2024-07-16, 00:41
  #49
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av mickenyqvist123
I alla år har vi fått höra det här trötta citatet i alla sorters sammanhang, ofta ett sätt att trösta när det är tuffa tider och någon sorts tragedi har inträffat. Men stämmer den?

Jag är dryga 30... och jag anser inte att det stämmer alls. Tyvärr. Jag önskar verkligen att det hade varit så, att det hade börjat någon automatiserad läkningsprocess, och att såret helades och helades för varje dag som går... men icke.

En mycket nära familjemedlem dog för ett par år sedan på ett fruktansvärt sätt. Under denna tiden, och framförallt efter, så hamnade jag totalt ur balans. Drack enorma mängder alkohol, fattade dumma beslut som jag aldrig fattat tidigare, alla mina släktingar var också helt traumatiserade och varje dag var en levande mardröm. Ett av de dåliga besluten jag tog var att försöka mäkla fred med en tidigare vän, och i sin tur med ett par andra vänner (som han var polare med, gemensamma nämnaren var att de tagit avstånd från mig.)

Jag kom med mössan i hand (metaforiskt sett - jag nådde inte ut i verkliga livet, utan på FB messenger) och berättade om varför jag ville prata. Att min mamma dött och att jag börjat tänka på saker och ting och att jag mår hemskt kring hur vänskapen slets i bitar, och undrade om vi kunde på något sätt försonas. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men jag hade inte väntat mig att det skulle gå åt helvete. Hade förväntat mig likgiltighet som värsta scenario. Det hade gått många år innan konflikten nu, så jag tänkte att det kanske var lugnt.

Han sköt ner mig direkt. Han kallade mig för ett rövhål, att jag spelade offer, alla sorters grejer. Jag har nog aldrig blivit så chockad i hela mitt liv, för jag var verkligen ärlig och underströk mina goda intentioner men han tänkte att det var något utstuderat trick för att få honom att känna sympati för mig. Jag hann inte ens berätta min story innan han ville stänga igen butiken.

Det var där och då när tårarna forsade som jag insåg att tiden läker ingenting. Det kan kännas enklare efter några år, visst, men det är på grund av selektiv glömska. Man blir distraherad av vardagen. Men that's it... när man väl slungas tillbaka till minnenas allé så är allt lika jävligt som det var den dagen det inträffade.

Om något så kan tiden marinera dåliga händelser, och cementera olika läger som är fiender. Tiden löser inte upp dessa knutar på egen hand, det krävs något mycket mer än så.
Tiden omkring 30 upplevde jag som den värsta i mitt liv. Men det var måhända för att jag var chockerad över vem jag själv blivit och hur jag fungerade då. Ändå tror jag det är något med hjärnan när allt blir stabilt och den är färdigvuxen. En negativ tid för en del. För somliga värre.

Ibland har jag tänkt på att höra av mig till någon gammal vän men grejen är att jag förstår att min historia inte är deras. På samma vis jag ser på mina gamla väninnor som sända till mig från fan själv. De tror kanske en del att jag har något positivt att säga om dem medan jag ser dem som något som sänts till mig fån helvetet. Att om det finns en gud och en djävul har satan själv levererat människor in i mitt liv

Människor måste få ha sina versioner och ibland får man vara den dåliga i deras.

En gång gillade jag en kille och gick hemifrån honom. Smet när han sov eftersom jag fick flashbacks från ett våldtäktsförsök och blev hysterisk. Hade en svår panikattack och grät hysteriskt men tyst så klädde mig och drog. På vägen mötte jag en kille som jag ju mött innan som lurade hem mig till sig för att jag skulle lugna mer mig med en öl men så fort jag kom in i bostaden våldtog han mig.

Killen jag stack ifrån gjorde sedan en massa skitsaker. Hans värld var fylld av föreställningar om mig och idag tål jag inte fanskapet. När han ri gse mig var jag kvar i bostaden och i chock. Jag ljög och sa att jag dragit från stan ett tag. Jag fattar hur konstigt det var. Vad säger man? "Jag är i ett av grannhuset. Jag har blivit våldtagen men orkar inte gå härifrån."? Jag sa iallafall inte det. Jag låtsades att jag inte ens var kvar i stan.

Inte sa jag till mina vänner heller i min bekantskapskrets jag umgicks med. Jag blev aldrig av med våldtäktsmannen på flera år. Så han gjorde ju fel några gånger till.

Knarkarasen till tjejer i min stad har gottat mycket i det. De försöker hitta på att jag "ljuger" . De enda lögnerna är de dem själva säger.

Jag förstår att jag sårade killar pga att jag inte hade så bra kontroll sen över hur jag fungerade som respons på hur jag mådde och i det bröt man kontakten med mig då jag aldrig berättade för en snubbe som såg en framtid med oss och som jag känt rätt länge. Återigen är det liksom inte det man ringer och säger. Han och de andra visste aldrig riktigt vad som var fel, de trodde det var tidigare kille/killar som påverkat. De fans där i mitt liv utan att känna till vad jag hade för svårigheter. Snubben som våldtagit mig var bara min kille eller någon jag "gick tillbaka till" då jag knappast kunde lämna honom. Jag sa inte så mycket i min ena bekantskapskrets om den killen. De visste att han fanns, ingenting mer.

Grejen är att människor inte alls behöver veta ens version. Inte de som betydde något för en. Deras version är också fullt legitim och i den är det deras upplevelser och känslor som räknas.

Jag vet att jag sårade en kille som var väldigt viktig för.mig men grejen är att det var då. Och det finns ingenting att prata ut kring. Det var hans rätt att bryta med mig.

