Citat:
Men det stämmer inte det du hävdat gång på gång att J blev "tagen på bar gärning". Det står i artikeln du länkar till att mamman såg tonåringen "snabbt lämna platsen" och att det på sjukhuset konstaterades att 3-åringen blivit våldtagen. Det finns alltså ETT vittne på att det var J, eller rättare sagt att J befunnit sig på platsen. Det vittnet var alltså mamma till en kusin till J, alltså en släkting eller ingift sådan. Med tanke på hur den här släkten beskrivs av en skribent I tråden som säger sig ha bott i samma område - elaka, galna människor som sysslar med barnmisshandel och tvångsgifte - är det kanske inte konstigt att J "erkände våldtäkten". Om J, på grund av sin utvecklingsstörning, var på ett litet barns nivå - förstod han ens vad han erkände?
Av det jag läser om J och hans släkt får jag intrycket av att det här var människor som folk ogillade och ville bli av med. Som hade fel hudfärg, fel efternamn, fel kläder och fel kulturella traditioner. J målas upp som pedofil, våldtäktsman och hustrumisshandlare. Till och med familjen Karlson-Dahlén ger oss den bilden när de pratar om J i medier. (Nu vet jag förstås inte om det stämmer att J har en utvecklingsstörning och att 3-åringen var hans kusin.)
Om J är kurd eller från Afghanistan råder det delade meningar om... "Han var den sista som sågs med Kevin" - hävdar somliga. Var det verkligen så? Eller var det så folk ville att det skulle vara? Att bli av med den här familjen hade man kanske inte direkt nåt emot? För snart 30 år sen, på en mindre ort ute på "landet" var klimatet lite annorlunda jämfört med idag, gällande rasism och främlingsfientlighet.
"Tror du inte på att det var J" frågar du väl nu. Jag vet inte. Jag är försiktig med att anta saker. Jag litar inte blint på en liten tidningsnotis om nåt som skedde för snart 30 år sen. Jag validerar den information jag får. Vi vet inte om det var J. Det är möjligt att det var så. Men vi vet inte. Lite källkritik tror jag är bra.
"Än mindre vet vi vad som hände Kevin", skriver du. Du har tidigare skrivit att eftersom ärendet är "polisiärt löst" så ska man inte gräva i det. Jag håller inte med. Jag vill veta vad som hände. Och jag kommer att få veta det tids nog. Det finns alltid sätt att få folk att prata och ingen kan stoppa mig när jag bestämt mig för nåt.
Av det jag läser om J och hans släkt får jag intrycket av att det här var människor som folk ogillade och ville bli av med. Som hade fel hudfärg, fel efternamn, fel kläder och fel kulturella traditioner. J målas upp som pedofil, våldtäktsman och hustrumisshandlare. Till och med familjen Karlson-Dahlén ger oss den bilden när de pratar om J i medier. (Nu vet jag förstås inte om det stämmer att J har en utvecklingsstörning och att 3-åringen var hans kusin.)
Om J är kurd eller från Afghanistan råder det delade meningar om... "Han var den sista som sågs med Kevin" - hävdar somliga. Var det verkligen så? Eller var det så folk ville att det skulle vara? Att bli av med den här familjen hade man kanske inte direkt nåt emot? För snart 30 år sen, på en mindre ort ute på "landet" var klimatet lite annorlunda jämfört med idag, gällande rasism och främlingsfientlighet.
"Tror du inte på att det var J" frågar du väl nu. Jag vet inte. Jag är försiktig med att anta saker. Jag litar inte blint på en liten tidningsnotis om nåt som skedde för snart 30 år sen. Jag validerar den information jag får. Vi vet inte om det var J. Det är möjligt att det var så. Men vi vet inte. Lite källkritik tror jag är bra.
"Än mindre vet vi vad som hände Kevin", skriver du. Du har tidigare skrivit att eftersom ärendet är "polisiärt löst" så ska man inte gräva i det. Jag håller inte med. Jag vill veta vad som hände. Och jag kommer att få veta det tids nog. Det finns alltid sätt att få folk att prata och ingen kan stoppa mig när jag bestämt mig för nåt.
"Tror du inte på att det var J" frågar du väl nu. Jag vet inte. Jag är försiktig med att anta saker. Jag litar inte blint på en liten tidningsnotis om nåt som skedde för snart 30 år sen. Jag validerar den information jag får. Vi vet inte om det var J. Det är möjligt att det var så. Men vi vet inte. Lite källkritik tror jag är bra.Här är vi faktiskt lite överens tror jag. I det här fallet erkände han våldtäkten efter att ha setts fly från platsen så skuldfrågan är hyfsat klar men i Kevinfallet var det ingen som anade oråd angående det som polisen berättade och det media förmedlade. Man kan säga att det rådde konsensus om det.
https://www.expressen.se/noje/britta-i-gar-erkande-polisen-antligen-att-han-ljugit/
"I går erkände Sandberg, äntligen, att han ljugit."
Stackars Britta kan sälla sig till skaran med Hasse A med flera som blivit förda bakom ljuset av RS. Hör och häpna att Sandberg har erkänt att han ljugit men den STORA lögnen har han inte erkänt.
Reporter vid pressträffen i nov 1998: "Har barnen erkänt att de dödat Kevin?"
RS: "Eh ... ja barnen har berättat det."
Förhörsledare Anders Forsman i TV-dokumentären Fallet Kevin: "Jag vill inte kalla det för ett erkännande, de berättade hur det var när de var nere vid sjön."
Det vi lärt oss av det här fallet är att inte köpa polisens version utan rejält ifrågasättande. Här dröjde det tyvärr nästan 20 år innan det rättades till, tack vare media bör kanske nämnas.
__________________
Senast redigerad av MrBarnaby 2024-07-23 kl. 16:15.
Senast redigerad av MrBarnaby 2024-07-23 kl. 16:15.