Är incels egentligen vår tids sista ärliga män?

Nya tankar, vi är på det igen.

Vi älskar att hata incels – de är bittra, de är arga, de är misogyna. Jag köper det, helt. Men är det inte också sant att incels är en symptomatisk produkt av det samhälle vi har byggt? Och kan det vara så att deras brutalt råa ärlighet faktiskt säger något som resten av oss är för fega för att erkänna?

Vi lever i en jävligt sjuk tid där vi konstant snackar om "ytlighetens" effekter, men ändå låter vi oss styras av swipes på Tinder, Instagramfilter och konsumtion av skönhet och status. Incels sätter fingret på den fulaste sidan av det här systemet, helt enkelt män som känner sig hopplösa utanför en social hierarki de aldrig fick chansen att vara en del av.

Och ja, de uttrycker sig ofta på vedervärdiga sätt. Kvinnohat och offermentalitet är inget jag direkt vanligtvis hyllar. Men är det inte också modigt, på ett märkligt sätt, att vara så brutalt ärliga med sina misslyckanden och sina känslor av att vara "osäljbara" i en värld där vi andra bara fejkar det perfekta livet på sociala medier?

Innan ni bränner mig på bål som numera hör till vanligheterna, jag säger inte att incels är hjältar. Jag säger att deras uppgivenhet och deras brutala kritik av relationer, skönhetsideal och statusjakten kanske är en extrem version av något vi alla känner ibland, att det är ett sjukt spel vi spelar, och vi alla förlorar på det.

Är incels egentligen bara en varningssignal för hur dysfunktionella våra moderna ideal om relationer och framgång har blivit? Och är det deras råa ärlighet, hur illa uttryckt den än är, som gör oss så obekväma?

Är det dags att sluta demonisera och börja prata om det underliggande problemet?

Alla största tänkare och författare genom alla tider har alltid varit skeptiska mot samhället, kvinnan, mannen, kollektivistiska grupptänkande osv osv. Det är alltid dystra lone wolfes som i sin ensamhet på kammaren har författat det största och mest briljanta storverk som kan läsas.

Vare sig det är Dostyjevski eller Nitchze eller Orwell eller Strindberg (För att nämna en svensk) så är det alla stora män med en urban kraft inom sig och som ser igenom falskheten i sin tid av civilizationen.

Och ingen kvinna gillar en man som är cynisk och brutalt ärlig tyvärr i vårt samhälle utan de som får kvinnor är dom som accepterar normen och trallar med. Förr så var det den brutalt ärliga som överlevde savannen men idag har vi inte det behovet. Förutsatt att du inte har massor med makt och pengar. Eftersom kvinnor och män egentligen hungrar efter starka "pirater" som tycker självständigt och men samtidigt har en aggresiv sida inom sig som är under kontroll.

Tar man typ 10 st snygga tjejer och tittar på deras män så är det ofta män med denna lonewolf mentalitet men som har den under koppel.

Tar du sedan nästa varv och går igenom dom som har högt IQ ihop med denna lonewolf och som får en bra uppväxt så har du en framstående vetenskapsman eller författare som sätter sin prägel på sin tid av historien.

Det här är fakta. Detta är pricelaw när det fungerar som bäst.

Det historiska och kulturella sambandet mellan ensamhet, brutal ärlighet och storverk i litteratur och filosofi... Absolut är det så, de största tänkarna, som du nämner, har varit skeptiska till samhällsnormer och ofta har gått sin egen väg, dock alldeles för ofta på bekostnad av sin popularitet i samtiden.

Lone wolf-mentaliteten är ju fascinerande i kontext av inceldiskussionen. En man som balanserar sin självständighet, ärlighet och en kontrollerad aggression, det är i sig nästan en arketyp för styrka och autencitet. Samtidigt kan man ju undra om det är en romantisk idealbild, eller en praktiskt modell för hur män faktiskt bör navigera i samhället.

