"Tiden läker alla sår" - världens största lögn?

När det gått tillräckligt många år, eller ens bara ett par månader, så blir ju minnet skruvat (speciellt om något "jobbigt" hänt). Jag vet inte om du känner till en klassisk tråd här på flashback som funnits i 9 år nu, "Myten om det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk". Det handlade om en poster som ifrågasatte ett känt sportcitat eftersom han inte kunde hitta något klipp eller någonting alls som dokumenterade detta historiska citat. Det dök upp hundratals, tusentals, som gav mothugg och kallade honom en idiot. De minns. De var där, de kom ihåg! 9 år senare så är citatet bevisat falskt, i princip alla sportjournalister och Wikipedia är eniga om det. Det var en vandringssägen som blev en del av vår kultur.

Mina minnen av det här kommer bara bli sämre och sämre. Likt deras minnen, så därför är det här grubblandet om minnen nog det man borde kasta i papperskorgen allra först, för tillslut ältar man inte minnen utan fantasier som hjärnan kokat ihop för att fylla i tomrummen, eftersom den egentligen inte minns ett skvatt om detaljerna.

Här går jag in lite på vad som hände, man är ju lat så istället för att skriva det igen länkar jag:

(FB) Hur bra är du på att ducka folks negativa åsikter om dig?

Ditt exempel med politiker - där håller jag bara delvis med. Jag upplever att ganska många beundrar politiker som "kommer undan" med det hela, vad det nu är för syndigt de pysslar med. De tänker "Ah, fan. Vilken badass! Jag kan relatera till den där bluffen han precis lyckades med, jag hade också gjort det i hans sits. Han får min röst."

Sen så blir såklart många upprörda också och skriver av sagda politiker för all framtid. Alla är ju olika.

Jag håller med om att svenskar generellt är ganska konflikträdda. Det är ju både bra och dåligt - för de som tar i för kung och fosterland hela tiden urvattnar ju sitt budskap. Om alla de har ett problem med är "demoner", "djävulen själv" och andra starka ord så tappar det hela betydelse. Medan om en person som väldigt sällan plockar fram bössan och ger kritik, då lyssnar man ju för då förstår man ju att oddsen talar för att man faktiskt gjort något riktigt illa, att det inte bara är någon som går bärsärkagång för tredje gången samma dag...

<...>När jag säger att glåpord inte kommer från tomma intet så är det för att det är sant, men jag har aldrig sagt att jag legitimerar glåpord från tomma intet.
Du har gjord det till en egen tolkning pga att du vill undvika jobbiga frågor.

Att säga glåpord beror oftast på något, med det sagt är det inte en ursäkt i sig, men det finns alltid en bakomliggande orsak eller förklaring till ett visst beteende.<...>

Där tappade du mig fullständigt. V b t ex mobbing har du fel, så enkelt är det. Finns mycket forskning som visar det.

Inser att din formulering kan tolkas på två sätt. Du kanske menar att den bakomliggande orsaken kan ligga hos mobbaren, inte den mobbade? Men det framgår inte av din formulering, lätt att tolka tvärtom.

Ja, mobbaren menade jag=)
Jag har varit otydlig.

Det där är svårt att generalisera tycker jag.

Om någon, eller många, skriker glåpord åt en så talar ju oddsen för att den som tar emot glåporden kanske är den som felat. Men det måste inte vara så. Ifall ett gäng fotbollshuliganer skrävlar fram i en park och muckar gräl med random barnfamiljer som är mitt uppe i en picknick eller något så är det svårt att göra ett case för huliganerna.

Tycker det påminner lite om mitt bråk med mina vänner. Jag vill inte påstå att de var "mobbare" men hon försökte ofta besegra mig med att använda sig av listor och demonstrera majoritetens makt. Typ "person X, person Y, person Z tycker precis som jag. Därför är det du som bör skämmas, och inte vi".

För den som får upp en lista i nyllet med människor som också ogillar en så funkar inte detta - för att om jag har felat så ger det mig ganska lite att ropa upp en namnlista på folk som delar denna åsikt. Man måste liksom förklara mer utförligt.

När jag gick i grundskolan så var det ofta de värsta typerna i klassen som hade högst status, och de som var i frysboxen var inte alls där på grund av att de var sämre individer på något sätt. Därför fungerar det inte för mig att enbart referera till konsensus och majoritet (i en liten grupp, dessutom).

I alla år har vi fått höra det här trötta citatet i alla sorters sammanhang, ofta ett sätt att trösta när det är tuffa tider och någon sorts tragedi har inträffat. Men stämmer den?

Jag är dryga 30... och jag anser inte att det stämmer alls. Tyvärr. Jag önskar verkligen att det hade varit så, att det hade börjat någon automatiserad läkningsprocess, och att såret helades och helades för varje dag som går... men icke.

En mycket nära familjemedlem dog för ett par år sedan på ett fruktansvärt sätt. Under denna tiden, och framförallt efter, så hamnade jag totalt ur balans. Drack enorma mängder alkohol, fattade dumma beslut som jag aldrig fattat tidigare, alla mina släktingar var också helt traumatiserade och varje dag var en levande mardröm. Ett av de dåliga besluten jag tog var att försöka mäkla fred med en tidigare vän, och i sin tur med ett par andra vänner (som han var polare med, gemensamma nämnaren var att de tagit avstånd från mig.)

Jag kom med mössan i hand (metaforiskt sett - jag nådde inte ut i verkliga livet, utan på FB messenger) och berättade om varför jag ville prata. Att min mamma dött och att jag börjat tänka på saker och ting och att jag mår hemskt kring hur vänskapen slets i bitar, och undrade om vi kunde på något sätt försonas. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men jag hade inte väntat mig att det skulle gå åt helvete. Hade förväntat mig likgiltighet som värsta scenario. Det hade gått många år innan konflikten nu, så jag tänkte att det kanske var lugnt.

Han sköt ner mig direkt. Han kallade mig för ett rövhål, att jag spelade offer, alla sorters grejer. Jag har nog aldrig blivit så chockad i hela mitt liv, för jag var verkligen ärlig och underströk mina goda intentioner men han tänkte att det var något utstuderat trick för att få honom att känna sympati för mig. Jag hann inte ens berätta min story innan han ville stänga igen butiken.

Det var där och då när tårarna forsade som jag insåg att tiden läker ingenting. Det kan kännas enklare efter några år, visst, men det är på grund av selektiv glömska. Man blir distraherad av vardagen. Men that's it... när man väl slungas tillbaka till minnenas allé så är allt lika jävligt som det var den dagen det inträffade.

Om något så kan tiden marinera dåliga händelser, och cementera olika läger som är fiender. Tiden löser inte upp dessa knutar på egen hand, det krävs något mycket mer än så.

Om tiden över huvud ska läka några sår, så måste man låta bli att pilla på såren också. Du verkar ju vara en intrigmakare som inte kan låta saker vara, och som inte är särskilt intresserad av att något ska läka.