Vilken bok läser du just nu?

Själv gjorde jag inte det, och hade stort utbyte av Rörelsen. Någon här skrev att den kan läsas som en allegori, köper det rakt av. Ska friska upp minnet med en omläsning:har för mig att handlingen kulminerade i en splatterfest 1986. Palme mördades och Rörelsen gick bananas.

Jag läser Spionen Bergling, dokumentär-roman av Jonas Bonnier. Mycket välskriven. Rejält driv i texten. Bonnier kan det här med att bygga upp spänning. Jag har ca 70 sidor kvar.

Vi tolererar inga förlorare - klanen Kennedy.

Jag har alltid haft en fascination kring denna mytonspunna familj och kände att jag vill få mer förståele hur dynastin växte fram. Det är en intressant dynamik mellan katoliker och protestanter, liskom klassamhället. Joe sr. (eller kanske författarens egna ord) återkommer ofta med referenser till indiens kastsystemet ([protestantisk] överklass jämförs med brahminer). Samtidigt får jag intrycket av att Joe sr. ser mänsklig handlande som en drivkraft (existentialism?). Destruktiv självömkan är inget han ägnar tid åt. Blir familjen kennedy inte inbjuden till country clubs anlägger familjen sin egen golfbana.

Boken är i form av en roman. Skön nattläsning. Än så länge bara hunnit ca 1/3 av boken.

Våran hud, vårat blod, våra ben, av Ajvide Lindqvist. Novellsamling som avslutas med en kortroman.

Har hittills läst Havssvalget, Varför dröjde du?, Vad mig tillkommer och Speciella omständigheter.

Återstår gör Hår, Våran hud, vårat blod, våra ben, och Tjärven.

Favorit hittills är helt klart Varför dröjde du?, kanske delvis därför att jag just läste Låt den rätte komma in, som jag gillade och som har samma skräcktema: vampyrer. Här handlar det om en lastbilschaufför som är vampyr, eller smittad och bärare av en sjukdom, som han själv ser det, som tar upp en liftare som han snart börjar misstänka har samma sjukdom som han själv.

De övriga tre novellerna kändes ganska Hollywood-inspirerade, men jag tycker att av dem var Speciella omständigheter den bästa, då man inte fick veta så mycket - i en positiv mening.

Det går an (Carl Jonas Love Almqvist, 1838)

Sergeanten Albert och glasmästardottern Sara möts på en ångbåtstur, och fattar småningom tycke för varandra. Romansen leder dock inte till något äktenskap, eftersom Sara bestämt är emot en sådan institution. Hon vill ha en parrelation utan giftermål, och frågar Albert om detta går an i en samtid som ser synnerligen strängt på utomäktenskapliga förbindelser.


Typiskt läser man denna roman i gymnasiet, men det kan inte skada med en omläsning. Man glömmer snabbt.

Skärvorna av Bret Easton Ellis (samma författare som till American Psycho). Handlingen utspelar sig i Los Angeles 1981. Rekommenderas.

Rencontre sous X (Didier van Cauwelaert, 2002)

Avdankade fotbollsproffset Roy möter porrstjärnan Talia under en inspelning av vuxenfilm och tycke uppstår. Talia är från Ukraïna, Roy från Sydafrika, två nittonåringar som söker en väg i livet.


En märklig roman om fotboll, pornografi, kärlek och migration. Verkar inte finnas översatt till andra språk.

The Vagrants (Li Yiyun, 2009)

Under kulturrevolutionen ska 28-åriga kvinnan Gu Shan avrättas för kontrarevolutionär verksamhet. Romanen kretsar därefter kring ett antal vittnen till avrättningen, samt den allmänna stämningen kring denna vansinniga tid i Kinas historia.

Jag läste hennes novell "Emerald City" nyss. Mycket bra. Jag blev imponerad och fångad. Ibland så sitter en novell smack i formen. Den klistrar.

Det är en ganska avancerad novell faktiskt. Mindre än 20 sidor men den hinner med åtminstone 4 scener. Och ett perongalleri på åtminstone 5 personer.

Men varför jag blir fångad är fortfarande oklart. Den beskriver en ytlig modevärld jag i vanliga fall är helt ointresserad av. Men skildringen är ändå naken, genuin, flerdimensionell -den suger fatt på mig. Skickligt av Jennifer.

Vad tycker ni om om Emerald City från 1997 av Jennifer Egan?

https://shortstoryproject.com/stories/emerald-city/

Jag läste ut "Monologroman om en vänskap" av Cecilia Gyllenhammar. Var något av det sämsta, värsta och värdelösaste jag någonsin läst. När den har recenserats i tidningarna har de tagit upp de enda bitarna som var intressanta, nämligen de som rör hennes far och hans nya familj, syskonen och arvet. Det är ju det man vill åt!

Men i boken var det mindre än en sida om detta sammanlagt. Resten handlade om författarinnans märkliga utsvävande liv, hennes trans(!)väninna, hennes sexuella äventyr inklusive ett försök med en lesbisk kvinna o.s.v.. Privata och pinsamma saker. Jag tycker att det är fel att skriva sådant när man har barn, som Cecilia Gyllenhammar ju har. De måste ju skämmas ihjäl, när deras vänner och alla andra de träffar, kan läsa om mammans sexliv i detalj på det här sättet...

Dessutom är det rörigt, handlingen hoppar fram och tillbaka i tiden, det är lösryckta tankar om det ena ämnet efter det andra, den röda tråden - om det ens finns någon - upphör emellanåt helt. Antar att det ska föreställa något slags "stream of consciousness"-teknik, men det blir sällan bra, och NÄR det blir bra så har författaren en litterär talang - vilket CG inte har. Hon hade inte fått sina böcker tryckta mer än hennes syster hade fått hänga ett träd upp-och-ner över Sergels Torg, om de inte hade hetat just Gyllenhammar...

Är det inte en roman?

Jo men den är självbiografisk. Hon berättar ju om Gyllenhammar och hans 39 år yngre fru, och hur frun lurade honom att bosätta sig i Kanada och lägga in hela sin förmögenhet i en stiftelse där, för att komma undan svenska arvslagar, så att bara hon (nya frun) och deras gemensamma dotter ska få ärva honom. Om paret hade bosatt sig i Sverige, hade de numera medelålders/äldre syskonen alltid haft sin laglottsrätt.

Hon berättar även om sina syskon, som försökte pressa henne att skriva på något papper för att inleda en rättsprocess om att de (de äldre syskonen) ska få ut arvet efter modern (troligen sitter Gyllenhammar i orubbat bo, men halva hans och hans första frus förmögenhet tillhör egentligen barnen och de borde få ut det efter hans död, men nu kommer de aldrig att få ut det). Cecilia vägrade, och då bröt hennes syskon kontakten med henne, samtidigt som Gyllenhammar bröt kontakten med alla de andra vuxna barnen, men inte med Cecilia för att hon var den som vägrat skriva på.

Det är ingen tvekan om att bokens jag är Cecilia själv.