Jag är enig med om att cynism och brutal ärlighet inte alltid är socialt gångbara egenskaper, särskilt inte i vårt samhälle där vi ofta premierar smidighet och positivitet. Men det leder till en annan viktig fråga. Är det möjligt för dagens "lone wolves" att hitta ett sätt att använda sin skepticism och ärlighet som en styrka, utan att de marginaliseras som incels tenderar att bli?

De är väl bara män som alltid funnits. Sådana som inte får ligga och sedan blir sura på först kvinnor och sedan hela mänskligheten för just detta faktum. Att de är för fula, luktar illa eller vad som nu gör dom oattraktiva för kvinnor.

Problemet är att många som försöker anamma den här "lone wolf" idealet har inte pannbenet för det.

Jag brukar säga att en modern man som är av status och jobbar som chef t.ex likagärna hade kunnat vara en mafia boss - då har du rätt form och styrka i dig.

Detta illustreras briljant av Anthony Hopkins i filmen "Meet joe Black" där han är en entreprenör magnat med grace och styrka som lika gärna hade kunnat vara en italiensk maffia boss.

Nej, de är evolutionärt skräp. Sink or swim. De kommer inte att föra sitt DNA vidare. Jag vill ligga, alltså gör jag det nu med tjejen, och tidigare med exfrun som jag har tre barn med. De värsta av incels begår terrorbrott. Straight to hell utan att passera gå. Men, egentligen rätt patetiskt. Varför försöker någon hitta något positivt med självutkorade förlorare? Jag förstår det inte.

En incel är en man som inte kan få till det med kvinnor, det är i vanliga fall män som är simps och som inte vågar hugga till.

Den ärligheten du pratar om är inte kopplad till incels. Det är kopplat till att man ser något defekt och detta har kända influencers pratat om många gånger.

Kanske övertänkare, inte incels.

Problemet är att vi är omgivna av en kultur som säger att man kan få allt, och lyckas du inte är det ditt eget fel.

I verkligheten har det aldrig varit så och det är inte så nu heller, även om möjligheten att åtgärda vissa hinder är större än under tidigare sekler.

Det enda man kan göra är att ta ett samlat grepp om de gener och förmågor man har fått och försöka göra det bästa av saken. När man har gjort det ska man vara stolt, oavsett var man hamnade på samhällets "göra-rätt"-skala.

Att inte jämföra med andra utan med var jag själv var igår eller förra året är den främsta vägen till nöjdhet och psykisk stabilitet som jag ser det.

Vad ska man göra åt incels? Ge dom flickvänner via staten eller vad? Går problemet att lösa på något vis eller blottar incels att kvinnor är dom ytliga trots att dom ständigt anklagar män för att vara det?

Det är ju klart att man i sin ensamhet har lättare att finna dessa defekter än vad en man omgiven av pratglada människor har.

Jag vill nog påstå att det finns lika många incels som försöker anamma klassiskt maskulina ideal som de som inte gör det. Se till exempel Andrew Tate, Looks-maxxing osv.

Jag kan tycka att det finns ganska tydliga paralleller mellan en genomsnittlig incel och en tvättäkta feminist, trots dessa gruppers avsky för varandra. Någon slags ovilja eller oförmåga att leva upp till de förväntingar som samhället lägger på deras kön: Familjepelaren, macho-mannen och casanovan kontra hemmafrun, prinsessan och sexdockan liksom.

Men om man då ska tro på någon slags symbios mellan könen, och kvinnor lyckats slänga ifrån sig dessa ideal och vinna en självständighet såväl personligt som ekonomiskt — vart lämnar det männen, vars roll och värde ofta har definierats av deras relation till kvinnan? Behöver även männen slå sig fria och återuppfinna sig själva då, och vad fan händer om båda könen börjar skita i varandra? Eller ska man återgå till hur det varit innan, och är det ens möjligt vid det här laget?

Jag tycker det här är sjukt intressant alltså. Det faktum att vi har det här problemet i dagens Sverige, som har setts som en av, om inte det mest jämställda landet i världen gällande könsroller. Har vi glömt något längs vägen eller varför blev detta ett problem nu?