Chalmerist ville sova över, dömd för våldtäkt i tingsrätt, friad i hovrätt (jan, 2024)

Så är det, den som aldrig har våldtagit någon riskerar heller inte att "återfalla". Intressant att du inser det i alla fall

Märklig historia. Kvinnan uppger att hon på fråga av mannen satt sig gränsle över honom och att de haft vaginalt samlag, "fast jag inte ville" och att hon därefter efter fråga från honom utfört oralsex på honom. Här skulle ju inte ens en videoinspelning ha räckt för reda ut det hela.

Låt oss bara säga att jag genom mitt yrke vet att våldtäktsåtalade sällan släpps i väntan på dom. Det brukar bli fortsatt häktning med hänvisning till risk att återfalla i brott.

Precis läst FUP:en och slås av att en påtagligt berusad GM (enligt honom själv), kan vara så detaljerad där sent på natten.

Uppenbar våldtäkt

Han är inte häktad därav lång tid mellan tingsrätt och hovrätt, helt normalt.

Du tänker helt fel i frågan. Vanligtvis kvar blir den misstänkte i häkte efter denne har blivit dömd för brott, se laghänvisning nedanför. Min erfarenhet - från tidigare yrkesutövning - är att personer blir kvar i häkte när de döms för våldtäkt fram tills dess att domen vinner laga kraft.

Anledningen till att det dragit ut på tiden från tingsrättens dom till prövningen i hovrätten beror på att han inte sitter häktad - eftersom det då är prioritet på målet. Det faktum att han släpptes fri efter domen meddelades är orsaken till att hovrätten kan slira på att ta upp målet, inte tvärtom.

En tingsrätt kan orimligt veta om handläggningstider hos hovrätten när de meddelar dom, men hovrätten kan välja att behandla mål med prioritet före andra mål vid hög arbetsbelastning.

Följd frågan blir, vad har gärningsmannen roat sig med under tiden han varit på fri fot?
Har han försökt fortsätta sin utbildning på Chalmers?
Är han nu mera persona non-grata på den tekniska högskolan?
Sitter han djupt försjunken i sin depression och självmedicinerar med alkohol?
Har han gjort en Dermot och lämnat landet för att fly undan det feministiska matriarkatet som kuvar mäns sexualitet?

P.S Jag siar om att han kan förvänta sig en fällande dom även i Hovrätten. Kan vi starta en betting pool om det?

24 kap. 1 § rättegångsbalk
Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon
1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,
2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller
3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader, ska häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

24 kap. 21 § rättegångsbalk
Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall rätten, enligt de grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten förordna att han skall häktas. I fråga om tillstånd till restriktioner gäller bestämmelserna i 5 a §.

Läs igen vad jag skriver ,hade han vart häktad hela vägen fram till tingsrätten dom så hade detta mål redan avgjorts i hovrätten.Så anledningen att det inte avgjorts i hovrätten ,är för att han EJ är häktad allrså ingen förtur .Du borde veta bättre tänker jag……

Ni säger samma sak...
Du borde läsa bättre tänker jag.......

Det här kan vara ett av de vassare inläggen som jag har sett i någon tråd på Flashback, förutom mina egna då så klart - de är alltid top notch! Skämt åsido, så finns det viktiga poänger i inlägget.

Det är åklagaren som har både utredningsskyldigheten (objektivitetsprincipen) och bördan att visa att det är ställt utom rimligt tvivel. Det ska alltså, enligt i vart fall tidigare etablerade principer, räcka med att den tilltalade har en utsaga som inte är osannolik för att ett alternativt händelseförlopp har skett för att det inte ska vara ställt utom rimligt tvivel.

En värdefull dom att läsa är RH 1994:24 där en av hovrättsråden verkar ha en klarsynt uppfattning om värdet av bevisvärdering i domstolen - även om det i det fallet rörde flera tilltalade som satt och skyllde på varandra:
"Bevisläget får i denna sak sin särprägel av att de tilltalade åberopar inbördes starkt motstridiga versioner till sitt försvar. Ingen av versionerna kan avfärdas som helt omöjlig. Således måste åklagaren emot var och en av de tilltalade både vederlägga dennes version och styrka att han i stället begått den åtalade gärningen. Det är då inte heller nog att den ena versionen må framstå som mer trolig än den andra. Ty det måste för envar av de tilltalade ställas utom rimligt tvivel att han gjort just det åklagaren påstår att han gjort. Och det är - som sägs i domarreglerna (DR 16:12) - inte sant allt som är sanning likt.