Sedan finns det andra som burit sig åt som svin mot mig och jag vill inte ha deras förklaringar eftersom vad än de hade för problem inte var mitt problem att ta skit för.

Man kan inte använda sin situation som ursäkt även om den förklarar att ens beteenden sviktar.

Nu bar väl din situation som så att du först när du behövde dina gamla vänner, ville ha deras medlidande. Jag gjorde aldrig så. När jag behövde någon, gick jag aldrig till de pålitlighet av stöd jag haft eftersom vänskap är något som kan förbrukas

Nyligen blev jag osams med någon eftersom jag satte en gräns och toxiska personer accepterar inte det. Då ville jag avsluta all kontakt men ha tillbaka utlånade saker. Personen tänkte behålla dem och ursäktade det med att någon dött. Men saken är att om inte mina känslor, min dåvarande djupa depression, mina gränser etcetera räknas så spelar det ingen roll hur många som dör kring en människa. Jag bryr mig inte. Om inte jag räknas eller vad jag känner, bryr jag mig inte längre alls om andra.

Personen ville bara straffa mig genom att sätta sig själv som viktigast och behandla mig illa. Om jag inte satt en gräns hade personen istället hört av sig till mig som klagomur kring dödsfallet (inte någon som personen stod nära vid dödsfallet) men när jag inte ville ha mer kontakt utan enbart mina saker (en borr jag var i stort behov av och som.personen hade haft i 4 månader utan att återlämna) vägrade personen att lämna ut den med dödsfallet som ursäkt och blockerade mig. Jag gick dit och hämtade den med bråk vilket vederbörande inte räknat med eftersom att dra ett döds-eller snarare offerkort utan att ta ansvar är vad människor som spelar offer gör.

Människor vill att vi ska finnas till för dem hela tiden men vi är jobbiga om vi inte orkar anpassa oss efter varje kris eller problem de får. Och de orkar aldrig lyssna på oss och våra känslor. Det kan vara därför du fick skäll.
__________________
Senast redigerad av OtursAktivist 2024-07-16 kl. 00:48.
Citera
2024-07-16, 01:11
  #50
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av mickenyqvist123
Alright - en sista dans. Men då vill jag att du försöker vara så pass neutral som möjligt. Du har helt rätt att jag söker mig till ja-sägare, för att det är det sköna alternativet. Men jag vill inte heller ha någon som kommer in som en ångvält och är per automatik en nej-sägare. Jag vill att du ska komma ihåg att det här är en mycket komplicerad situation - och jag var en ytterst lojal vän.

Vissa saker du skrev där, fick mig att slungas tillbaka till stundens hetta... du låter precis som honom. Jag hamnade ur balans och i försvars-mode. Nu har det gått ett antal timmar så jag hoppas att jag inte har upp skölden lika högt upp den här gången.

Jag tror inte att jag insett hur mycket jag försökt undvika dessa jobbiga frågor under åren... min hjärna har fått härdsmälta efter att jag läste dina frågor, för min första instinkt var att jag ville fly och inte besvara dem. Det är väl en ganska mänsklig grej att göra, tycker du inte? Det är ju som att tänka på döden. Man väljer att förtränga och stänga ute.

Men jag ska göra det nu, och om du inte är nöjd med mina svar så får vi väl enas om att checka ut från den här diskussionen. Jag tänker svara så ärligt som jag bara kan, och ska försöka trycka tillbaka den del av mig som vill springa från det här så gott jag kan.

-Varför anser dina vänner att du bär en offerkofta?

Ska försöka tänka. Som sagt, det mesta här är ca 7-9 år tillbaka i tiden... så det är lite suddigt. Men den gemensamma nämnaren var att de tyckte att jag var för känslig. Typ om de kom med diverse kommentarer eller kritik, så visade jag att jag inte uppskattade det och blev nedstämd över det. Det är nog den gemensamma nämnaren att de tyckte att jag var svag.

I efterhand är det ganska konstigt att jag ens hamnade i det här gänget till att börja med då jag var ganska malplacerad - jag var definitivt det svarta fåret på många sätt. De var ytterst utåtriktade, tydliga, och backade inte från en konfrontation. De satte hårt mot hårt - för hårt, tyckte jag, då jag tyckte att de var väl hårda mot några andra i vår sfär på utkanten. Jag var, och är, mer konflikträdd - när det hettar till så tenderar jag att försöka glömma det hela och försöka låtsas som att inget hänt. Som du märkte så försökte jag ducka dina tuffa frågor, det är lite sånt här som gjorde att de började mygga av mig så sakteliga.


-varför vill dina vänner inte gå vidare?

Den här frågan förstår jag inte riktigt, det kanske är mitt fel som inte förklarat det hela tillräckligt detaljerat. Det är väl snarare tvärtom, att det är de som vill gå vidare, på det sättet att de inte vill ha mig med i matchen längre - jag vill inte heller det eftersom jag insett att vi inte passar på något sätt, men det är helt klart jag som varit den drivande kraften med att försöka lappa ihop saker och ting eftersom jag är den part som har brutit dödläget. Frågan du kanske ställer är varför de inte vill förlåta?

Kan vara så att de anser att jag gjorde vissa saker som i deras ögon brände mig för all framtid. Men det är ännu mer komplicerat än så. Jag är också vän med någon som de fullkomligt avskyr, så de tycker att jag är en potentiell säkerhetsrisk då de inte vill ha något att göra med denna person (hela den här storyn är en sån jävla soppa, jag tror du kan förstå varför jag skyllde på att "jag har inte tid"). Jag blev vän med den utomstående när de inte hade en konflikt, sedan blev det plötsligt en konflikt och de anser att jag fraterniserar med fienden... som sagt en jävla soppa.

