Hur tänker äldre människor om livet när det inte är så mycket kvar?

Hörde också det, och hon hänvisade säkert till någon studie.

Men, Agnes Wold tappade det mesta för kanske tio år sedan. I dag är hon mest dryg och verkar fabulera om ditten och datten. Har dock inget exempel, men jag lyssnar på "Fråga Agnes Wold", och blir alltid förbannat på vissa saker som hon yrar till om.

Kan tänka mig att många blir lyckligare när de blir äldre, så länge ekonomi, arbete och sjukdom inte stör.

Vet inte vilken ålder du själv är i? Jag har nog aldrig varit rädd för döden! Oavsett om jag var i 20 års åldern eller idag! Fast å andra sidan lever jag inte jättefarligt direkt vilket kan tyda på en viss feghet? Fast nu har livet ändrats sen min sambo gick bort hastigt! Och p.g..a ett yngre barn måste jag leva iaf några år till...så jag tror det handlar om vilken livssituation du är i? Är du frisk och lycklig vill du nog leva ett tag till.

Jag tror inte bara utan känner flera som har dödsångest och lider av depression men mina iakttagelser ger ingen fastlagd bild. Det finns säkert statistik på det om du googlar.

Jag är 75 år och har blivit botad från tre dödliga sjukdomar med låga odds för överlevnad. Vad jag tänker är att ordna för efterlevande och leva sunt.

Eftersom jag är övertygad om att allt som Jesus sa är sant så har jag ett lättare liv än många andra. Bara Gud kan förgöra själen så jag oroar mig aldrig för mentala tillstånd. Ingen dör utan att Gud tillåter att det sker, alla har sin tid på jorden och dör när man ska dö. När det gäller evigt liv så vet jag inte var gränsen går mellan värdig och ovärdig eller vem som får Guds nåd, men jag förstår att Gud är god.

Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro. Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; 'så skolen I finna ro för edra själar'. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.» — Matteus 11:28-30

Nja jag har nog inte så många år kvar, två-tre kanske. Jag är iofs inte så jättegammal (född i början av 1950-talet) men har en kronisk hjärtåkomma som kommer att ta mitt liv (om inte Putin eller nåt annat skit hinner före.)

Jag var väldigt rädd för döden som barn men sedan 25.årsåldern har jag inte varit rädd för att dö.

Jag tycker mest att det ska bli skönt att slippa allt tjafs.

Nä jag känner en som jobbar på ålderdomshem och han sa att nästan alla har extrem dödsångest. Mycket gråt och mardrömmar, skrik och ren panik. Att gamla förlikar sig med döden verkar vara en myt. I alla fall i dagens Sverige.

Tror det kommer bli ännu värre tyvärr. De sista riktigt troende kristna dör väl snart och kvar finns vår generation ateister som har självförverkligat oss själva och saknar barn och barnbarn och syfte med livet. Vi kommer inse att allt gick för fort och att livet inte gick ut på att göra karriär och tjäna pengar. Fyfan. Stackars alla gamla döende i framtiden.

Har du någon källa på att just ateister skulle lida mindre?

Mitt intryck är att troende lider mer, men det är endast mig egen observation. Så spännande om du kan via på någon källa.

Och varför skulle det bli värre att dö i framtiden?

Härligt, något att se fram emot

Tror det är väldigt individuellt, helt säkert vet man först när man själv står där dock

Som jag skrivit tidigare, många äldre har en enorm ångest. Väldigt många får bensodiazepiner trots att det avråds för äldre på grund av fallrisk.

Den där lyckliga pensionären vid mysiga ålderdomshemmet är bara ett hittepå. De flesta mår skitpiss.

Jag tänker att det ska bli spännande att bli ung igen.
När jag var liten så mindes jag nämligen att jag varit gammal, så jag tänker att vi antagligen föds om.

Men vad vet jag?

Nä ingen källa på rak hand men jag kan mycket om döden och dödsögonblicket förr och det tycks mig som att deras tro och föreställningsvärld avdramatiserade döden mycket. De visste att de kom till himmelen och att de gjort vad de skulle i jordelivet. Men jag kan ha fel.

Jag tror det blir värre att dö när man saknar en religiös tro på ett efterliv. Och när man inte har några barn och barnbarn som lever vidare. Genom sina barn lever man ju själv på sätt och vis vidare. Förr var det viktigt att man hade en efterträdare till gården, allt man gjorde på gården var ju för nästa generation i princip. Senare funkade trädgården liknande: man planterade träd och buskar för kommande generation att njuta av.

Idag tänker vi inte så längre. Och det tror jag gör döden mer skrämmande. Men det är bara en teori. Själv försöker jag leva mer som förr och tänker långsiktigt, jag har många barn och hoppas att de kommer ta över familjegården och föra arvet vidare. Det är en tröstande tanke för mig.

Det behöver inte betyda att dessa personer lider av dödsångest eftersom demens i sig ofta medför ångest.