Ni som inte fick kärlek som små - hur klarar ni er?

Samma här. Noll tårar. Inte för att jag inte vill, det händer bara inte. Mamma dog i cancer förra året 78 år, ensam i sitt egna skit, hon var en sådan "samlare" ( hoardeing ) Som var orsaken till att jag inte besökt henne på flera år.

Peta man lite kring Kristendomens ursprung, då blir man ganska besviken på om det ens funnits en Jesus.

Man kan aldrig ge för mycket beröm till barn, det är närvaron som räknas, att barnet är SETT.

Only a broken heart is whole.

Det är inte kärlek och låta ungjävln hålla på sådär. Gud fria mig från dessa ouppfostrade barn som hejar omkring. Har en granne viss unga skriker i timer, gick dit för och kolla om det var misshandel det rörde sig om, men fick inte ta på föräldrarna. Det är missuppfattning att tro att man gör sina barn väl, det är i själva verket en björntjänst.

Jag fick mina tre första år bra med anknytning till mor. Jag kunde anknyta när det var enkelt men när jag blev äldre blev jag väldigt onära alla, det kom brak en dag då jag förstod att som egen individ kunde jag tycka vad jag ville. Jag upplevdes som lite sur men inte skitjobbig. Så det var jag själv som såg till att jag inte knöt jättestarka band. Fast jag var trygg och visste att jag var omhändertagen.

Banden kom mer när jag var vuxen. Hade även en i äldre generationen jag var nära.

Så mina föräldrar har aldrig gjort något dumt. Jag avkrävde min far kramar ändå till jag blev 8. En om dagen. Jag och mor hade ingen kramkemi efter jag var liten.

Vi är både väldigt nära och inte numera.

Jag har bra och starka vänskaper i mitt liv. Men samma som gjorde mig galet självständig som barn gjorde att jag inte ville bo med någon. Tycker jag har det bästa av olika världar.

Det måste vara hemskt att bli misshandlad och sviken som barn.

Man bär på någon sorts aura, som folk känner av. Förmågan att ge/ visa uppskattning finns inte, jag sprang till exempel över flera trin i initiering av en relation av seriösitet; att pussas och kramas, det blev 'pang på röttbetan' direkt. Nej, jag har ingen diagnos. Är cleared som normal, har papper på det från utredning.

Det är synd att man inte kan välja sina föräldrar eller sina gener. Börjar man reflektera så är jag inne på att man hade byggt en starkare och bättre grund att stå på om saker redan från början hade varit annorlunda.

Får en att undra hur de med svår borderline haft det. Det är bs att de hade en bra och stabil uppväxt.

Majoriteten av oss födda tidigt 80-tal har i stort sett samma uppfostran, vi hade ingen! vi har "feral kids" dvs vi fick klara oss själva och står för konsekvenserna av vårt handlande. Det var inte alltid så jävla kul kanske då "kärlek" inte var det vi var vana vid, inte heller förstående men vi kunde iaf klara oss själva och behövde inte bli handhållen.

synd bara när "vi" skaffade barn så överkompenserade "vi" och uppfostrade ryggradslösa söndercurlade androgyna mähän som knappt kan koka tevatten fast de är över 20 år och börjar grina vid minsta motgång.

Till er som inte förstår vad jag menar med "mähä":

Synonymer till mähä
beskedlig stackare, våp, mes, pjosker, ynkrygg, sjåp, sillmjölke, toffelhjälte, mammas gosse, amöba, blötdjur, lolla, stackare, vekling, fjant, fån

Har man tur, träffar man någon som kan bli 'reserve' och vara som förälder för en. Tror det var han psykiatern Anders Hansen som sagt det. Hade fler vuxna sett till dessa barn, mycket ohälsa skulle aldrig uppkommit. Glömmer aldrig grann frun som bar mig hem sittandes på ryggen med ett stycke röget fläsk i munnen. Sommaren 1976.

Jaa vilken bra idé att barn från dysfunktionella förhållanden får en mentor som fungerar som ett bra och stöttande föredöme. Det hade hjälpt många barn och ungdomar. Träffar man en bra mentor är det troligtvis en person man kan ha i sitt liv som vuxen också. Ett bra stöd och vägledare.

Vad menar du med detta?