"Tiden läker alla sår" - världens största lögn?

Fast det heter tiden läker alla sår, inte hur lång den tiden är. Men generellt sett ska man bearbeta sorgen och mår man dåligt ska man söka hjälp

Det stämmer. Du kommer må bättre men bara för det ska du inte behöva känna skuld.

Sår läker, men räkna med ärr.
Om man ska vara metaforisk.

OK, bra, tuffa frågor. Men jag vet inte hur jag ska utvecklas - i och med att problemet inte ligger i nutiden. Problemet de har är saker som ligger i dåtiden, och den kan jag ju inte göra något åt. Jag vill gärna ändra mitt beteendemönster om det är skadligt, men jag vet ärligt talat inte hur jag ska påverka den här situationen. Kan du ge mig ett exempel på en handling jag kan göra som förbättrar situationen? För hur länge jag än velar fram och tillbaka så kommer jag fram till att det bästa är att inte göra något allt, att låta status quo vara status quo. Men jag skulle vara väldigt intresserad att höra om du har någon annan idé.

Sen så kan jag lägga till att om du vill blanda in moral i detta, så vinner inte mina vänner. De gick all-in på en annan individ som har gjort så många moraliskt korrupta saker att jag knappt kan nämna (vilket de inte bryr sig om). Det är verkligen inga änglar vi snackar om här - visst, jag är jävig, och är färgad. Men det är verkligen sant. Bara för att man är omtyckt så betyder det inte att man är moraliskt god, titta bara på en viss presidentkandidat som tog en kula i förrgår (nu ska man inte besudla den här trådens ämne med politik, men det var bara en jämförelse jag kom på när det kommer till människor som gör allting fel rent moraliskt men ändå blir dyrkade).

Även om problemen ligger i dåtiden så tycks du ändock lida av dess konsekvenser, eller hur?

Att ta lärdom är att du inte ska begå samma misstag och det är ett förebyggande arbete inför att du inte ska kliva på samma mina igen.

Du får ha en acceptans över att du inte kan påverka situationen. Se det som en möjlighet att du kan utvecklas i stället.

Jag ser att du gör en del misstag.

1. Du ältar.
2. Du drar palataler för att legitimera ditt handlande
3. Du flyr undan dina handlingar genom att jämföra att någon annan är ”värre”.
4. Att säga att du inte kan göra någonting är dåtidens historia gör att du inte tar ansvar över dina handlingar. Du kanske inte kan reparera dåtidens historia men du kan reparera dig själv.

Mitt exempel är att du ska rannsaka dig själv. Du säger ett jag kommer med bra frågor men visar inte på om du har gjort någon självransakan.

Börja med att svara på dessa frågor.

1. Vännen som du ville mäkla fred med, var hens utalanden till dig obefogat eller befogat?

2. Varför mår du dåligt över att vänskapen slet i bitar? Vad saknar du? Vad saknar du inte?

3. Varför slets relationen i bitar? Går allt att skylla på någon annans bortgång?

4. Legitimerar du dina handlingar pga av någon annans bortgång?

5. Varför handlar du destruktivt vid en traumatisk händelse?
(Det är normalt att handla irrantionellt vid svåra händelser, men det är onormalt att vara irrationellt i flera år.)

6. Varför säger vännen en massa glåpord till dig? Glåpord kommer aldrig från tomma intet, det beror på något och det är faktiskt bara du som kan svara på det.


Dessa saker som jag nämner för dig är jobbiga att reflektera över. Men tro mig, du blir en bättre människa ju oftare du vågar tillstå dina brister.

Försök också tänka utifrån dina vänners perspektiv, kan du ha förståelse till varför man reagerar som man gör?

Börja med att svara på mina frågor, så kommer du få svar på dina svar =).

PS.
Undvik med att besvara frågorna med att ”du inte vet”, säg i så fall vad du tror. För du har svaren.

Jag gick också igenom något. Och gjorde därefter ett misstag. Jag försökte försonas med en vän, en vän som jag inte pratat med i 10 år. Hörde av mig via sms och allt va bra. Vi blev vänner igen. Men när jag försöker ringa eller sms så svarar han inte. Känns som jag har lagts på is eller så gör han det med meningen. Ångrat mina val och helt ärligt så mår jag illa. Kom till insikten att man inte ska försöka gå tillbaks till folk enbart för att man har historia ihop. Men sen så var det mitt fel att vänskapen rann ut i sanden men jag erkände det till honom och bad om förlåtelse men man vet inte hur folk är idag de är lömska och hämdlystna.
Anledningen till att jag ville försonas var för att jag påträffades denna person utanför en livsmedelsbutik och han gav mig en blick, en blick eller stirrade ner mig som jag hade knullat hans morsa och dödat halva hans familj

Vet inte vad ja ska säga till dig. Jag hoppas att du mår bättre en dag och att du kan hitta frid och sinnesro samt glädje.

