bedöma frågor i gränslandet.
SvJT 2013 s 753 - Om tro, tyckande och vetande Högsta domstolens värdering av utsagor av Mikael Mellqvist.
Ett utdrag från artikeln för att illustrera vad som berörs i den:
"Detaljrikedom är ett bland domstolarna ett ofta använt kriterium på tillförlitlighet. Det gäller inte minst Högsta domstolen. Att sanningssägaren är mer detaljrik i sina utsagor än lögnaren är t.ex. ett viktigt kriterium i många CBCA och i tidigare forskning finns ett visst stöd för att det förhåller sig på det viset. Men Willén/Strömvall har i sin undersökning inte kunnat finna några belägg för att detaljrikedom skulle vara något tillförlitligt tecken på en sanningsenlig utsaga. Men om det nu skulle finnas en sådan skillnad är den under alla förhållanden i vart fall så subtil att den i ett bevisvärderingsperspektiv är ointressant (åtminstone i brottmål). Slutsatsen kan inte bli någon annan än att en detaljrik utsaga inte säger mer än möjligen mycket litet om dess tillförlitlighet och därför inte kan användas i en straffprocessuell kontext med krav på objektivt grundade bedömningar."
Jag kan inte gå i god för hela artikelns innehåll, men jag vill minnas att jag tyckte den bringade klarhet i svårigheterna att värdera vittnesutsagor när jag studerade juridik.
Något jag slås av när jag läser diskussionen i sådana här Flashback-trådar gällande våldtäkter där ord står mot ord - med tillägg för hörsägenbevisning och vaga rättsutlåtanden - är hur pass tudelat populationen blir i frågan om skuld. Vi har å ena sidan en kohort som tydligt tycker att materialet ger stöd för målsägandes berättelse, å andra sidan en kohort som menar på att det inte är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalades händelsebeskrivning är så pass osannolik att åklagarens åtal är styrkt.
Jag misstänker att vi har samma situation ute i landets rättssalar, det existerar bara så mycket objektivitet i frågor som berör bedömningar om mänskligt agerande, trovärdighet och bakomliggande motiv till sina ageranden.
Det minsta man skulle kunna göra är att försöka tillgodose att både underrätterna och Högsta domstolen utgår ifrån vetenskapligt grundade metoder för att bedöma trovärdighet i utsagor - oavsett vem som de kommer ifrån. Det är inte tillfredsställande om HD har utvecklat en juridisk praxis om vad som ska anses vara en sann utsaga om den inte beaktat och går i linje med vad forskning om vittnespsykologi säger.
Vi har redan i Sverige haft våra rättsskandaler för snart 40 år sedan där vi trodde på vad psykologer sa om bortglömda/undanträngda minnen, så de kan ju även finnas en osäkerhet i vad den medicinska professionen uttalat ska ses som objektiv kunskap, men vi bör i vart fall beakta den. Vi gör ju uppenbarligen det när det gäller sexosomni även om det finns goda grunder att vilja dra åt sig öronen, varför skulle vi då inte göra det i relation till hur vi ska värdera bevisning i form av vittnesutsagor?
Jag blir alltid helvetes kluven när jag läser dessa våldtäktsdomar, å ena sidan vill man inte misstro ett offer som i nära anslutning till ett brott anmält, mått dåligt och berättat för sina närmaste om det övergrepp denne blivit utsatt för, å andra sidan vill jag inte att domstolar ska sitta och tro en massa baserat på affektiva reaktioner sett till just till det faktum att man inte vill misstro ett offer.
Det behöver ju inte vara uttalat att rätten ska misstro den målsägandes berättelse när de uppställer beviskravet för vad som är att anse som ställt utom rimligt tvivel dock. Juridiken måste försöka skilja sig från känslornas värld och samhällets uppfattning av offers skyddsvärdhet. Svårigheter i utredning kan inte motivera att vi göra en sänkning av beviskraven.
Skulle utfallet bli så att det i slutändan blir omöjligt att utreda ett brott, då kanske man närmast ska läka den bristen genom att förändra brottskonstruktionen, för det är orimligt att kräva att medborgare i ett land inte bara ska känna till lagen utan även känna till hur bevisvärdering i praktiken ser ut när det gäller att bedöma frågor i gränslandet.
Det är en mycket bra och välformulerad inlägg som berör de frågor om trovärdighetsbedömningar i rättsprocesser, särskilt i mål där ord står mot ord, som tex våldtäktsmål. (Lägg märke på att våldtäkt inte är felstavat 😉 till allas glädje)
Jag har läst ditt inlägg och även
Mellqvist artikel i Juredik flera gånger.
TR använder detaljrikedom i kombination med andra bevis i detta mål, snarare än som en isolerad indikation på trovärdighet, vilket gör att Mellqvists kritik ger en mindre betydelse.
Som exempel,
Snapchat-meddelandet från V!k!ng där han skriver: “Spontant uppfattade jag det här som något du föredrar att vi håller för oss själva?” ger stöd till målsägandens berättelse om att hon inte var samtyckande.
Direkt efter våldtäkten kontaktade MÄ vänner och beskrev vad som hänt.
MÄ meddelanden var konsekventa och detaljerade, vilket stärker hennes trovärdighet.
Besöket på gynakuten samma dag visar att MÄ agerade omedelbart, vilket minskar risken för att berättelsen skulle vara ånger eller fabricerad i efterhand.
V!k!ng hävdar att samtycke fanns, men kan inte förklara varför MÄ skickade meddelanden till vänner direkt efter händelsen eller varför hon besökte gynakuten.
Så ren subjektivt har inte TR bedömt detta målet utan även med objektiv syn.
TR har inte låtit sig styras av affektiva reaktioner, utan har analyserat MÄ,s beteende i ett större sammanhang.
Det är en mer nyanserad bedömning än den Mellqvist varnar för.
V!k!ngs version och agerande innehåller motsägelser som försvagar hans trovärdighet, vilket förstärker slutsatserna om MÄ,s berättelse.
Mellqvist påpekar att detaljrikedom i sig inte är en tillförlitlig indikator på sanningsenlighet.
I detta fall är inte detaljrikedomen det enda kriteriet, den kombineras med en konsekvent berättelse och sammanhängande mellan MÄ,s och stödbevisningens uppgifter.
__________________
Senast redigerad av PR400 2025-01-11 kl. 23:47.
Senast redigerad av PR400 2025-01-11 kl. 23:47.
En elitidrottare i världsklass i styrke- och självförsvarssporter har "inte en chans" när en full klasskompis lägger sig över henne