Det varken ligger eller kan ligga på domstolen i en ackusatorisk process som vår att, likt polis och åklagare, söka utleta sanningen. Ty i en sådan process skall sanningen, om alls tillgänglig i en rättssal, bli blottlagd genom parternas på ömse sidor engagerade processföring. På domstolen ligger det i stället att pröva i vad mån åklagaren lett sina ansvarspåståenden i bevis; så kontrolleras, i rättssäker ordning, om polis och åklagare lyckats med den uppgift som ligger på dem."

Jag personligen saknar denna typ av juridiska resonemang i de domar som vi ofta ser i dagens domar, där man verkar ibland förväxla domstolens uppgift att döma enligt juridiska principer, till att uppbringa någon form samhällelig rättvisa.

Det finns inbyggda problem i sexualmål som en rättsstat inte ska bygga bort genom att läka brister i en förundersökning genom att sänka beviskrav, övervärdera utsagor eller känna med den ena parten.


Detta må vara OT sett till att det är rent en hypotetisk diskussion, men min uppfattning av min judoträning är att den har gett bra verktyg att tackla en hel del andra kampsportare - oavsett om det är kickboxare eller MMA-fighters. Dessutom lär man ut både låsningar och strypningar som effektivt gett mig verktyg att neutralisera folk som jag hamnat i slagsmål med som varit bra mycket större än mig själv. En medvetslös angripare kan inte göra så mycket åverkan oavsett om han är längre, kraftigare eller mer våldsam än mig.


Jag håller med i detta påstående, det är komplexa bedömningar och svårigheter föreligger för oss på Flashback göra trovärdighetsbedömningar utifrån både FUP och domen. Nyanser försvinner i det skriftliga och det kan vara så att tingsrätten missat att skriva ned sådana komponenter som varit vitala för deras avgörande i trovärdighetsfrågan. En dåligt skriven dom kan vara en dåligt skriven dom, utan att för den sakens skull innebära att de dömt fel.

Sen är det problematiskt med sexualmål och stödbevisningen.

Rättsintyget
Som en del korrekt har redovisat så ger inte rättsintyget egentligen något stöd för att det skett en våldtäkt, oavsett om den tilltalade har haft svårt att redogöra när och hur de skulle ha uppstått - eller om de ens uppstått vid tillfället. Rättsintyget borde åka ner i papperskorgen.

Hörsägen vittnen
Värdet av en hörsägenbevisning är svårbedömt. Å ena sidan blir det ett återberättande av målsägandes version. Å andra sidan vittnar den om dennes sinnesstämning i anslutning till händelsen. Det är inte orimligt att dra slutsatsen att en vittnesutsaga som säger att vittnet varit ledsen, nedstämd, förstörd m.m. i när anslutning vittnar om att det har skett ett brott såsom målsägande beskriver. Och här är jag inte tillräckligt skolad för att uttala mig om värdet av dessa, hur ofta det sker att en målsägande upplever sig ha varit utsatt för ett brott som faktiskt inte hänt, men det måste ändå noteras att utan hörsägenvittnen skulle denna dom - precis som många andra liknande fall - helt komma att baseras på att man bedömer målsägandes utsaga som mer trovärdig än gärningsmannen.

Frågan är om det ska anses vara tillräckligt för att något ska vara ställt utom rimligt tvivel?
Skulle vi acceptera den beviskravsnivån i andra typer av brott?
Vilken typ av erfarenhet och kompetens har domare (både juristdomare och nämndemannadomare) att faktiskt göra adekvata värderingar av människors uttalanden?
(Det finns juridiska artiklar som menar att HD kommit att etablera principer om vad som utgör en trovärdig utsaga som går stick i stäv med vad forskning inom vittnespsykologi om hur vittnen agerar och kommer ihåg exempelvis.)

Skrev nog något inlägg om detta tidigare och har tänkt på det så länka gärna artiklarna!

Du glömde brott med över 2års fängelse automatiskt häktning, där för blir man oftast häktad för våldtäkt som ger minum 2,5års fängelse.

