Citat:
Ursprungligen postat av
EnCarte
Det vet jag inte om jag egentligen säger. Faktiskt vet varken jag eller du det. Men man får fråga sig så här, vad är lidande och är människor beredda att utstå det för att leva?
Nej, inte du. Jag skrev så.
Citat:
Det är här som jag menar att ni har problem. Det finns förstås lidande av cancer till exempel, som ni tar upp, men som är relativ kortvarigt ändå, kanske som längst ett år av en människas liv på säg 65 om vi ska gissa på ett genomsnitt Som även dövas med smärtstillande. Är då de övriga 64 åren inget värda? Att ta hela historien går inte, då vi faktiskt lever idag, inte på medeltiden.
Om det reducerar allt det övriga till värdelöshet får den drabbade själv avgöra, och det är trots allt många som lever liv av allmän otillfredsställelse och halvmesyrlig deppighet långt innan det blir dags för de extremt plågsamma sakerna. Kopiösa mängder djur lider ungefär lika mycket som de alltid har gjort eftersom naturen inte uppgraderats med moderniteter.
Citat:
Så man måste förstås se till nuet, då lidandet är ganska litet nu faktiskt.
Det var ett befängt påstående, mindre kan vi väl säga men litet är det knappast. Antidepressiva mediciner är inte direkt opopulära nuförtiden.
Citat:
Sen är frågan, vad är lidande? Jag tog upp några saker. Är lidandet efter att sprungit en mil, ett lidande eller hur upplevs det? Upplevs det som en seger för sig själv, eller ett lidande.
Det där har redan diskuterats trots att det inte var värt att föra på tal till att börja med.
Citat:
Vilken känsla är mest positiv här? Vad är egentligen lidande. Kan du säga det egentligen? Om du tar upp det vardagliga lidandet, Hur tungt är det egentligen. Hur väger du det?
Jag kan tänka mig att negga lite på pessimism här; ända sen jag introducerades för de här sakerna har jag tyckt pessimister varit lite fåniga i och med hur lättvindigt de använder ordet lidande, för mig är det ordet bara rimligt att använda för de verkligt hemska sakerna, inte för sånt som bara är lite halvt irriterande. Men de använder det som ett samlingsnamn för allt de inte gillar, med undantag för det som faller under kategorin leda.
Citat:
Nej det är inte en stoppkloss för en debatt. Det är du som helt orationellt har hakat upp dig på det. Jag säger så här, om man vill så att säga, använda vetenskapen, så ställer den en hel del kriterier. Men det är inte mina kriterier, som du verkar tro i nån sorts enfald, utan vetenskapens. Utan den som grund, måste man försöka använda resonemang och logik istället.
Det är ju du som konstant förkunnar att du inte vet vilka kriterier jag menar så jag måste påminna dig varpå du alltså förkunnar att jag är irrationell som hakar upp mig vid dem. Kriterierna är dina i bemärkelsen att du dragit in dem i samtalet. Var inte så autistisk.
Jag är inte så intresserad av att använda vetenskapen, jag säger att alla borde begripa det instinktivt. Om nån säger att hans liv är trevligt tror jag just ingenting, att han intalar sig det för att uthärda är tänkbart, exempel på såna typer finns. Att han faktiskt har ett trevligt liv är också tänkbart, jag tycker livet är trevligt ibland och vet att det inte krävs så extremt mycket för att man ska känna sig behagad. Men likväl; har man upplevt både behagliga och obehagliga känslor är det rätt lätt att notera att det förstnämnda är flyktigt och det sistnämnda har en förmåga att fullständigt dominera ens tillvaro betydligt mer effektivt. Och då finns det alltså många vars liv är ett enda långt virrvarr av obehagligheter av den värsta sorten.
Citat:
Man måste motivera sina åsikter, Om du säger något, kan jag säga, men det här då? Eller tvärtom. Men man måste på något sätt motivera det man säger. Kan du det?
Motivera det? Ja. Bevisa det som odiskutabel sanning på ett sätt som uppfyller dina kriterier? Nej.
Citat:
Gör de verkligen det, eller har du bara pratat med människor som inte tänkt igenom det, Men som ändå menar att livet överväger. För det är här som själva kärnfrågan är. Upplevelsen av livet. Vad anser de där?
Förmodligen har de inte tänkt igenom det i följande bemärkelse; de är villiga att gå med på att trevligheterna i livet är lättviktare och och att otrevligheterna är tungviktare, det är nåt många går med på utan större problem, men om man frågar om de då vore villiga att dra det hela till dess logiska slutpunkt och diskutera om det vore bättre att livet inte existerade vill de helt plötsligt revidera sin åsikt då de flesta blir förskräckta av den tanken.
