Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

Så kan det naturligtvis vara. (Även om jag tror att en viktig anledning till att just Parkvall anlitades är att han har långt hår. Det förefaller som man i huvudstadsmedia i stort misstänker att manliga forskare och andra akademiska specialister är knastertorrt oballa och således medialt oanvändbara, men om de har tillräckligt långt hår kan de förväntas vara tillräckligt balla för att vara mediefähiga.) Och det är ju klart att det går att paketera en del uppfattningar vanliga bland språkpoliser som just faktoider. Ä andra sidan går det ju att paketera också uppfattningen att det är futilt att försöka påverka språkbruket i konserverande riktning som en språksociologiskt och språkhistoriskt naiv faktoid.

Man kan väl säga att var/vart-distinktionen är formell standardsvenska men på de flesta dialekter så är inte distinktionen lika klar.

För mig är det otänkbart att skriva och säga annat än:
* Vart ska du?
* Var är du?

Distinktionen är att "vart" används som en riktning/destination, medan "var" beskriver belägenhet.
* Vart är vi på väg?
* Var är Waldo?

För mig är det otänkbart att skriva och säga annat än:
* Vart ska du?
* Var är du?

Distinktionen är att "vart" används som en riktning/destination, medan "var" beskriver belägenhet.
* Vart är vi på väg?
* Var är Waldo?

För mig är det otänkbart att skriva och säga annat än:
* Vart ska du?
* Var är du?

Distinktionen är att "vart" används som en riktning/destination, medan "var" beskriver belägenhet.
* Vart är vi på väg?
* Var är Waldo?

Tack, jag vet skillnaden, men ändå snällt att skriva så utförligt!
Men som uppvuxen i Småland håller jag inte med. Alla kunde på ”min tid” använda var och vart korrekt. Inte bara kunde, de gjorde det.
Mina morföräldrar var bägge från långt upp i Norrland, även om vart används vardagligt så visste de ju att det inte var rikssvenska. (Vet ärligt talat inte om de själva ens använde vart för befintlighet.)

Instämmer, som sydsvenskt barn upplevde jag nog aldrig att folk blandade ihop var och vart, oavsett samhällsklass (alla hade trots allt gått i en skola där man lärde sig något).
Däremot kommer jag ihåg att en släkting som flyttade upp till mellansverige plötsligt började säga ”vart är det för nånstans?” Jag reagerade starkt, men visade inget utåt.

Det stora felet i den fetmarkerade meningen är ordet »för«.

Känns det inte lite förmätet att rätta hur någon talar? Okej om det handlade om det skrivna språket, men det talade?

Har jag skrivit att det borde ha rättats? Det var inte jag som gjorde inlägget om meningen. Jag kommenterade det bara.

Ja? Du antyder att det är fel att tala så. Det är väl att rätta?

Nej för mig får man prata hur man vill, men nu skrevs en mening här i tråden om att gnälla så då kommenterade jag den meningen.