Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

Vadan och varthän är ju en fin dikt av Viktor Rydberg

Jag menade inte att det fetmarkerade var anledningen. Det var bara ett konstaterande.

Inte allt men mycket är tillåtet. Vad vi däremot talar väldigt lite om är konsekvenserna av det, både för den enskilde och för språket. Bara för att ”allt är möjligt” är inte signalerna man sänder ut desamma. Men det är det kanske för känsligt att prata om.

Man kan väl säga att var/vart-distinktionen är formell standardsvenska men på de flesta dialekter så är inte distinktionen lika klar.

Ja, en språkvårdare måste ju ha någon typ av normativt perspektiv. Sen kan man gilla eller ogilla de språkråd h*n ger. men de finns ju där.

För lingvister som Parkvall är ju språkvård snarast någon sorts - i allmänhet rätt futila - försök att störa språkets naturliga utveckling.

Men kritiken hamnar då i stället på Svenskans vetenskapsredaktion (eller under vilken redaktion nu språkspalten nu ligger) som med vett och vilja och på pin kiv låter en "anything goes"-lingvist, för vilken begreppet "standardspråk", om det alls är bekant, snarast är en svordom, att skriva om ämnen där mer än 99.2% av läsekretsen efterfrågar och förväntar sig ett normativt perspektiv.

Det rimligaste sättet att avfärda den typen av resonemang är att påpeka att språkpoliser under alla förhållanden har förekommit i flera tusen år, och att det går att anföra goda språksociologiska argument för att språkpoliseri är en ofrånkomlig del av språket som sådant, och således meningslöst att försöka bekämpa.

Marcus Aurelius skriver att man ska göra människor uppmärksamma på språkfel genom att påpeka det vänligt eller bara genom att använda den korrekta formen själv, så samtalspartnern lär sig.

Om man nu ska ha ett normativt perspektiv på frågan om riktning vs befintlighet skulle jag som språkvårdare uppmuntra användning av vars respektive vart i talspråk. Vars är en lätt uttalad version av det ålderdomliga varstädes. Större informationsinnehåll och ökad redundans i kommunikationen.

Det är ju inte talspråket som idag är problemet utan att oklarheten finns i skrivspråket (formell standardsvenska) för vissa och det retar många. Det riskerar även att ge dessa "vissa" ett löjets skimmer, som de inte tänkt sig, till sina texter.

Jag tror att Parkvall anlitades i rollen som faktoidgranskare.

Så kan det naturligtvis vara. (Även om jag tror att en viktig anledning till att just Parkvall anlitades är att han har långt hår. Det förefaller som man i huvudstadsmedia i stort misstänker att manliga forskare och andra akademiska specialister är knastertorrt oballa och således medialt oanvändbara, men om de har tillräckligt långt hår kan de förväntas vara tillräckligt balla för att vara mediefähiga.) Och det är ju klart att det går att paketera en del uppfattningar vanliga bland språkpoliser som just faktoider. Ä andra sidan går det ju att paketera också uppfattningen att det är futilt att försöka påverka språkbruket i konserverande riktning som en språksociologiskt och språkhistoriskt naiv faktoid.

Det här blogginlägget blev förstört för mig när hon genomgående skrev doft. Doft är positiva förnimmelser! (Vet att jag skrivit om detta nyligen men här har vi ett exempel.)
Det handlar förresten inte alls om något språkligt paragrafrytteri - det handlar om, som jag skrev ovan, om förstörd läsning, som om hon skulle ha skrivit på rövarspråket eller bytt namn på alla i sin omgivning.
Det blir ej njutbar och i stället störig läsning. (Ja, för mig. Men man skriver ju om sina egna upplevelser och åsikter.) Och åter igen tycker jag att det är synd att nyanser i språket försvinner och att folk som försörjer sig på att skriva inte förstår skillnaden.
https://sandrabeijer.elle.se/om-aventyr/vecka-38-x2000/