Det börjar bli sent, jag kan gå in på ännu mer detaljnivå imorgon ifall du är okej med dessa svar, och även besvara dina övriga punkter. Nu när jag tänker på det kommer jag på att jag faktiskt skrivit om detta tidigare på flashback, när jag hittar de postsen så kan jag enkelt kopiera och klistra in så kommer du att få en mycket bättre helhetsbild av vad hela det här dramat faktiskt handlar om. Nu är det väldigt vagt, men jag kan gå in på mer detalj imorgon och skriva av mig mer.

God natt.

Bra jobbat! Vilken helomvändning, det gillar jag!
Jag tar åt mig, jag kan köra på som en ångvält. Ska vara lite mer ödmjuk i min framtoning. =)

Jag kan börja med att säga; att vilja fly jobbiga frågor är normalt, lika så när det gäller självransakan.
Det tar väldigt lång tid innan man blir bekväm med att tillstå sina brister och fel. Ju oftare du vågar tillstå dina brister desto mer försonas du med dessa. Det handlar inte om att du ska älta dina brister, snarare acceptera, ta lärdom och gå vidare.

Vi alla har en historia som vi är mindre stolta över, till och med jag har det. Jag är inte ett unikum.
Det är våra misstag som formar oss och med misstag får vi erfarenheter. Erfarenheterna gör att vi blir vårat bästa jag. Men problem uppstår om du inte tar lärdom av dina misstag, för då har du inte utvecklats.


För att besvara dina frågor:

- Att bli nedstämd av kritik är helt normalt. Något känslig verkar du vara men det är inte förenligt med svaghet. Din känslighet måste bero på något annat, det har inte med denna händelsen att göra. Förmodligen beror det på att du blev utsatt för mobbning. Om denna överkänslighet påverkar din vardag för mycket då måste du ta hjälp av någon professionell.

Du måste lära dig att hantera kritik, fråga vidare och vara mer nyfiken på den kritiken som du faktiskt får. Inte gå i försvar, det är bara provocerande eftersom motparten inte känner sig hörd eller förstådd.
Kritik är inte förenligt med något negativt, kom ihåg det!
Försök tänka: kritik = utveckling.

Dock finns det tillfällen när kritik inte är befogad. När du märker att den inte är det, då är det viktigt att du ställer följdfrågor och inte reagerar instinktivt på din känsla. När du gör det så hanterar du obefogat kritik väl, och på så sätt blir det enklare för dig att urskilja vad som är befogat eller inte. För om du inte bemöter obefogat kritik väl så tror din motpart att denne har rätt.


Du har egentlig svarat på vilka beteendemönster du ska ändra på. Men jag kan förtydliga en del saker för att det är viktigt att du förstår orsak och verkan.

-Att du är konflikträdd kan göra att omgivningen blir provocerad av att du inte riktigt vågar ta ställning. Omgivningen vet inte riktigt vart man har dig och det kan upplevas som att du är ”hal” (Jag säger inte att du är det).
Du har inte så mycket att förlora på att stå upp för dig själv. Du skulle behöva ha lite av mitt ångvälteri, men inte för mycket, som du har märkt så tenderar folk att fly

-du har rätt, den riktiga frågan är varför dina vänner inte ville förlåta.
Det är lite svårt att besvara den. Ibland växer man ifrån varandra. Men jag har för lite bakgrundsinformation för att kunna yttra mig mer om den händelsen.

Av den lilla infon jag har fått samt våra tidigare diskussioner så behöver du bli lite mer medveten om dig själv. Orsak och verkan, viktigt att reflektera över dessa.

- flyktbeteende, du måste finna dig i det som är obekvämt. Det är INTE farligt, bara jobbigt.

- när du får kritik undvik att vända på det. Kritiken är riktad till dig av en anledning. Din motpart säger någonting som är jobbigt och ber dig att sluta. Leta inte fel hos din motpart. Visa på att du är öppen och nyfiken, för då visar du för din motpart att du faktiskt lyssnar. Ställ följdfrågor för då bekräftar du att du faktiskt lyssnar.

Det är mycket charmigare att umgås med någon som kan tillstå och äga sina brister än det omvända. Du får med respekt och tillit.

Skriv gärna av dig mer. Du behöver inte ha bråttom, gör det när du har tid och känn INTE efter om du har lust =)



Nattinatt.
Citera
2024-07-16, 01:31
  #51
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Johnlarssonnormal
Tiden förändrar alla sår. Man har skador från t.ex. tidigare förhållande som inte egentligen är speciellt läkta, bara mildare och förträngda. Men dyker en gammal flickvän upp så kommer lätt den gamla skiten upp igen, som t.ex. svartsjuka. Därför skall man aldrig umgås med gamla flickvänner.
Bara ett exempel av många saker som förändras men man får se upp.

Tror du skrev något perfekt där.
Citera
2024-07-16, 04:05
  #52
Medlem
"Jag hann inte ens berätta min story innan han ville stänga igen butiken."

Och det kan man ju tänka på, när folk anser att man bör vara öppen och anförtro sig. Det kan ofta bli så, att folk vill endast ha en kort berättelse, eller några små bitar, kanske inte ens en fjärdedel av hela bilden. Och samtidigt som dom önskar öppenhet och förtroende, är dom för "det sunda förnuftet", rationalitet, logik, m.m. Hur nu det går ihop med att bara ha en pytteliten bild av berättelsen.

