Citat:
Ursprungligen postat av
Merwinna
Nåja, du VET faktiskt inte hur du skulle reagera på ett sådant besked i verkligheten. Det vet man aldrig nämligen, förrän man är där. Det handlar ju i detta fall inte "bara" om att barnen inte är dina, vilket även hade kunnat hända om de blivit förväxlade på BB t.ex., utan att de är barn till en man som din fru har smugit med i många år (om vi säger att han är far till alla barnen). Du kommer då att känna ett hat till den mannen, om du är normal.
Jag kan faktiskt förstå - även om det inte är "rätt" - att en man som svikits på det sättet, känner att hatet mot den mannen smittar av sig på barnen, trots att han egentligen vet att de är helt oskyldiga i sammanhanget. Att han börjar se likheter mellan barnen och den biologiska fadern - samma charmiga leende kanske, som frun en gång föll pladask för. Jag måste säga, att jag skulle inte döma en man som i det läget kände, att han inte orkade vara far till dessa barn längre. Eller i alla fall tog en paus ifrån dem, för att känna efter i lugn och ro.
Nu kan ju sådant inte hända åt andra hållet, men som kvinna kan man ju försöka tänka sig hur det skulle vara, att först få veta att mannen haft en älskarinna under flera år under äktenskapet - och sedan dessutom att barnen är hennes... (Skulle förresten faktiskt kunna hända om barnen kommit till med IVF, och maken mutat fertilitetskliniken att använda hans älskarinnas ägg i stället för ens egna... men nu är vi lite OT.)
Jo, jag vet nog att just
jag skulle älska
mina barn lika oändligt mycket som nu, även om det visade sig inte vara mina egna biologiska barn. Kanske för att jag redan innan jag fick barn gick i tankar kring adoption. Dvs.: att adoptera föräldralösa barn och ge dem ett bra och stabilt hem. Jag är väl på sätt och vis "barnkär" helt enkelt. Iaf. i barn jag får ansvara för. Och ser väl det här med att jag har två biologiska barn som en bonus.
Ja, givetvis hade man blivit mycket sårad, framförallt av sin partner, om det framkom att partnern varit otrogen och det var så ens barn kommit till... Men jag hade nog varit mer rädd att den andra biologiska föräldern skulle försöka "lägga rabarber" på
mina barn, när det uppdagades att jag inte är biologisk förälder. Så någon "paus" från barnen skulle jag inte vilja ta.
Men alla känner/tänker givetvis inte som jag i en sådan situation. Det finns förmodligen lika många sätt att reagera på i en sådan situation, som det finns människor.
Men har man knutit an till sina barn. Oavsett om man är biologisk förälder, ovetandes icke-biologisk förälder som senare får reda på sanningen att man inte är biologisk förälder, fosterförälder, adoptivförälder, bonusförälder etc. Så kommer ju inte den kärleken och anknytningen bara dö ut...
Obligatoriskt faderskapstest av bebisar, kommer dock göra att den där anknytningen inte kommer infinna sig om en man får reda på att han inte är biologisk far. och om den biologiska fadern inte vill vara far. Så kommer barnet stå utan pappa.
Och även om jag verkligen är för att barn har rätt att få veta sitt ursprung (det kan de alltid kolla upp själva när de blir 18 år om de är osäkra). Så är jag ännu mer för att samtliga barn ska ha både en god fadersgestalt och en god modersgestalt i sina liv. Även om dessa två kanske inte alltid är de biologiska föräldrarna.