Är incels egentligen vår tids sista ärliga män?

Oh you mean these people?
https://www.youtube.com/watch?v=OZb9EqF9Hhw
I think you have these nuts in your country as well Mr. Hamburger.

So you are saying that the girls getting molested in other countries live the same lives as the Östermalmstants wanting to be CEO?

I don't understand a word in the video-



What?

You were generalising feminists. Many feminists in Sweden are super-priviliged and do not care about suffering women in other countries. They are "the 1 percent" in any metric possible and mostly use feminism as a vehicle to go up the corporate ladder. I have done much more to help women than any feminist I have met and that is usually the case.
Swedish "champagne-feminists" exploit the suffering of other women for their own benefit. Usually they expploit them monetarily as well in the hierarchies of worklife.

Why are you writing on a swedish forum? Are you even in Sweden?

Cool so feminism is literally just fighting for women to have the same rights and opportunities as men. If they don't do that, they aren't feminist. Those women aren't feminists.



Ja

Det historiska och kulturella sambandet mellan ensamhet, brutal ärlighet och storverk i litteratur och filosofi... Absolut är det så, de största tänkarna, som du nämner, har varit skeptiska till samhällsnormer och ofta har gått sin egen väg, dock alldeles för ofta på bekostnad av sin popularitet i samtiden.

Lone wolf-mentaliteten är ju fascinerande i kontext av inceldiskussionen. En man som balanserar sin självständighet, ärlighet och en kontrollerad aggression, det är i sig nästan en arketyp för styrka och autencitet. Samtidigt kan man ju undra om det är en romantisk idealbild, eller en praktiskt modell för hur män faktiskt bör navigera i samhället.

Jag är enig med om att cynism och brutal ärlighet inte alltid är socialt gångbara egenskaper, särskilt inte i vårt samhälle där vi ofta premierar smidighet och positivitet. Men det leder till en annan viktig fråga. Är det möjligt för dagens "lone wolves" att hitta ett sätt att använda sin skepticism och ärlighet som en styrka, utan att de marginaliseras som incels tenderar att bli?

Nya tankar, vi är på det igen.

Vi älskar att hata incels – de är bittra, de är arga, de är misogyna. Jag köper det, helt. Men är det inte också sant att incels är en symptomatisk produkt av det samhälle vi har byggt? Och kan det vara så att deras brutalt råa ärlighet faktiskt säger något som resten av oss är för fega för att erkänna?

Vi lever i en jävligt sjuk tid där vi konstant snackar om "ytlighetens" effekter, men ändå låter vi oss styras av swipes på Tinder, Instagramfilter och konsumtion av skönhet och status. Incels sätter fingret på den fulaste sidan av det här systemet, helt enkelt män som känner sig hopplösa utanför en social hierarki de aldrig fick chansen att vara en del av.

Och ja, de uttrycker sig ofta på vedervärdiga sätt. Kvinnohat och offermentalitet är inget jag direkt vanligtvis hyllar. Men är det inte också modigt, på ett märkligt sätt, att vara så brutalt ärliga med sina misslyckanden och sina känslor av att vara "osäljbara" i en värld där vi andra bara fejkar det perfekta livet på sociala medier?

Innan ni bränner mig på bål som numera hör till vanligheterna, jag säger inte att incels är hjältar. Jag säger att deras uppgivenhet och deras brutala kritik av relationer, skönhetsideal och statusjakten kanske är en extrem version av något vi alla känner ibland, att det är ett sjukt spel vi spelar, och vi alla förlorar på det.

Är incels egentligen bara en varningssignal för hur dysfunktionella våra moderna ideal om relationer och framgång har blivit? Och är det deras råa ärlighet, hur illa uttryckt den än är, som gör oss så obekväma?

Är det dags att sluta demonisera och börja prata om det underliggande problemet?

Nya tankar, vi är på det igen.

Vi älskar att hata incels – de är bittra, de är arga, de är misogyna. Jag köper det, helt. Men är det inte också sant att incels är en symptomatisk produkt av det samhälle vi har byggt? Och kan det vara så att deras brutalt råa ärlighet faktiskt säger något som resten av oss är för fega för att erkänna?

Vi lever i en jävligt sjuk tid där vi konstant snackar om "ytlighetens" effekter, men ändå låter vi oss styras av swipes på Tinder, Instagramfilter och konsumtion av skönhet och status. Incels sätter fingret på den fulaste sidan av det här systemet, helt enkelt män som känner sig hopplösa utanför en social hierarki de aldrig fick chansen att vara en del av.

Och ja, de uttrycker sig ofta på vedervärdiga sätt. Kvinnohat och offermentalitet är inget jag direkt vanligtvis hyllar. Men är det inte också modigt, på ett märkligt sätt, att vara så brutalt ärliga med sina misslyckanden och sina känslor av att vara "osäljbara" i en värld där vi andra bara fejkar det perfekta livet på sociala medier?

Innan ni bränner mig på bål som numera hör till vanligheterna, jag säger inte att incels är hjältar. Jag säger att deras uppgivenhet och deras brutala kritik av relationer, skönhetsideal och statusjakten kanske är en extrem version av något vi alla känner ibland, att det är ett sjukt spel vi spelar, och vi alla förlorar på det.

Är incels egentligen bara en varningssignal för hur dysfunktionella våra moderna ideal om relationer och framgång har blivit? Och är det deras råa ärlighet, hur illa uttryckt den än är, som gör oss så obekväma?

Är det dags att sluta demonisera och börja prata om det underliggande problemet?