Jag håller med om att man inte ska dra för mycket paralleller, jämföra och hålla på, till slut så förvillar man själv då långt bort från grundproblematiken. Men jag står fast vid att det är väldigt svårt att inte göra det, speciellt i en vänskapsrelation när man ser att två personers handlande blir olika bemött enbart på grund av hur mycket karisma man har. Det påverkar psykologiskt.

Sen så tycker jag att du är fullständigt ute och cyklar när du säger "glåpord kommer inte från tomma intet". Har du blivit mobbad någon gång som ung? När klassens tuffing gick runt på skolgården och mobbade de andra, slog ner dem, tycker du då att mobbarens ordval var rättfärdigade? Och nej, jag jämför mig inte med någon som blivit mobbad, men det är helt vansinnigt i min bok att säga att glåpord per definition kommer från någon sorts plats där den som skriker ut dem är rätt ute.

Jag har en släkting som skäller ut allt och alla. På restauranger, hos läkaren, you name it, när hon inte får som hon vill. Jag håller med hennes glåpord kanske 10% av gångerna, och 90% av gångerna tycker jag att hon går över gränsen eller rent utsagt är taskig. Nu kanske du inte gillar att jag kommer med ännu en jämförelse men vill understryka hur mycket jag inte håller med om din analys om just det här.

Dina 1-5 frågor får jag fundera lite över att besvara, det skulle ta lång tid att plita ner de svaren.

Det här med rannsakan, jag förstår fortfarande inte, jag har funderat länge och intensivt - men jag förstår fortfarande inte vad för slags beteendemönster jag ska ändra, det är en dimma för mig. Tro mig, jag vill verkligen förstå vad exakt du menar att man ska uppnå när man rannsakar sig själv, vill knäcka koden.

Jag ska vara riktigt rak, du behöver det.

Du upprepar ditt beteendemönster om och om igen. Du har kunnat ägnar din tid åt att besvara på något som jag inte har efterfrågat.

Varför ber du om hjälp om du inte ens är villig till att ens försöka? Du har inte ens försökt med en enda fråga. Din ursäkt är att det kommer ta tid.
Vart någon stans har jag sagt att jag begär snabba svar?

Du är missnöjd över att inte jag är en ja-sägare.I stället försöker du smutskasta mig över ett påstående som jag inte ens har sagt. När jag säger att glåpord inte kommer från tomma intet så är det för att det är sant, men jag har aldrig sagt att jag legitimerar glåpord från tomma intet.
Du har gjord det till en egen tolkning pga att du vill undvika jobbiga frågor.

Att säga glåpord beror oftast på något, med det sagt är det inte en ursäkt i sig, men det finns alltid en bakomliggande orsak eller förklaring till ett visst beteende.

Du ska omgående sluta med att vrida och vända på det jag skriver till dig. Fokusera på att besvara. Jag hjälper dig gärna, Men det handlar inte om mig, det handlar om dig. Huruvida jag har haft det i min barndom är irrelevant. Sluta med martyrskap och gör dig inte till ett offer, för det är vad du gör just nu.

En del svar har du redan fått men du har inte insett det själv. Med tanke på hur du bemöter mig som faktiskt försöker hjälpa dig, vad tror du att jag känner?

Du förstår inte självransakan pga att du undviker självransakan. Jag skiter fullständigt i hur din släkting skäller på andra, jag har bara besvarad det du efterfrågade, ingenting annat.

När du har besvarat mina frågor så kan jag förklara för dig om hur dina beteendemönster yttrar sig. Du kan inte ändra ditt beteendemönster om du inte besvarar mina frågor, du lär få följdfrågor och jag kräver ingen c uppsats. Det räcker med korta svar, ju kortare svar desto bättre för då miniminer vi fler ursäkter


Okej Amigo? Har du förstått spelreglerna nu? =)

Besvara bara på det som är relevant, blanda inte in släkten , ormar , mobbning eller annat trams. Du får en sista chans, för till och med jag börjar tröttna.

Med tiden läker de flesta sår. Men det är inte ovanligt att ärrvävnaden som bildas vid läkningen ställer till med större problem än själva det ursprungliga såret, i synnerhet om det gäller skador på inre organ.

