Tillsammans 99 (2023)

Olle Sarri är lite av en underskattad skådis tycker jag. Han gör ofta rätt kul tolkningar, i det här fallet som totalt indoktrinerad kommunist / marknadsliberal.

Gustaf och Dencik gör bra roller. Ser så jävla roligt ut när alla kommer dit till huset och Gustaf fortfarande är kvar i det där gamla, till och med i kroppsspråket.
Har man träffat den där sortens människa så känner man igen typen

Vilket är rätt lätt att förstå om man lyssnar på nåt som gjorts i musikväg senaste 30 åren, och dom senaste 10 i synnerhet.

On topic så var detta bland det sämsta på länge. Känns som en riktig utmaning att bara ta sig igenom minut för minut utan att stänga av.
Rätt symboliskt då jag minns hur suverän originalfilmen var, hur god stämning och hur många jubel det var i biosalongen. I dag skulle jag inte sätta mig i en allmän biosalong för pengar.

Nu har jag tittat på båda filmerna efter varandra Den gamla har jag sett en gång tidigare och det var när den premiärvisades på tv någon gång tidigt 00-tal.

Kan inte riktigt bestämma mig för om Moodysson vill säga något med den nya filmen. Gör han någon observation här eller är det bara slappt filmskapande han ägnar sig åt?

Kollektivets medlemmar ger ett smådeprimerande och menlöst intryck 25 år senare. Det görs fortfarande en poäng av att Göran jublar när motståndarlaget gör mål. Erik är fortfarande lika taktlös i sitt politiska predikande. Anna är fortfarande bitter efter det havererade förhållandet, och så vidare.

Har man inte orkat tänka ut något bättre eller är budskapet att det inte händer så mycket när man lämnat 20-årsåldern? De satt i sitt kollektiv och trodde att just de hade lösningen på alla världens problem, men 25 år senare har det inte hänt så mycket mer, de har förvandlats till såsiga och beskedliga medelklasstyper.
Jag tycker att det stämmer ganska bra överens med vad jag sett i verkliga livet. Folk från förr är sig lika när man träffar dem några årtionden senare. De har stagnerat och harvar på bara. Det är både deprimerande och förlösande på samma gång. Man är inte så jävla speciell egentligen - och det är helt i sin ordning.

Alternativt finns det ingen annan tanke än att mjölka ursprungshistorien.

Vidare gillade jag hur man skildrade Lena 25 år senare. Bra skådespelarinsats av Anja Lundqvist. Man förstod ju redan i den första filmen att Lena var fullständigt gränslös, kanske med någon bipolär störning, så det ligger nära till hands att hon skulle ha drabbats av svåra psykiska problem senare i livet.
Det är lätt att känna med sådana personer eftersom de inte klarar vardagen särskilt bra, samtidigt som man blir duktigt trött på deras vidriga beteenden. Ni som aldrig haft en Lena omkring er kan vara glada.

Kortfilmen "Vi går inte härifrån" är verkligen kort; 10 minuter:
"Vi går inte härifrån" finns att se på svt. Filmens karaktärer syntes senast i "Tillsammans 99".

Troligen bakom betalvägg: https://www.sydsvenskan.se/2025-05-1...aketet-echoes/