Det var ett tag sedan jag läste artikeln själv, men den som jag tänkte på var:

SvJT 2013 s 753 - Om tro, tyckande och vetande Högsta domstolens värdering av utsagor av Mikael Mellqvist.

Ett utdrag från artikeln för att illustrera vad som berörs i den:
"Detaljrikedom är ett bland domstolarna ett ofta använt kriterium på tillförlitlighet. Det gäller inte minst Högsta domstolen. Att sanningssägaren är mer detaljrik i sina utsagor än lögnaren är t.ex. ett viktigt kriterium i många CBCA och i tidigare forskning finns ett visst stöd för att det förhåller sig på det viset. Men Willén/Strömvall har i sin undersökning inte kunnat finna några belägg för att detaljrikedom skulle vara något tillförlitligt tecken på en sanningsenlig utsaga. Men om det nu skulle finnas en sådan skillnad är den under alla förhållanden i vart fall så subtil att den i ett bevisvärderingsperspektiv är ointressant (åtminstone i brottmål). Slutsatsen kan inte bli någon annan än att en detaljrik utsaga inte säger mer än möjligen mycket litet om dess tillförlitlighet och därför inte kan användas i en straffprocessuell kontext med krav på objektivt grundade bedömningar."

Jag kan inte gå i god för hela artikelns innehåll, men jag vill minnas att jag tyckte den bringade klarhet i svårigheterna att värdera vittnesutsagor när jag studerade juridik.

Något jag slås av när jag läser diskussionen i sådana här Flashback-trådar gällande våldtäkter där ord står mot ord - med tillägg för hörsägenbevisning och vaga rättsutlåtanden - är hur pass tudelat populationen blir i frågan om skuld. Vi har å ena sidan en kohort som tydligt tycker att materialet ger stöd för målsägandes berättelse, å andra sidan en kohort som menar på att det inte är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalades händelsebeskrivning är så pass osannolik att åklagarens åtal är styrkt.

Jag misstänker att vi har samma situation ute i landets rättssalar, det existerar bara så mycket objektivitet i frågor som berör bedömningar om mänskligt agerande, trovärdighet och bakomliggande motiv till sina ageranden.

Det minsta man skulle kunna göra är att försöka tillgodose att både underrätterna och Högsta domstolen utgår ifrån vetenskapligt grundade metoder för att bedöma trovärdighet i utsagor - oavsett vem som de kommer ifrån. Det är inte tillfredsställande om HD har utvecklat en juridisk praxis om vad som ska anses vara en sann utsaga om den inte beaktat och går i linje med vad forskning om vittnespsykologi säger.

Vi har redan i Sverige haft våra rättsskandaler för snart 40 år sedan där vi trodde på vad psykologer sa om bortglömda/undanträngda minnen, så de kan ju även finnas en osäkerhet i vad den medicinska professionen uttalat ska ses som objektiv kunskap, men vi bör i vart fall beakta den. Vi gör ju uppenbarligen det när det gäller sexosomni även om det finns goda grunder att vilja dra åt sig öronen, varför skulle vi då inte göra det i relation till hur vi ska värdera bevisning i form av vittnesutsagor?

Jag blir alltid helvetes kluven när jag läser dessa våldtäktsdomar, å ena sidan vill man inte misstro ett offer som i nära anslutning till ett brott anmält, mått dåligt och berättat för sina närmaste om det övergrepp denne blivit utsatt för, å andra sidan vill jag inte att domstolar ska sitta och tro en massa baserat på affektiva reaktioner sett till just till det faktum att man inte vill misstro ett offer.

Det behöver ju inte vara uttalat att rätten ska misstro den målsägandes berättelse när de uppställer beviskravet för vad som är att anse som ställt utom rimligt tvivel dock. Juridiken måste försöka skilja sig från känslornas värld och samhällets uppfattning av offers skyddsvärdhet. Svårigheter i utredning kan inte motivera att vi göra en sänkning av beviskraven.

Skulle utfallet bli så att det i slutändan blir omöjligt att utreda ett brott, då kanske man närmast ska läka den bristen genom att förändra brottskonstruktionen, för det är orimligt att kräva att medborgare i ett land inte bara ska känna till lagen utan även känna till hur bevisvärdering i praktiken ser ut när det gäller att bedöma frågor i gränslandet.