Beror ju på hur bra man känner varandra, vill känna varandra, vad som finns sedan tidigare.

Tiden läker inte alla sår.
En del sår kan bli stadigt värre. Helt i onödan också. Ungefär som att du har en skada, men som inte ses eller förnekas, och som kanske också har godare chanser att bli bra, ju tidigare skadan åtgärdas, och kan t.o.m. (kanske) drastiskt nedsätta ens egen förmåga att göra gott för andra. Så att en negativ social spiral skapas. Även om den inte kan mätas.
Citera
2024-07-16, 04:58
  #53
Avslutad
Det enda tiden gör är att ge dig ilska och sorg, vad får man när man blandar de två? Bitterhet!.. Vilka över 30 är inte bittra? De som levt skyddade liv eller säger "det är guds vilja"
Citera
2024-07-16, 21:33
  #54
Avslutad
Citat:
Ursprungligen postat av mickenyqvist123
Tack för din fina post. Jag är dock osäker på vad som är bäst, en utdragen död eller något som händer på studs. I mitt fall så hade jag föredragit en snabb död, typ en flygkrasch. Det vi fick uppleva var oerhört mycket fysiskt lidande varje dag tills det var slut, till den grad att man tyvärr minns sjukdomstiden nästan allra mest av hennes liv, vilket inte borde vara fallet.

Tänk på att sorg inte är logisk och mogen. Den är barnslig, omogen, ologisk, ful, arg och förtvivlad allt som oftast - en urkraft. Den behöver få lite av just tid till att rumstera om innan man kan möta den mer förnuftigt.

En persons död kan ju vara traumatiskt på olika vis. Kanske är det lidandet som fortfarande gör dig så illa. Jag förstår att det kanske är sjukdomstiden som känns närmast nu, men där kan du faktiskt göra ett aktivt val. Ett val jag verkligen rekommenderar att du gör för din framtids skull. Börja prata om din mammas liv och inte hennes sjukdom och bortgång. Vill andra ta upp det så säger du, "nej, jag vill bara prata om det fina med mamma. Jag vill minnas hennes liv". Rekommenderar också att du tar ett eller flera genuina snack med henne, pratar på riktigt. Om det finns en gravplats går du dit med en blomma, ljus och en filt och så sitter du där och säger allt du vill säga, prata om kärleken, säg hur mycket du saknar henne. Allt detta för att du ska gå framåt just i kärlek och inte svärta och bitterhet. Att säga i ord blir mer tydligt och konkret än att bara tänka inuti.

Din polare som sagt, du måste bara försöka gå vidare. Du har gjort vad du kunde. Du bad om ursäkt. Du ville väl. Men han var inte i en position där han kunde möta dig eller vara likgiltig, du hade jobbat och ville försöka han hade inte. Det finns inget du får gjort åt detta annat än att gå just framåt, tiden var inte den rätta men det betyder inte att du gjorde fel. Önska honom gott, var ledsen för att det blev som det blev men gå framåt i frid.

Igen. Beklagar dina förluster. Det kommer gå bättre med tid även om det alltid på ett vis gör ont.
Citera
2024-07-17, 00:42
  #55
Medlem
mickenyqvist123s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Debbaebba
Bra jobbat! Vilken helomvändning, det gillar jag!
Jag tar åt mig, jag kan köra på som en ångvält. Ska vara lite mer ödmjuk i min framtoning. =)

Jag kan börja med att säga; att vilja fly jobbiga frågor är normalt, lika så när det gäller självransakan.
Det tar väldigt lång tid innan man blir bekväm med att tillstå sina brister och fel. Ju oftare du vågar tillstå dina brister desto mer försonas du med dessa. Det handlar inte om att du ska älta dina brister, snarare acceptera, ta lärdom och gå vidare.

Vi alla har en historia som vi är mindre stolta över, till och med jag har det. Jag är inte ett unikum.
Det är våra misstag som formar oss och med misstag får vi erfarenheter. Erfarenheterna gör att vi blir vårat bästa jag. Men problem uppstår om du inte tar lärdom av dina misstag, för då har du inte utvecklats.


För att besvara dina frågor:

- Att bli nedstämd av kritik är helt normalt. Något känslig verkar du vara men det är inte förenligt med svaghet. Din känslighet måste bero på något annat, det har inte med denna händelsen att göra. Förmodligen beror det på att du blev utsatt för mobbning. Om denna överkänslighet påverkar din vardag för mycket då måste du ta hjälp av någon professionell.

Du måste lära dig att hantera kritik, fråga vidare och vara mer nyfiken på den kritiken som du faktiskt får. Inte gå i försvar, det är bara provocerande eftersom motparten inte känner sig hörd eller förstådd.
Kritik är inte förenligt med något negativt, kom ihåg det!
Försök tänka: kritik = utveckling.

Dock finns det tillfällen när kritik inte är befogad. När du märker att den inte är det, då är det viktigt att du ställer följdfrågor och inte reagerar instinktivt på din känsla. När du gör det så hanterar du obefogat kritik väl, och på så sätt blir det enklare för dig att urskilja vad som är befogat eller inte. För om du inte bemöter obefogat kritik väl så tror din motpart att denne har rätt.


Du har egentlig svarat på vilka beteendemönster du ska ändra på. Men jag kan förtydliga en del saker för att det är viktigt att du förstår orsak och verkan.