Citat:
Om man säger att invandring är bra och motiverar det, men bara tar de argument som är utifrån sin egen sak. Medan de som man försöker övertyga, inte gillar det, men inte kan sätta ord på sina känslor. Har de som är för då, alltid rätt? Finns sanningen alltid hos dem? Är det ens en sanning de framför? Fundera på det.
Svartingkatastrofen är ju ren ondska vars apologeter aldrig har haft nåt som överhuvudtaget liknar ett bra argument. Att hitta dåligheter med livet är många miljoner gånger lättare än att hitta förtjänster med lakritstrolls närvaro i den vita världen.
Citat:
Inte i det här sammanhanget. Frågan är om insikten om att cancer finns, är det som gör att man vill avskaffa liv eller inte? Om människor, väl medvetna om det lidande cancer innebär, ändå anser att man ska skaffa barn och att livet överväger. Då innebär det att de anser man ändå bör skaffa barn trots den insikten. Då väger det möjliga lidande cancer kanske innebär för dem, lättare än argumentet att skaffa barn, hos dem. Det är väl den logiska slutsatsen? Eller har du en annan åsikt.
Det är den logiska slutsatsen men frågan är om deras bedömning av det hela bygger på logik eller instinkt. Tror du alla som skaffat barn gjort det när de varit som lyckligast, så lyckliga att de känt att det varit en självklarhet att nåt så underbart som livet måste föras vidare eller kan det vara hänt att många gjort det när de varit långt från lyckliga? Hur kompliceras ditt resonemang av olyckliga människor som skaffar barn?
Citat:
Men återigen, jag kräver inga kriterier, men vetenskapen har det, så om du vill säga att det du säger, skulle vara sant, måste du försöka visa det på något annat sätt än vetenskapligt. Fattar du det eller är du inskränkt?
Vi har bara gått igenom det ett halvdussin gånger, men likväl förstår jag. Om jag är inskränkt får andra avgöra.
Citat:
Jag har utstått en hel del lidande, så jag kan förmodligen tänka mig mer lidande än du kan förställa dig. Men det har inte hindrat mig från att vilja leva.
Förnumstig töntformulering, men likväl kan du väl berätta hur det var?
Citat:
Men undantagen är inte regeln. Så de som lidit som värst, är inte normen för livet.
Om du trycker på en knapp som skapar massa liv och vissa får det okej medan vissa får ett helvete måste såklart alla de livsöden som skapades tas med i beräkningen när man utvärderar om det var bra eller dåligt att trycka på knappen. Att folk fortsätter föröka sig innebär ett kollektivt tryckande på knappen. Nörden var sällsynt oärlig och vrång tidigare i tråden när det fördes på tal att några hundra miljoner dog i diverse krig, revolutioner och folkmord under nittonhundratalet, kinesiska skolbarn som tvingades äta upp sina lärare om de hade fel åsikter var ett alldeles särskilt absurt exempel på mindre trevliga saker som hände, var det med allt det i åtanke bra att folk kollektivt tryckte på knappen genom att fortsätta föröka sig 1850?
Citat:
Det gäller bara dem, inte generellt. Men de flesta sådan, har förstås möjligheten att leva med det eller inte. Jag känner vissa som valt att avsluta det självmant. Nåt som jag själv kanske kommer i en situation att behöva fundera över.
Det finns alltså eventuellt nån hemskhet i din framtid som innebär att ett självmord kan bli tänkbart men likväl ska det skapas folk som mycket väl kan tvingas möta samma hemskhet, den hemskhet som skulle driva dig till självmord. Det är litegrann som en överordnad brandman som inte vågar sig in i de delar av byggnaden där branden är som värst men inte har några betänkligheter angående att skicka in sina underordnade dit. En viss skamlöshet kan man tycka.
Citat:
Men inte ens den möjligheten, innebär att jag anser att andra inte ska skaffa barn. Tvärtom. Det som jag upplevt i livet, säger att det är rätt val för andra att skaffa barn. För det är det enda man har. Livet.
Än en gång en förnumstig töntformulering, men den här gången skulle jag föredra att du inte berättade mer.
Citat:
Men eftersom du verkar trög och hakar upp dig på en massa saker, tänker jag vända på det. Varför ska man inte skaffa barn. Kan du motivera det?
Är du medveten om att samtalet till stor del bestått av att du tvingat mig påminna dig om de mest grundläggande komponenterna av det varpå du kallat mig trög och "orationell" för att jag, enligt dig, då har hakat upp mig vid dessa saker?