Hur tänker äldre människor om livet när det inte är så mycket kvar?

Jag är 60. Jag tror gränsen förskjuts eftersom människan är optimist. När jag fyllde 40 tänkte jag "så gammal man blivit, men jag är inte 50". När jag fyllde 50 tänkte jag "så gammal man blivit, men jag är inte 60". När jag fyllde 60 tänkte jag "så gammal man blivit, men jag är inte 70". Jag tror man kan göra detta så länge man är frisk. Och det är svensken till något över 80. Sedan kan förfallet gå riktigt fort och man hinner knappt tänka.

Funderat en del på det här med på sistone. Har kommit in i någon medelålderskris (är 38) och insett att man kanske har 25-30 BRA år kvar. Har haft en del existentiell ångest/rädsla för icke existens. Men måste ju vara jobbigt vara, säg 70, relativt pigg och kry i kroppen, men ändå veta att man sannolikt inte har speciellt många år kvar. Eller har de flesta äldre accepterat att de snart ska dö?

Men det kanske beror på att de dör utan en partner?

Ja, det är försvarsmekanismen.


Jag med. Visst, sannolikt många är kvar, men inte så jävla många i ett tillstånd som motsvarar det man har idag. Ålderdomlighet är ju den lilla döden.

Tror att en hel del tycker att det är ganska skönt. Jag hade missbrukat kraftigt min sista tid. Är inte rädd för döden alls heller.

Du förstod tydligen inte. Så jag hjälper till.

CITERA för fan!

Jag ser tillbaka ~20 år och tänker att det känns som det inte alls var speciellt länge sedan. Tiden har gått fort. Sedan inser man att om ytterligare 20 år så är man på livets höst. Tycker det känns skrämmande.

En måste ofta göra det eftersom partnern dött först. Inte så lätt för alla att bli kära igen vid åttio.

Det där är ju helt individuellt.

Har man dödsångest när man är 40 lär man ha det när man är 70.

Att göra sig kvitt sin dödsångest är det som ger den bästa livskvaliteten. Det slår rikedom och träning och allt annat.

Går man och är rädd för döden kan man ju inte leva fullt ut.

Är det inte snarare motiverande att göra något bra av sitt kommande liv?

Nej. Det är snarare så att människor i ett bra förhållande skyr döden mer än ensamstående, av lätt insedda skäl. Speciellt om partnern har gått bort tidigare.

Kan du precisera vad som jag skriver som du menar inte stämmer?

Tack.