-Att du är konflikträdd kan göra att omgivningen blir provocerad av att du inte riktigt vågar ta ställning. Omgivningen vet inte riktigt vart man har dig och det kan upplevas som att du är ”hal” (Jag säger inte att du är det).
Du har inte så mycket att förlora på att stå upp för dig själv. Du skulle behöva ha lite av mitt ångvälteri, men inte för mycket, som du har märkt så tenderar folk att fly

-du har rätt, den riktiga frågan är varför dina vänner inte ville förlåta.
Det är lite svårt att besvara den. Ibland växer man ifrån varandra. Men jag har för lite bakgrundsinformation för att kunna yttra mig mer om den händelsen.

Av den lilla infon jag har fått samt våra tidigare diskussioner så behöver du bli lite mer medveten om dig själv. Orsak och verkan, viktigt att reflektera över dessa.

- flyktbeteende, du måste finna dig i det som är obekvämt. Det är INTE farligt, bara jobbigt.

- när du får kritik undvik att vända på det. Kritiken är riktad till dig av en anledning. Din motpart säger någonting som är jobbigt och ber dig att sluta. Leta inte fel hos din motpart. Visa på att du är öppen och nyfiken, för då visar du för din motpart att du faktiskt lyssnar. Ställ följdfrågor för då bekräftar du att du faktiskt lyssnar.

Det är mycket charmigare att umgås med någon som kan tillstå och äga sina brister än det omvända. Du får med respekt och tillit.

Skriv gärna av dig mer. Du behöver inte ha bråttom, gör det när du har tid och känn INTE efter om du har lust =)



Nattinatt.

Jag har sökt terapi för den här händelsen många gånger, och det har aldrig varit lyckat. Man går in där och berättar sin story och de mest antecknar i sina block och får tiden och gå och sen är det slut utan att man egentligen kommit någonvart. Vem du nu är så lyfter jag på hatten för att du ställer intressanta frågor och är ett bra bollplank.

Det där med kritik är otroligt svårt... det är själva pudelns kärna. Vi lever ju i ett samhälle som värderar tuffhet, styrka och dominans. Detta gör att man undermedvetet aktiverar en försvarsposition när man stöter på patrull, för att man märkt att det är det "alla andra gör" - för de vill inte visa sig sårbara och bli placerad i en social frysbox. I just den här kretsen så värderade de tuffhet och styrka väldigt högt, skulle jag säga.

Det som sätter griller i huvudet på mig är att jag inte vet om den här kritiken jag fick av dem är befogad eller inte. Och ju mer jag grubblar, desto mer osäker blir jag - minnet blir ju sämre för varje månad och år som går. Man får nästan en psykos efter ett par år av att ha analyserat samma händelse för man har ju bara sin egen hjärna som bollplank, och min hjärna kommer ju ha en jävig bild av det hela och troligtvis försöka släta över det hela så att jag kan sova bättre om nätterna, det är ju en överlevnadsinstinkt.

Börjar bli riktigt sent igen, men kan fylla på med mer detaljerad info om dramat i sin helhet imorgon om intresse finns, god natt och tack igen för dina tankar... det hjälper faktiskt.
Citera
2024-07-17, 10:38
  #56
Medlem
CC75s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av mickenyqvist123
Jag har sökt terapi för den här händelsen många gånger, och det har aldrig varit lyckat. Man går in där och berättar sin story och de mest antecknar i sina block och får tiden och gå och sen är det slut utan att man egentligen kommit någonvart. Vem du nu är så lyfter jag på hatten för att du ställer intressanta frågor och är ett bra bollplank.

Det där med kritik är otroligt svårt... det är själva pudelns kärna. Vi lever ju i ett samhälle som värderar tuffhet, styrka och dominans. Detta gör att man undermedvetet aktiverar en försvarsposition när man stöter på patrull, för att man märkt att det är det "alla andra gör" - för de vill inte visa sig sårbara och bli placerad i en social frysbox. I just den här kretsen så värderade de tuffhet och styrka väldigt högt, skulle jag säga.

Det som sätter griller i huvudet på mig är att jag inte vet om den här kritiken jag fick av dem är befogad eller inte. Och ju mer jag grubblar, desto mer osäker blir jag - minnet blir ju sämre för varje månad och år som går. Man får nästan en psykos efter ett par år av att ha analyserat samma händelse för man har ju bara sin egen hjärna som bollplank, och min hjärna kommer ju ha en jävig bild av det hela och troligtvis försöka släta över det hela så att jag kan sova bättre om nätterna, det är ju en överlevnadsinstinkt.

Börjar bli riktigt sent igen, men kan fylla på med mer detaljerad info om dramat i sin helhet imorgon om intresse finns, god natt och tack igen för dina tankar... det hjälper faktiskt.


För mig låter det som att du arbetar med fel saker. Du behöver inse att vissa saker finns det inga - för dig acceptabla svar på. Du behöver arbeta upp din förmåga att kunna släppa saker och gå vidare. Att kunna släppa saker och gå vidare är en stor styrka och en mycket bra egenskap att ha.

// CC
Citera
2024-07-17, 13:20
  #57
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av mickenyqvist123
Jag har sökt terapi för den här händelsen många gånger, och det har aldrig varit lyckat. Man går in där och berättar sin story och de mest antecknar i sina block och får tiden och gå och sen är det slut utan att man egentligen kommit någonvart. Vem du nu är så lyfter jag på hatten för att du ställer intressanta frågor och är ett bra bollplank.

