Skvaller om United Family Fia (Sofia Palm)

Ofta är barnen helt förstörda redan när de kommer till sin nya familj. Väldigt ofta. Barnen har ibland, ofta irreparabla skador.

Vi kan enas m en sak. Barn i samhällsvård ska inte flyttas runt. Som det är nu händer det alltför ofta.
Klart är att alla traumatiseras vid ett LVU. Dock vet jag att det inte sker så lättvindigt att placera barn. Absolut inte.
Tro inte på dessa konspirationsteorier.

Herre gud mäster stalker. Tack. Sophie Scholl alltså. Ändå blev han själv nazist. Otroligt.

Det är sant att barn som kommer till nya familjer ibland bär på stora trauman, men det är just därför vi måste ställa mycket högre krav på rättssäkerheten i LVU-processen. Att barn är "förstörda" redan innan de placeras innebär inte att alla placeringar är rättfärdigade eller att socialtjänsten alltid gör rätt bedömningar. Tvärtom kan en felaktig eller vårdslöst hanterad placering förvärra barnets situation och skapa nya trauman.

Att påstå att LVU-beslut inte sker lättvindigt saknar stöd i många av de konkreta fall som uppmärksammats. Det finns flera exempel på placeringar där beslut grundas på bristfällig dokumentation, missförstånd eller rena felaktigheter. Bara för att du inte har upplevt detta själv betyder det inte att det inte sker.

Att avfärda berättelser om missbruk av systemet som "konspirationsteorier" är ett bekvämt sätt att undvika att granska systemets brister. Det finns inget konspiratoriskt i att påpeka att socialtjänstens utredningar och beslut ibland är långt ifrån rättssäkra och att barn och föräldrar betalar ett högt pris för det. Om vi verkligen bryr oss om barnens bästa borde vi välkomna en kritisk granskning av systemet, inte avfärda det som nonsens.

Den karriär han skrutit om finns uppräknat tex om Abba , då var han 4 år och var med på omslag till skiva, Eva Roos han pratar om var också när han var barn ...Finns ett antal artiklar och ett inslag i radioprogrammet Verkligheten i P3 från 2009 som heter De rotlösa

Tack, en riktig kometkarriär alltså😂😂😂

Lyssnade på verkligheten. Där någonstans började det kantra för honom. Stämning hit och dit. Jurister, överklaganden.

Ja , familjeföretaget med cirkusen gick så dåligt att de bara sålt 10 biljetter och ställde in föreställning ,tigga diesel från lastbilschaufförer osv

Precis, kände ändå en viss sorg, han ville så mycket och inget funkade. En loserclown helt enkelt. Vilken tragik egentligen. Inte ens dockteater funkade.
Det står att han idag skriver musik och böcker för barn men jag hittar inget sånt.
Jag känner honom efter detta som en gråtande clown, du en sån där med påmålade tårar under ögonen.
Synd att han inte ägnat sig åt konsten och skippat samhällsfrågorna som han förstår noll om.

Cirkus väl inte direkt något som lockat publik på länge , innan det fanns tv så var det säkert ett äventyr som lockade mängder inte minst innan man visste att det var djurplågeri med exotiska djur som uppträde som stora kattdjur , chimpanser, elefanter osv

Nej det verkar vara så ja. Det är lite trist för cirkusartisteri är verkligen en konstform. Akrobatik, komik, trolleri, gymnastik, musik m.m.
Nu gör tekniken allt det där på tv och andra skärmar men egentligen är det inte jämförbart.
Nåväl tiderna förändras.




Det är mycket bra att Sverige förbjudit exotiska djur. Det är ren djurplågeri att hålla dem instängda i burar och arenor. Helt tagna ur sin naturliga miljö.

Detta är ett faktum. Den stora majoriteten av barnen som kommer in i socialtjänstens utredning blir kvar med insats i hemmen. Sedan har vi barnen som under kort, längre eller livslång tid inte kan bo med ena eller bägge föräldrar.

Det desinformatörerna vägrar fatta är dygnetruntinsatser i dysfunktionella hem inte fungerar. Det är heller totalt meningslöst när barnen uppvisar trauman. I vissa "misstänkt svårare" fall KAN utredningshem bli aktuellt.

När det gäller omplaceringar VET socialtjänsten att nätverk är det absolut bästa och brukar se över den möjligheten först. Viljan är så omfattande att man inte bara undersöker familjen utan även klasskamraters och vänners familjer, även grannar kan bli aktuella. Ca 17% av omplaceringarna sker inom nätverk och det hade kunnat vara betydligt fler om inte:

Skälet till att inte nätverksomplaceringar är vanligare beror på flera faktorer. Om skälet till omplaceringen beror på våld eller heder så är i regel nätverk uteslutet. Om omplaceringer sker pga missbruk är nätverksomplacering betydligt vanligare. Det andra stora hindret är att många föräldrar inte ger sitt samtycke eftersom de övht inte samtycker till omplacering. Att tvångsplacera barn i nätverk mot föräldrarnas vilja är dömt att misslyckas. Det tredje stora hindret är bristande samtycke från nätverk, eller att samtycket dras in efter placering. Det innebär att om en handläggare misstänker viss tveksamhet hos nätverkskontakten så undviker man nätverksplacering just för att slippa utsätta barnet för att behöva flytta från nätverkshem till annat hem.

