Citat:
Det kanske jag inte gjorde nej. Det är bra att ni påminner mig om vad jag missar att svara på. Just nu är det så att jag bommar saker. Det är bara för att det är en sådan vecka eller period i mitt liv, och inget taskigt menat.
Nej, när det gäller var man blir placerad inom LSS, så har man faktiskt inte rätten att bestämma det. Vi utredde den frågan för något år sedan, mycket ingående, utav lite olika orsaker i en av kommunerna. Som boende inom LSS, så har man rätt att avböja insatsen eller finna sig i att bli placerad av kommunen. Det är tråkigt, det borde inte vara så, och det är så för att Sverige ställer för lite krav på sin offentliga verksamhet. Åter så är det rättspraxis, och det beror på att domstolen är för flat för att peka med hela handen. Klart att man har en självbestämmande även där, men som sagt så är praxis klar.
Jag personligen, och som ni kanske märkt, anser ofta att vi i Sverige har överanvänt medicin. Väldigt ofta använder sig vården av medicin, inte för att det skulle vara bäst utan för att det är enklast och kräver minst insatser. Det har gett problem, med beroende och folk som många år levt med problem man inte skulle ha behövt. Det är till viss del på väg att vända, alldeles för långsamt, men ändå till viss det. Att behandla tillfälliga bekymmer, eller i en akut fas med medicin är givetvis inget fel. Men det finns människor inom SoL och LSS som tagit antidepressiv eller ångestdämpande läkemedel i 10-20-30 år, istället för att få hjälp med daglig sysselsättning, sociala aktiviteter och ett kvalitativt stöd i tillvaron.
Men visst, är det ett medicinskt bekymmer så ska man givetvis äta medicin, jag äter till exempel Levaxin själv. Men medicin ska inte användas för att hantera brister i verksamheten eller underbemanning inom vården.
Nej, när det gäller var man blir placerad inom LSS, så har man faktiskt inte rätten att bestämma det. Vi utredde den frågan för något år sedan, mycket ingående, utav lite olika orsaker i en av kommunerna. Som boende inom LSS, så har man rätt att avböja insatsen eller finna sig i att bli placerad av kommunen. Det är tråkigt, det borde inte vara så, och det är så för att Sverige ställer för lite krav på sin offentliga verksamhet. Åter så är det rättspraxis, och det beror på att domstolen är för flat för att peka med hela handen. Klart att man har en självbestämmande även där, men som sagt så är praxis klar.
Jag personligen, och som ni kanske märkt, anser ofta att vi i Sverige har överanvänt medicin. Väldigt ofta använder sig vården av medicin, inte för att det skulle vara bäst utan för att det är enklast och kräver minst insatser. Det har gett problem, med beroende och folk som många år levt med problem man inte skulle ha behövt. Det är till viss del på väg att vända, alldeles för långsamt, men ändå till viss det. Att behandla tillfälliga bekymmer, eller i en akut fas med medicin är givetvis inget fel. Men det finns människor inom SoL och LSS som tagit antidepressiv eller ångestdämpande läkemedel i 10-20-30 år, istället för att få hjälp med daglig sysselsättning, sociala aktiviteter och ett kvalitativt stöd i tillvaron.
Men visst, är det ett medicinskt bekymmer så ska man givetvis äta medicin, jag äter till exempel Levaxin själv. Men medicin ska inte användas för att hantera brister i verksamheten eller underbemanning inom vården.
Håller helt med om detta. Många har alldeles för mkt medicin och många har medicin som tar ut effekten på en annan medicin och då läggs det till mer medicin.
De som har lugnade och insomningstabletter, sömn tabletter sedan evigheter tillbaka hade lika gärna kunnat ha sockerpiller. Vad det handlar om här är mest den psykologiska effekten. Den medicinska effekten är nog obefintlig vid det laget.
Tyvärr har det skett enorma neddragningar. Tex hade man ju tillgång till en buss för längesedan där man kunde åka iväg med alla. Nu får inte IF ha den alls men VO får ha den för utflykter osv nu på sommaren , visst trevligt för dom men mkt märkligt.