Det där med kritik är otroligt svårt... det är själva pudelns kärna. Vi lever ju i ett samhälle som värderar tuffhet, styrka och dominans. Detta gör att man undermedvetet aktiverar en försvarsposition när man stöter på patrull, för att man märkt att det är det "alla andra gör" - för de vill inte visa sig sårbara och bli placerad i en social frysbox. I just den här kretsen så värderade de tuffhet och styrka väldigt högt, skulle jag säga.

Det som sätter griller i huvudet på mig är att jag inte vet om den här kritiken jag fick av dem är befogad eller inte. Och ju mer jag grubblar, desto mer osäker blir jag - minnet blir ju sämre för varje månad och år som går. Man får nästan en psykos efter ett par år av att ha analyserat samma händelse för man har ju bara sin egen hjärna som bollplank, och min hjärna kommer ju ha en jävig bild av det hela och troligtvis försöka släta över det hela så att jag kan sova bättre om nätterna, det är ju en överlevnadsinstinkt.

Börjar bli riktigt sent igen, men kan fylla på med mer detaljerad info om dramat i sin helhet imorgon om intresse finns, god natt och tack igen för dina tankar... det hjälper faktiskt.


Tack! Det var snällt sagt!
Vi svenskar har överlag svårt att ställa känsliga frågor. Det gör också att vi blir lite mer ”lättkränkt” än genomsnittet.
Ta som ett exempel när jag var gravid i ett tidigt skede och när jag var på semester i Thailand, där frågar thailändarna varför jag har blivit tjock. En svensk hade aldrig ställt en så rak fråga och vi hade blivit kränkta av en sådan kommentar. Vi lindar in frågorna till den grad att vi aldrig når själva kärnfrågan.

Kan för övrigt säga att jag blev paff när jag fick frågan, men den ärliga frågan fick också ett ärligt svar. ”Jag äter för mycket när jag blir gravid”.
Mitt svar tycktes ändå inte räcka eftersom thailändaren kränkte mig ännu mer med att jag borde äta mindre skit. Thailändaren hade rätt, men svensk som jag är blev jag kränkt. I dag kan jag skratta åt händelsen.

Kritik kan vara svårt, men beroende på HUR du hanterar kritiken så är det ditt hanterande av kritiken som faktiskt avgör om det är lätt eller svårt. I många fall kan du till och med få mer respekt om du törs tillstå fel och brister. Det finns inget som är mer provocerande som att se när politiker inte ta sitt ansvar. Allmänheten är mer benägen till att förlåta om man kan erkänna.
När du väl har ”erkännt” så går det inte att ”kritisera” dig mer, förstår du hur jag menar?

Du minns hur jag va på dig som en ångvält? Men jag kunde det pga att jag inte gick ett svar. Ju mer du undviker desto svårare för dig blir det. Du försöker ”hitta” andra genvägar som blir senvägar.
Jag å andra sidan får mer ”rätt” i mina påståenden. Men ditt beteende gör att jag får mer slagkraft i mina ord. Ju mer slagkraft jag får, desto mer trängd blir du.



Okej du har griller i huvudet och det kan mycket riktigt vara så att du Inte minns hur allting utspelade sig pga av att det har gått lång tid.
Här skulle jag vilja säga att du INTE flyr från verkligheten, för det finns en logisk förklaring pga av att det har gått låg tid. MEN jag hade inte köpt ditt resonemang om det hade skett förra veckan, för jag hade tagit upp mitt vapen ” ångvälts-metoden” för att pressa dig på svar.
Nu kan jag inte ”pressa dig” eftersom du har redan en logisk förklaring, hänger du med?

Ditt svar blir ditt vapen mot mig om jag inte skulle nöja mig med ditt svar. Du har också ”vapen” men du är inte medveten om det.

Så glöm de där med att ”kritik är svårt”, vi svenskar har bara fått för oss att ”kritik är svårt”. Du tror att det är svårt pga att du saknar utrustning. Så enkelt är det =)
Jag har ett övertag gentemot dig då jag vet hur jag ska hantera kritik.

Hade jag inte erkänt att jag köre på som en ångvält så hade jag gett dig övertag. Nu ” äger ” jag den frågan då jag kan tillstå mina brister. Men jag tycker inte att det är pinsamt att du har upptäckt en brist hos mig, du satte fingret på något som var sant och det är nu upp till mig att bestämma om jag vill utvecklas av din kritik. Du har nog märkt vilket val jag har gjort =)

Du satte fingret på något som jag inte hade reflekterat över. Det fick mig att inse att jag måste tänka mig för med HUR jag vill förmedla mitt budskap för att det ska landa rätt hos min motpart. För min teknik kan också göra att jag aldrig får ett svar pga att jag kan vara lite för hård. Men min reflektion gör också att du inte har något övertag om mina brister.


Om du skulle utnyttja min brist så kan jag kontra med att jag har reflekterat och tillstått mina egna brister. Du hamnar i ett underläge för jag skulle i så fall ifrågasätta varför du ältar.
Jag ”äger” min brist och därav äger jag frågan som du inte kan använda som ett ” vapen” mot mig.
Fiffigt va?!


Jag är öppen för mer detaljer, tycker bara att sånt här är roligt. Om det är vissa händelser du inte kommer ihåg pga av tiden, då är det ingen idé att grubbla över något som du inte kan påverka i nutid. Ta hellre något som skett inom närtid.
Du avgör vad som är relevant.

