Citat:
Ursprungligen postat av
Hyllie
gillade filmen massor! men vem är Kompis pappa o VEM ÄR PETER?!
Frågor som knappast fick ett svar.
Såg filmen nyligen på SVT, lite kluven men jag tror jag gillar den, lite feelgood-känsla och man tycker om flera av karaktärerna.
Moodysson hade säkert stora ambitioner med filmen men hade behövt en Bergman-budget för att gå mer på djupet för att tröska igenom alla öden och trauman, nu hastas mycket igenom och många saker faller platt, men han har en bra grundstory helt klart.
Man kan ju inte annat än tycka om Göran och Klas som fortfarande är samma idealister och fortfarande bor i sitt kollektiv.
De två karaktärer som lämnar mest intryck är Erik och Lena. Erik är egentligen exakt samma person som tidigare, aktivisten, med den skillnad att han ändrat åsikter helt. Hans brandtal på småtimmarna hör till filmens höjdpunkter. Lena historik med psykisk sjukdom är också gripande, det skildras bra här att hon är bara någon dag eller två från att tvångsomhändertas.
Sen har vi många saker som faller platt. Cecilia Frodes figur blev bara pannkaka. Elisabeth och Birger hade behövt få mer tid både i genomarbetat manus och i film.
Moodysson hade säkert bra ambitioner med ”Peter”-karaktären men det slarvades bort och istället för intressanta diskussioner hos publiken blev det bara förvirring.
Sen det sista, Lasse (Jonas Karlsson) hade kanske varit lika bra att inte ha med, det tillförde inte mycket förutom att Lasse i filmens handling insisterade på att han ville höra Eriks tal som kanske blev filmens roligaste ögonblick.