Citat:
Detta är ett faktum. Den stora majoriteten av barnen som kommer in i socialtjänstens utredning blir kvar med insats i hemmen. Sedan har vi barnen som under kort, längre eller livslång tid inte kan bo med ena eller bägge föräldrar.
Det desinformatörerna vägrar fatta är dygnetruntinsatser i dysfunktionella hem inte fungerar. Det är heller totalt meningslöst när barnen uppvisar trauman. I vissa "misstänkt svårare" fall KAN utredningshem bli aktuellt.
När det gäller omplaceringar VET socialtjänsten att nätverk är det absolut bästa och brukar se över den möjligheten först. Viljan är så omfattande att man inte bara undersöker familjen utan även klasskamraters och vänners familjer, även grannar kan bli aktuella. Ca 17% av omplaceringarna sker inom nätverk och det hade kunnat vara betydligt fler om inte:
Skälet till att inte nätverksomplaceringar är vanligare beror på flera faktorer. Om skälet till omplaceringen beror på våld eller heder så är i regel nätverk uteslutet. Om omplaceringer sker pga missbruk är nätverksomplacering betydligt vanligare. Det andra stora hindret är att många föräldrar inte ger sitt samtycke eftersom de övht inte samtycker till omplacering. Att tvångsplacera barn i nätverk mot föräldrarnas vilja är dömt att misslyckas. Det tredje stora hindret är bristande samtycke från nätverk, eller att samtycket dras in efter placering. Det innebär att om en handläggare misstänker viss tveksamhet hos nätverkskontakten så undviker man nätverksplacering just för att slippa utsätta barnet för att behöva flytta från nätverkshem till annat hem.
Det är även tyvärr vanligt att föräldrarna inte accepterar de regler som fastställs runt nätverksplaceringen.
De allra flesta av socialtjänsternas barn- och familjeenheter är väl medvetna om att forskning visar att väl matchade nätverksplaceringar ofta fungerar mycket bra för barnen varav nätverksplaceringar är norm och förstahandsalternativ. Så det är så klart trist när föräldrar, och nätverkshem, återkommande sabbar möjligheten till långvariga nätverksplaceringar. Den här sortens föräldrar är välrepresenterade bland desinformatörerna som totalt insiktslöst gnäller över att socialtjänsten stal deras barn och placerade dem i okända hem, inte sällan under sekretess.
Så, varför placeras inte fler barn i nätverk? För att föräldrar och nätverk inte accepterar de regler som socialtjänsten ställer upp.
Det desinformatörerna vägrar fatta är dygnetruntinsatser i dysfunktionella hem inte fungerar. Det är heller totalt meningslöst när barnen uppvisar trauman. I vissa "misstänkt svårare" fall KAN utredningshem bli aktuellt.
När det gäller omplaceringar VET socialtjänsten att nätverk är det absolut bästa och brukar se över den möjligheten först. Viljan är så omfattande att man inte bara undersöker familjen utan även klasskamraters och vänners familjer, även grannar kan bli aktuella. Ca 17% av omplaceringarna sker inom nätverk och det hade kunnat vara betydligt fler om inte:
Skälet till att inte nätverksomplaceringar är vanligare beror på flera faktorer. Om skälet till omplaceringen beror på våld eller heder så är i regel nätverk uteslutet. Om omplaceringer sker pga missbruk är nätverksomplacering betydligt vanligare. Det andra stora hindret är att många föräldrar inte ger sitt samtycke eftersom de övht inte samtycker till omplacering. Att tvångsplacera barn i nätverk mot föräldrarnas vilja är dömt att misslyckas. Det tredje stora hindret är bristande samtycke från nätverk, eller att samtycket dras in efter placering. Det innebär att om en handläggare misstänker viss tveksamhet hos nätverkskontakten så undviker man nätverksplacering just för att slippa utsätta barnet för att behöva flytta från nätverkshem till annat hem.
Det är även tyvärr vanligt att föräldrarna inte accepterar de regler som fastställs runt nätverksplaceringen.