Vi hörs!
Citera
2024-07-17, 22:42
  #58
Medlem
mickenyqvist123s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Debbaebba
Tack! Det var snällt sagt!
Vi svenskar har överlag svårt att ställa känsliga frågor. Det gör också att vi blir lite mer ”lättkränkt” än genomsnittet.
Ta som ett exempel när jag var gravid i ett tidigt skede och när jag var på semester i Thailand, där frågar thailändarna varför jag har blivit tjock. En svensk hade aldrig ställt en så rak fråga och vi hade blivit kränkta av en sådan kommentar. Vi lindar in frågorna till den grad att vi aldrig når själva kärnfrågan.

Kan för övrigt säga att jag blev paff när jag fick frågan, men den ärliga frågan fick också ett ärligt svar. ”Jag äter för mycket när jag blir gravid”.
Mitt svar tycktes ändå inte räcka eftersom thailändaren kränkte mig ännu mer med att jag borde äta mindre skit. Thailändaren hade rätt, men svensk som jag är blev jag kränkt. I dag kan jag skratta åt händelsen.

Kritik kan vara svårt, men beroende på HUR du hanterar kritiken så är det ditt hanterande av kritiken som faktiskt avgör om det är lätt eller svårt. I många fall kan du till och med få mer respekt om du törs tillstå fel och brister. Det finns inget som är mer provocerande som att se när politiker inte ta sitt ansvar. Allmänheten är mer benägen till att förlåta om man kan erkänna.
När du väl har ”erkännt” så går det inte att ”kritisera” dig mer, förstår du hur jag menar?

Du minns hur jag va på dig som en ångvält? Men jag kunde det pga att jag inte gick ett svar. Ju mer du undviker desto svårare för dig blir det. Du försöker ”hitta” andra genvägar som blir senvägar.
Jag å andra sidan får mer ”rätt” i mina påståenden. Men ditt beteende gör att jag får mer slagkraft i mina ord. Ju mer slagkraft jag får, desto mer trängd blir du.



Okej du har griller i huvudet och det kan mycket riktigt vara så att du Inte minns hur allting utspelade sig pga av att det har gått lång tid.
Här skulle jag vilja säga att du INTE flyr från verkligheten, för det finns en logisk förklaring pga av att det har gått låg tid. MEN jag hade inte köpt ditt resonemang om det hade skett förra veckan, för jag hade tagit upp mitt vapen ” ångvälts-metoden” för att pressa dig på svar.
Nu kan jag inte ”pressa dig” eftersom du har redan en logisk förklaring, hänger du med?

Ditt svar blir ditt vapen mot mig om jag inte skulle nöja mig med ditt svar. Du har också ”vapen” men du är inte medveten om det.

Så glöm de där med att ”kritik är svårt”, vi svenskar har bara fått för oss att ”kritik är svårt”. Du tror att det är svårt pga att du saknar utrustning. Så enkelt är det =)
Jag har ett övertag gentemot dig då jag vet hur jag ska hantera kritik.

Hade jag inte erkänt att jag köre på som en ångvält så hade jag gett dig övertag. Nu ” äger ” jag den frågan då jag kan tillstå mina brister. Men jag tycker inte att det är pinsamt att du har upptäckt en brist hos mig, du satte fingret på något som var sant och det är nu upp till mig att bestämma om jag vill utvecklas av din kritik. Du har nog märkt vilket val jag har gjort =)

Du satte fingret på något som jag inte hade reflekterat över. Det fick mig att inse att jag måste tänka mig för med HUR jag vill förmedla mitt budskap för att det ska landa rätt hos min motpart. För min teknik kan också göra att jag aldrig får ett svar pga att jag kan vara lite för hård. Men min reflektion gör också att du inte har något övertag om mina brister.


Om du skulle utnyttja min brist så kan jag kontra med att jag har reflekterat och tillstått mina egna brister. Du hamnar i ett underläge för jag skulle i så fall ifrågasätta varför du ältar.
Jag ”äger” min brist och därav äger jag frågan som du inte kan använda som ett ” vapen” mot mig.
Fiffigt va?!


Jag är öppen för mer detaljer, tycker bara att sånt här är roligt. Om det är vissa händelser du inte kommer ihåg pga av tiden, då är det ingen idé att grubbla över något som du inte kan påverka i nutid. Ta hellre något som skett inom närtid.
Du avgör vad som är relevant.

Vi hörs!

När det gått tillräckligt många år, eller ens bara ett par månader, så blir ju minnet skruvat (speciellt om något "jobbigt" hänt). Jag vet inte om du känner till en klassisk tråd här på flashback som funnits i 9 år nu, "Myten om det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk". Det handlade om en poster som ifrågasatte ett känt sportcitat eftersom han inte kunde hitta något klipp eller någonting alls som dokumenterade detta historiska citat. Det dök upp hundratals, tusentals, som gav mothugg och kallade honom en idiot. De minns. De var där, de kom ihåg! 9 år senare så är citatet bevisat falskt, i princip alla sportjournalister och Wikipedia är eniga om det. Det var en vandringssägen som blev en del av vår kultur.

Mina minnen av det här kommer bara bli sämre och sämre. Likt deras minnen, så därför är det här grubblandet om minnen nog det man borde kasta i papperskorgen allra först, för tillslut ältar man inte minnen utan fantasier som hjärnan kokat ihop för att fylla i tomrummen, eftersom den egentligen inte minns ett skvatt om detaljerna.

Här går jag in lite på vad som hände, man är ju lat så istället för att skriva det igen länkar jag:

(FB) Hur bra är du på att ducka folks negativa åsikter om dig?

Ditt exempel med politiker - där håller jag bara delvis med. Jag upplever att ganska många beundrar politiker som "kommer undan" med det hela, vad det nu är för syndigt de pysslar med. De tänker "Ah, fan. Vilken badass! Jag kan relatera till den där bluffen han precis lyckades med, jag hade också gjort det i hans sits. Han får min röst."

