Hur tänker äldre människor om livet när det inte är så mycket kvar?

Har just passerat 60 och kommit till insikt att livet inte är oändligt. Rent statistiskt så har jag dryga 20 år kvar. Vad jag funderar på är hur många av dem som kommer att vara bra år där man orkar ha ett aktivt liv, kanske 10 år? Åren efter det är inte så noga om de blir 5 eller 15 beroende hur hälsan är.
Rädslan för döden avtar med åren, har man då som jag börjat få värk i kroppen så kan jag en del dagar ana att döden kan vara en befrielse. Hur som så är ju döden en del av "paketet", ju förr man förlikar sig med desto bättre.

Det där beror på. Blir man bitter som gammal så tänker man nog mest bakåt på gamla händelser. Även i dödsbädden.

Blir man sjuk tänker man på sjukdomen.

Blir man religiös tänker man på efterlivet.

Vilka tankar man får är också svårt att veta vid den åldern.

Det varierar med personen hur man tar att åldras. Det är som om du skulle få en cancer-diagnos. Reaktionen är olika, alltifrån accepterande till ilska och stress.

Men jag tror att har du levt ett rikt liv, gjort det som du planerat så kan man se tillbaks på detta och känna att det räcker.

Problemet som jag sett hos många äldre är att de har skjutit upp allt de velat göra tills de blir pensionärer. Men då blir en del sjuka och kanske dör i förtid. Livet går inte i repris…

Svensk förening som jobbar med dödshjälp och dess frågor.

Oj, är det 80 % chans att du aldrig dör! Till och med Jesus dog väl - även om han anses ha återuppstått.

Min mamma är 80 år och har kol, hon orkar en bra dag gå med rullator kanske 100m. Att duscha eller klä på sig är ett maratonlopp.

Hon har själv sagt att livet inte är kul längre och har även en önskan att gå vidare. Hon är helt klar i huvudet.

Kol har hon fått pga rökning i många år så när man ser unga människor som röker idag så undrar man hur de tänker.

Cyklade tre mil igår med pensionärsförening. Ledaren för gänget, vi var kanske tjugo personer, är 95. Han har lett cykelturer sedan jag blev pensionär för ett antal år sedan. Den äldre mannen cyklar runt och letar fram lämpliga halvdagsturer i förväg. Medelålder i gruppen uppskattades till 80.

Visst finns tanken på döden även om mina föräldrar blev gamla och jag hittills inte drabbats av någon åkomma som kräver medicinering. Begravningarna kommer oftare och oftare, de senaste två var nära vänner, båda 67, som drabbats av cancer. Sånt väcker tankar. Ingen av dem hann uppleva så många barnbarn trots tre vuxna barn med partners.

Försöker döstäda för att underlätta för barnen. Och det finns mycket annat som är roligare, dagarna går...

Förnuftigt sett borde väl alla tänka; jävligt skönt att ha det bakom sig. Det var ju inte roligt med facit i hand. Aldrig igen... Det var för fan bara en chimär alltsamman som vi alla gick i.

Så borde alla tänka för det är i alla fall sant.

Alla kan dö vilken ålder som helst.

Hjälper att se andra, reddit hade men blev bannat, men finns andra sätt.

och gud avd det är fokus på barn o barnbarn

tråkiggt

Nu dravlar du bara massa, det har inte mycket med dödsångest etc att göra utan mer med demens och annan sinnesförvirring.

Det är individuellt hur man ser på just döden och det brukar i regel avta med åren, individuellt som sagt

VAD avtar?

Gränsen mellan värdig och ovärdig går vid tro, Tror du på Jesus som messias och hans verk så är du förseglad och klar och inget kan omintetgöra denna försegling. Det är därför man blir "född på nytt", man är en ny skapelse som har evigt liv. För det är vad som står i bibeln.
Det har inte att göra med något annat än tro, typ om vi lyckas sluta synda eller döper oss eller något sådant. Nej , vi tror och litar på att Jesus räddar oss. Vi litar inte på oss själva utan på honom.

Jag förstår mig inte på personer som inte ens vill tro när dom kommer öga mot öga med sin egen dödlighet... Dom är så envisa. För mig är det perfekt logik i hur Gud valde att ge oss frälsningens gåva. Han gör, vi tror / litar bara på honom.