Det är även tyvärr vanligt att föräldrarna inte accepterar de regler som fastställs runt nätverksplaceringen.

De allra flesta av socialtjänsternas barn- och familjeenheter är väl medvetna om att forskning visar att väl matchade nätverksplaceringar ofta fungerar mycket bra för barnen varav nätverksplaceringar är norm och förstahandsalternativ. Så det är så klart trist när föräldrar, och nätverkshem, återkommande sabbar möjligheten till långvariga nätverksplaceringar. Den här sortens föräldrar är välrepresenterade bland desinformatörerna som totalt insiktslöst gnäller över att socialtjänsten stal deras barn och placerade dem i okända hem, inte sällan under sekretess.

Så, varför placeras inte fler barn i nätverk? För att föräldrar och nätverk inte accepterar de regler som socialtjänsten ställer upp.

Det är en alltför förenklad syn på socialtjänstens arbete och föräldrars rättigheter att avfärda kritiken som "desinformation" och att bortse från de komplexa situationer som många familjer befinner sig i. Föräldrar som uttrycker oro eller ifrågasätter socialtjänstens beslut gör det inte för att "gnälla", utan för att de har upplevt att deras rättigheter inte respekteras, eller att deras barns bästa inte tas på allvar. Det handlar ofta om föräldrar som kämpar för att bevara sin familj och försöker hitta sätt att skydda sina barn från vad de anser vara felaktiga beslut som tas utan tillräcklig grund. Den kritik som ofta framförs är en reaktion på de brister som finns inom socialtjänstens utredningar och beslut.

Att påstå att föräldrar inte samtycker till nätverksplaceringar på grund av en generell ovilja att samarbeta är en förenkling. Många föräldrar tvekar inför placeringar inom nätverket av helt legitima skäl, såsom oro för att barnet inte ska få den trygghet det behöver, eller för att relationen med nätverksfamiljen är ansträngd av olika orsaker. Föräldrar har rätt att uttrycka sin oro och kräva att de beslut som fattas om deras barn grundas på noggrant övervägda och rättvist genomförda utredningar. Det är inte heller ovanligt att föräldrar inte har full insyn i den process som leder fram till omplaceringar. Detta skapar en känsla av maktlöshet, och när beslut fattas utan tillräcklig kommunikation eller beaktande av föräldrarnas synpunkter kan det skapa djupa sår i förhållandet mellan föräldrar och myndigheter.

Vidare är påståendet att dygnetruntinsatser i dysfunktionella hem inte fungerar en förenkling som riskerar att förminska det komplexa arbete som krävs för att skapa förändring i dessa familjer. Forskning visar att förebyggande insatser kan ha en betydande positiv effekt för att stärka familjer och förhindra att barn måste omplaceras. Socialtjänsten bör därför sträva efter att använda dessa insatser istället för att omedelbart ta till placering som en lösning. Placeringar, oavsett om de sker inom nätverk eller på institution, innebär ofta en trauman för barnen och kan skapa långvariga psykiska påfrestningar. Det är inte så enkelt som att säga att alla barn måste placeras utom hemmet för att de ska kunna må bra.

Det är också viktigt att förstå att föräldrar inte alltid motsätter sig nätverksplaceringar på grund av bristande samtycke eller vilja att samarbeta. I många fall handlar det om en genuin oro för att barnet inte ska få den omsorg och trygghet det behöver, eller för att barnet inte ska utsättas för ytterligare trauman genom att placeras i ett hem där det inte finns tillräcklig förutsättning för en lyckad placering. Det är inte heller ovanligt att nätverkskontakter drar sig ur efter placeringen, vilket kan skapa ännu mer oro för barnet.

Slutligen är det orimligt att avfärda föräldrar som "desinformatörer" eller att anta att alla som kritiserar socialtjänsten gör det utan grund. Föräldrar som kämpar för att få sina barns rättigheter respekterade och för att få tillgång till korrekt information om deras situation är en viktig del av en demokratiskt fungerande rättsstat. Föräldrar har rätt att få insyn i och påverka beslut som rör deras barn, och det är en rättighet som måste värnas, särskilt i situationer där socialtjänstens beslut kan ha långvariga och djupgående konsekvenser för barnen och familjerna.