Sen så blir såklart många upprörda också och skriver av sagda politiker för all framtid. Alla är ju olika.

Jag håller med om att svenskar generellt är ganska konflikträdda. Det är ju både bra och dåligt - för de som tar i för kung och fosterland hela tiden urvattnar ju sitt budskap. Om alla de har ett problem med är "demoner", "djävulen själv" och andra starka ord så tappar det hela betydelse. Medan om en person som väldigt sällan plockar fram bössan och ger kritik, då lyssnar man ju för då förstår man ju att oddsen talar för att man faktiskt gjort något riktigt illa, att det inte bara är någon som går bärsärkagång för tredje gången samma dag...
Citera
2024-07-20, 21:43
  #59
Medlem
mickenyqvist123s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Debbaebba
Tack! Det var snällt sagt!
Vi svenskar har överlag svårt att ställa känsliga frågor. Det gör också att vi blir lite mer ”lättkränkt” än genomsnittet.
Ta som ett exempel när jag var gravid i ett tidigt skede och när jag var på semester i Thailand, där frågar thailändarna varför jag har blivit tjock. En svensk hade aldrig ställt en så rak fråga och vi hade blivit kränkta av en sådan kommentar. Vi lindar in frågorna till den grad att vi aldrig når själva kärnfrågan.

Kan för övrigt säga att jag blev paff när jag fick frågan, men den ärliga frågan fick också ett ärligt svar. ”Jag äter för mycket när jag blir gravid”.
Mitt svar tycktes ändå inte räcka eftersom thailändaren kränkte mig ännu mer med att jag borde äta mindre skit. Thailändaren hade rätt, men svensk som jag är blev jag kränkt. I dag kan jag skratta åt händelsen.

Kritik kan vara svårt, men beroende på HUR du hanterar kritiken så är det ditt hanterande av kritiken som faktiskt avgör om det är lätt eller svårt. I många fall kan du till och med få mer respekt om du törs tillstå fel och brister. Det finns inget som är mer provocerande som att se när politiker inte ta sitt ansvar. Allmänheten är mer benägen till att förlåta om man kan erkänna.
När du väl har ”erkännt” så går det inte att ”kritisera” dig mer, förstår du hur jag menar?

Du minns hur jag va på dig som en ångvält? Men jag kunde det pga att jag inte gick ett svar. Ju mer du undviker desto svårare för dig blir det. Du försöker ”hitta” andra genvägar som blir senvägar.
Jag å andra sidan får mer ”rätt” i mina påståenden. Men ditt beteende gör att jag får mer slagkraft i mina ord. Ju mer slagkraft jag får, desto mer trängd blir du.



Okej du har griller i huvudet och det kan mycket riktigt vara så att du Inte minns hur allting utspelade sig pga av att det har gått lång tid.
Här skulle jag vilja säga att du INTE flyr från verkligheten, för det finns en logisk förklaring pga av att det har gått låg tid. MEN jag hade inte köpt ditt resonemang om det hade skett förra veckan, för jag hade tagit upp mitt vapen ” ångvälts-metoden” för att pressa dig på svar.
Nu kan jag inte ”pressa dig” eftersom du har redan en logisk förklaring, hänger du med?

Ditt svar blir ditt vapen mot mig om jag inte skulle nöja mig med ditt svar. Du har också ”vapen” men du är inte medveten om det.

Så glöm de där med att ”kritik är svårt”, vi svenskar har bara fått för oss att ”kritik är svårt”. Du tror att det är svårt pga att du saknar utrustning. Så enkelt är det =)
Jag har ett övertag gentemot dig då jag vet hur jag ska hantera kritik.

Hade jag inte erkänt att jag köre på som en ångvält så hade jag gett dig övertag. Nu ” äger ” jag den frågan då jag kan tillstå mina brister. Men jag tycker inte att det är pinsamt att du har upptäckt en brist hos mig, du satte fingret på något som var sant och det är nu upp till mig att bestämma om jag vill utvecklas av din kritik. Du har nog märkt vilket val jag har gjort =)

Du satte fingret på något som jag inte hade reflekterat över. Det fick mig att inse att jag måste tänka mig för med HUR jag vill förmedla mitt budskap för att det ska landa rätt hos min motpart. För min teknik kan också göra att jag aldrig får ett svar pga att jag kan vara lite för hård. Men min reflektion gör också att du inte har något övertag om mina brister.


Om du skulle utnyttja min brist så kan jag kontra med att jag har reflekterat och tillstått mina egna brister. Du hamnar i ett underläge för jag skulle i så fall ifrågasätta varför du ältar.
Jag ”äger” min brist och därav äger jag frågan som du inte kan använda som ett ” vapen” mot mig.
Fiffigt va?!


Jag är öppen för mer detaljer, tycker bara att sånt här är roligt. Om det är vissa händelser du inte kommer ihåg pga av tiden, då är det ingen idé att grubbla över något som du inte kan påverka i nutid. Ta hellre något som skett inom närtid.
Du avgör vad som är relevant.

Vi hörs!

Inget svar? Jag trodde du skulle vara på hugget, eftersom du var det tidigare!
Citera
2024-07-20, 21:49
  #60
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av mickenyqvist123
Inget svar? Jag trodde du skulle vara på hugget, eftersom du var det tidigare!

Jag ber om ursäkt, du har fallit lite mellan stolarna då jag är på hugget på flera fronter =)

Jag återkommer inom en timme =)
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in