Ni som inte fick kärlek som små - hur klarar ni er?

För egen del så har jag just lärt mig att se det fina i gråskalan, eller inte att motsatserna inte är motsatser. Jag hade en mentor som sa "din superkraft finns alldeles bredvid dina ärr", vilket jag tror är en bättre beskrivning. De copingstrategier vi utvecklar för att överleva kan i bästa fall blomma ut till något vackert, med tid, läkning, mod och empati (och gärna en stor dos terapi).

Det tog lång tid för mig att hitta styrkan att resa mig och gå. Att verkligen ge upp hoppet om de här relationerna och istället fokusera på att ge mig själv allt det som barnet i mig längtade efter. Och när jag kan ge mig själv det så har det även visat sig att jag har styrkan att ge det även till andra viktiga människor i mitt liv.

Men om jag hade kört fast vid att jag måste förbättra och reda ut såren tillsammans med dem som skapat såren, då hade det nog fortsatt vara ett steg fram, två steg bak resten av livet.

Jag lärde mig att ligga lågt. Jag var fullständigt förbluffad över att andra barn kunde gapa, skrika och bråka med sina föräldrar. Jag skulle aldrig ha vågat det.

Jag lärde mig också att saker inte alltid behöver "hanteras", ageras ut eller avhandlas. Man kan bita ihop, och till slut blir det kväll, man somnar och på morgonen är det bra igen.

Kärlek fick jag nog inte som liten, men det fanns en lojalitet. Jag blev inte utslängd hemifrån. Men jag tror att själva huset var en större trygghet, än de som jag delade det med.

Jag har också insett att hur lycklig man är som vuxen, inte nödvändigtvis är en spegling av hur mycket kärlek man fick som barn. Så rättvist är det inte. Många riktiga jävla galningar fick kärlek i mängder som små.

Jag vet. Skämt åsido, men tack. Det är synd att det inte pratas om mer öppet. Hur en trasig uppväxt faktiskt påverkar.

Vilken fin och djup tråd.
Och så många som skriver så fint, öppet! Den har gett mg nya tankar, och stöd mot mörka tankar.
Vetskapen att man inte är ensam om en tuff uppväxt. Och att man ändå kan bli hel, att bli en bra person, som ger medkänsla, känner medkänsla för sig själv och andra. Och att fler än jag tänker och kämpar för att inte bli som sina föräldrar. Åtminstone försöker stoppa kedjan av toxisk beteende.

Jag förstår nu när jag gått igenom ytterligare en svacka livet, att jag har mina copingstrategier.
Något jag hörde talas om för bara något år sen.

Jag växte upp med mina morföräldrar och förlorade dem via 7 årsåldern o sen var jag fast med två trasiga föräldrar, som inte fanns där. OCh det första de gjorde vara att skilja sig, och sedan bråka som hund o katt. Narcissism, psykiskt och fysiskt misshandel. Skam och skuldbeläggning m.m. Både min mor och syster liksom var aldrig nöjda med mig, kände mig nästan mobbad av dem. Jag var liksom inte som dem helt enkelt. Flydde lite i mina tankar och var ofta bland molnen i mina tonår.

Jag lärde mig tidigt att ty mig till andra (vara social, anpassningsbar och vänskaplig - copingstrategier).
Dock har jag alltid pratat öppet om hur dysfunktionell min först främst mamma var.
När jag var 13 kunde jag sagt till henne att hon inte var som alla andra mammor. När jag var 30 fick jag reda på att hon fått diagnosen Bipolär.
Vi hade brutit sedan länge, då hon fortfarande tyckte det var ok att slå mig i 20 årsåldern. Fast jag var sambo och levt själv sedan några år.
Alltså dessa föräldrar som tycker man skall ha respekt för dem, fast de hade ingen respekt tillbaka.
Pappa är en annan historia, kall, strikt och även han offer/martyr/narcissist. Han bröt jag med i äldre dagar, orkar inte med att vara alltid den som skall rätta mig efter dom, så jag är klar där sedan flera år. Mamma, pappa och syster. Tidigt förstod jag att man inte väljer sin familj, eller rättare sagt det är just det man gör sen....vänner, annan familj och nära.

Det sista man skall säga till en person som kämpar, med barndomstrauman m.m. är att sluta gnälla, komma över det m.m. Det är inte konstruktivt eller helande på något sätt. Det visar bara din egen okunnighet och oförmåga att själv djupa i saker som gör ont. Eller så är du bara okänslig och glidit omkring på en räkmacka.

Det är så skönt att förstå nu att min syster hade fel, som alltid tjatade att jag skulle släppa det, växa upp m.m. Skall hon säga, hon har till skillnad från mig, aldrig bott själv, eller vågat vara ensam/singel sedan 15 års åldern. Hennes reaktioner bröt ut istället som fysiska åkommor och hon har alltid drabbats av diverse sjukdomar. Hallå kroppen försöker säga dig något eller?
Vi bröt vår relation i 30 årsåldern, då kommunikation/respekt m.m. bara skulle komma från mitt håll. Kärleken tar slut och man orkar bara inte mer med alla dessa känsloutbrott för ingen orsak alls, pga stolthet och högmod.

Jag har alltid klarat mig själv, varit stark själv, och alltid pratat öppet om det. Och tack o lov haft några få nära och kära som stöttat. Tränat, och försökt hålla mig frisk och haft bra jobb.

Så med hjälp från vänner, prata om det, läsa om det, terapi och självkännedom, respekt att man gör så gott man kan, och vara öppen om saker och ting växer man tror jag.

Jag har aldrig slagit mitt barn. Alltid lekt och försökt ge det barnet det jag aldrig fick, mycket kärlek och uppmuntran <3

Tips på bok - Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar.
Återigen, tack för fin tråd.

Tack själv för att du delar med dig.
Känner igen det där med en omvärld som tycker att man ska skaka av sig.

Gud blev min räddning.

Skulle säga att jag klarar mig hyfsat bra på egen hand.
Däremot har jag svårt med intima relationer.
Känns som att jag bara hamnar i toxiska och dysfunktionella relationer även som vuxen.
Så tror nog jag är dömd till ensamhet.

Det är fajn mannen!!

Man ältar och gror och delger sina synpunkter

Jag tror att det är nåt man växer ifrån, speciellt män.

Även om du som man har haft bra föräldrar så när du blir i sena tonåren så kommer du inte vilja ringa och gråta i telefon till din morsa för att du blivit dumpad av nån brud.

Tror att få män oavsett uppväxt har nåt behov av att dela sina känslor med mamma och pappa.
Däremot om du är kvinna så kan jag tänka mig du faktiskt vill prata med din morsa om saker, men kvinnor är ju mentalt barn hela livet så inget konstigt där.

Jag klarar mig länge innan barndomen kom ifattZ Då rasade det.

Tack, så kul att du uppskattar den.

Orkar inte läsa hela ditt inlägg pga dåligt mående (tillfälligt) men tack för dina fina ord.

Mvh

Samma här 👊 bättre vara ensam! Kram