Det kan vara så med emotionella "sår" också. "Blodflödet" stoppar och den akuta smärtan avtar men man kan läka ihop krokigt.

De flesta plattityder man blir serverad genom livet är bs.

Tiden läker alla sår och ersätter dem med nya.

Läker är väl att ta i. Bleknar snarare och känslan kommer inte tillbaka med samma kraft. Den är dovare.

Alright - en sista dans. Men då vill jag att du försöker vara så pass neutral som möjligt. Du har helt rätt att jag söker mig till ja-sägare, för att det är det sköna alternativet. Men jag vill inte heller ha någon som kommer in som en ångvält och är per automatik en nej-sägare. Jag vill att du ska komma ihåg att det här är en mycket komplicerad situation - och jag var en ytterst lojal vän.

Vissa saker du skrev där, fick mig att slungas tillbaka till stundens hetta... du låter precis som honom. Jag hamnade ur balans och i försvars-mode. Nu har det gått ett antal timmar så jag hoppas att jag inte har upp skölden lika högt upp den här gången.

Jag tror inte att jag insett hur mycket jag försökt undvika dessa jobbiga frågor under åren... min hjärna har fått härdsmälta efter att jag läste dina frågor, för min första instinkt var att jag ville fly och inte besvara dem. Det är väl en ganska mänsklig grej att göra, tycker du inte? Det är ju som att tänka på döden. Man väljer att förtränga och stänga ute.

Men jag ska göra det nu, och om du inte är nöjd med mina svar så får vi väl enas om att checka ut från den här diskussionen. Jag tänker svara så ärligt som jag bara kan, och ska försöka trycka tillbaka den del av mig som vill springa från det här så gott jag kan.

-Varför anser dina vänner att du bär en offerkofta?

Ska försöka tänka. Som sagt, det mesta här är ca 7-9 år tillbaka i tiden... så det är lite suddigt. Men den gemensamma nämnaren var att de tyckte att jag var för känslig. Typ om de kom med diverse kommentarer eller kritik, så visade jag att jag inte uppskattade det och blev nedstämd över det. Det är nog den gemensamma nämnaren att de tyckte att jag var svag.

I efterhand är det ganska konstigt att jag ens hamnade i det här gänget till att börja med då jag var ganska malplacerad - jag var definitivt det svarta fåret på många sätt. De var ytterst utåtriktade, tydliga, och backade inte från en konfrontation. De satte hårt mot hårt - för hårt, tyckte jag, då jag tyckte att de var väl hårda mot några andra i vår sfär på utkanten. Jag var, och är, mer konflikträdd - när det hettar till så tenderar jag att försöka glömma det hela och försöka låtsas som att inget hänt. Som du märkte så försökte jag ducka dina tuffa frågor, det är lite sånt här som gjorde att de började mygga av mig så sakteliga.


-varför vill dina vänner inte gå vidare?

Den här frågan förstår jag inte riktigt, det kanske är mitt fel som inte förklarat det hela tillräckligt detaljerat. Det är väl snarare tvärtom, att det är de som vill gå vidare, på det sättet att de inte vill ha mig med i matchen längre - jag vill inte heller det eftersom jag insett att vi inte passar på något sätt, men det är helt klart jag som varit den drivande kraften med att försöka lappa ihop saker och ting eftersom jag är den part som har brutit dödläget. Frågan du kanske ställer är varför de inte vill förlåta?

Kan vara så att de anser att jag gjorde vissa saker som i deras ögon brände mig för all framtid. Men det är ännu mer komplicerat än så. Jag är också vän med någon som de fullkomligt avskyr, så de tycker att jag är en potentiell säkerhetsrisk då de inte vill ha något att göra med denna person (hela den här storyn är en sån jävla soppa, jag tror du kan förstå varför jag skyllde på att "jag har inte tid"). Jag blev vän med den utomstående när de inte hade en konflikt, sedan blev det plötsligt en konflikt och de anser att jag fraterniserar med fienden... som sagt en jävla soppa.

Det börjar bli sent, jag kan gå in på ännu mer detaljnivå imorgon ifall du är okej med dessa svar, och även besvara dina övriga punkter. Nu när jag tänker på det kommer jag på att jag faktiskt skrivit om detta tidigare på flashback, när jag hittar de postsen så kan jag enkelt kopiera och klistra in så kommer du att få en mycket bättre helhetsbild av vad hela det här dramat faktiskt handlar om. Nu är det väldigt vagt, men jag kan gå in på mer detalj imorgon och skriva av mig mer.

God natt.