De allra flesta av socialtjänsternas barn- och familjeenheter är väl medvetna om att forskning visar att väl matchade nätverksplaceringar ofta fungerar mycket bra för barnen varav nätverksplaceringar är norm och förstahandsalternativ. Så det är så klart trist när föräldrar, och nätverkshem, återkommande sabbar möjligheten till långvariga nätverksplaceringar. Den här sortens föräldrar är välrepresenterade bland desinformatörerna som totalt insiktslöst gnäller över att socialtjänsten stal deras barn och placerade dem i okända hem, inte sällan under sekretess.
Så, varför placeras inte fler barn i nätverk? För att föräldrar och nätverk inte accepterar de regler som socialtjänsten ställer upp.
Det är en alltför förenklad syn på socialtjänstens arbete och föräldrars rättigheter att avfärda kritiken som "desinformation" och att bortse från de komplexa situationer som många familjer befinner sig i. Föräldrar som uttrycker oro eller ifrågasätter socialtjänstens beslut gör det inte för att "gnälla", utan för att de har upplevt att deras rättigheter inte respekteras, eller att deras barns bästa inte tas på allvar. Det handlar ofta om föräldrar som kämpar för att bevara sin familj och försöker hitta sätt att skydda sina barn från vad de anser vara felaktiga beslut som tas utan tillräcklig grund. Den kritik som ofta framförs är en reaktion på de brister som finns inom socialtjänstens utredningar och beslut.
Att påstå att föräldrar inte samtycker till nätverksplaceringar på grund av en generell ovilja att samarbeta är en förenkling. Många föräldrar tvekar inför placeringar inom nätverket av helt legitima skäl, såsom oro för att barnet inte ska få den trygghet det behöver, eller för att relationen med nätverksfamiljen är ansträngd av olika orsaker. Föräldrar har rätt att uttrycka sin oro och kräva att de beslut som fattas om deras barn grundas på noggrant övervägda och rättvist genomförda utredningar. Det är inte heller ovanligt att föräldrar inte har full insyn i den process som leder fram till omplaceringar. Detta skapar en känsla av maktlöshet, och när beslut fattas utan tillräcklig kommunikation eller beaktande av föräldrarnas synpunkter kan det skapa djupa sår i förhållandet mellan föräldrar och myndigheter.
Vidare är påståendet att dygnetruntinsatser i dysfunktionella hem inte fungerar en förenkling som riskerar att förminska det komplexa arbete som krävs för att skapa förändring i dessa familjer. Forskning visar att förebyggande insatser kan ha en betydande positiv effekt för att stärka familjer och förhindra att barn måste omplaceras. Socialtjänsten bör därför sträva efter att använda dessa insatser istället för att omedelbart ta till placering som en lösning. Placeringar, oavsett om de sker inom nätverk eller på institution, innebär ofta en trauman för barnen och kan skapa långvariga psykiska påfrestningar. Det är inte så enkelt som att säga att alla barn måste placeras utom hemmet för att de ska kunna må bra.
Det är också viktigt att förstå att föräldrar inte alltid motsätter sig nätverksplaceringar på grund av bristande samtycke eller vilja att samarbeta. I många fall handlar det om en genuin oro för att barnet inte ska få den omsorg och trygghet det behöver, eller för att barnet inte ska utsättas för ytterligare trauman genom att placeras i ett hem där det inte finns tillräcklig förutsättning för en lyckad placering. Det är inte heller ovanligt att nätverkskontakter drar sig ur efter placeringen, vilket kan skapa ännu mer oro för barnet.
Slutligen är det orimligt att avfärda föräldrar som "desinformatörer" eller att anta att alla som kritiserar socialtjänsten gör det utan grund. Föräldrar som kämpar för att få sina barns rättigheter respekterade och för att få tillgång till korrekt information om deras situation är en viktig del av en demokratiskt fungerande rättsstat. Föräldrar har rätt att få insyn i och påverka beslut som rör deras barn, och det är en rättighet som måste värnas, särskilt i situationer där socialtjänstens beslut kan ha långvariga och djupgående konsekvenser för barnen och familjerna.
