Gissa Bokcitatet

En väldigt spontan association till själva stilen är Gunnar Mascoll Silfverstolpe.

Det är väl Olof Lagercrantz som skriver om Gunnar Ekelöf? Titel, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma?

Det är det. Din tur!

Tackar! Nytt citat, skrivet av en person som hade för avsikt att bli författare men som blev framgångsrik inom ett annat gebit. Tre böcker finns utgivna under hans namn varav detta är en.

Picasso tycker inte om Bonnard. Picasso säger:
- När Bonnard ska måla en himmel sätter han lite violett i det blåa. Sen provar han med brunt och kanske lite grönt. Till och med rött. Bonnard kan inte besluta sig. Men jag säger er: Himlen är blå! Så enkelt är det. Det är bara att måla dit den på direkten.
Giacometti tillfrågas:
- Vad tycker ni om Picasso?
Giacometti svarar:
- Picasso! Den killen. Han var en hel jävel på karikatyrer då i början. Men sen blev han ju världsberömd.
Picasso säger:
- Det är jag som är Gud. Det är inte det artisten gör som räknas. Men det han är. Om jag telegraferar en code på en av mina målningar till New York, bör varje yrkesmålare kunna utföra den utan svårighet. En målning är en skylt. Alldeles som en skylt för enkelriktad gata.
Han borde ha sagt cul de sac, återvändsgränd. För ber man att få hålla Picasso i handen, så får man det. Men det blir svårt att komma loss. Håller man Picasso i handen kommer han ofelbart och vindsnabbt att bestjäla en. Picasso säger:
- Finns det något värdefullt att stjäla så stjäl jag. Det gjorde Goethe.
Har han läst Goethe? Naturligtvis inte!

Ett annat stycke ur boken, som i förordet kallas "ett slags indirekta memoarer".

En kväll i slutet av 60-talet satt Staffan Hallström i soffan i stora rummet här hemma, och bredvid honom min hustru Anne-Gerd. Hon berättade för honom om sin svåra barndom i Jokkalsjärv i myrlandet ovanför polcirkeln. Detta var ett ämne som hon ytterst sällan berörde.
Jokkalsjärv bestod av tre hemman efter vägen från Överkalix mot Karesuando och Pajala. Jag har varit förbi där några gånger och undrat över hur det var möjligt att leva där.
I själva verket dog alla successivt i tuberkulosen. Enda överlevande var till slut Anne-Gerd. Hon var inte stor och stark, men tuberkelbacillerna bet inte på henne. Avlägsna släktingar i Överkalix tog hand om Anne-Gerd och hennes två år äldre syster Gun, som dog sexton år gammal. Vid gravläggningen i Överkalix fordrade Anne-Gerd att få lägga sig i gropen bredvid sin syster. Detta förhindrades med våld och flickan blev hysterisk.
Senare i livet, då och då, var Anne-Gerd tyst och onåbar ett par dagar i sträck. Vi övriga familjemedlemmar kallade detta för att Anne-Gerd gick ner i melankoliens hål. Vi tyckte att hon kletade skuld på oss. Men detta var inte så menat. Hon var drabbad.
När Anne-Gerd berättade om sin syster för Staffan grät hon.
Då säger Staffan som ju aldrig hade träffat Gun:
- Ja, det är väldigt vad ni är lika varandra.
Jag som satt på andra sidan bordet tänkte, "nu blommar det".
Man kunde uppfatta Staffan som tidvis störd. Men jag tror snarare att det var hans starka inlevelseförmåga som ibland skapade förvirring i samtalet.

Peter dahl

Bra gissning. Det är inte han, men han nämns i boken.

Ulf och Laila följde med oss till Stockholm i Harriets bil vid elvatiden nästa förmiddag. Ulf fortsatte nattens samtal.
Han sa:
- Jag var skådespelare, men där har jag hoppat av. Jag försörjer mig genom att läsa talbok för blinda och andra, som inte kan läsa.
- Jag minns att du läste Ahlins bok om Hannibal i radion, sa jag, men den texten tyckte du inte om. Jag hörde häromdan i radion att du nu läser Graham Greenes The Heart of the Matter. Det låter som om du tyckte bättre om den texten.
- Nej, fy fan, sa Ulf, den är oerhört tråkig, den med.
Sen sa Ulf Palme:
- Jag var skådespelare men jag hoppade av, för jag stod inte ut. Dock var jag bra. Det har inte kommit någon efter mig som var lika bra. Det är fruktansvärt att säga något sådant. Men det är bara så.
- Så var jag vacker också. Har ni sett den där filmen Bara en mor, där jag spelade mot Eva Dahlbeck. Hon var min enda verkliga vän inom skådespelarvärlden och hon har så förblivit i min erinran. Men filmen: Fy fan så vacker jag var.
Laila Andersson sa:
- Det var ju tur att jag inte kände dig på den tiden, Ulf.
Jag satt i baksätet bredvid Laila, Ulf bredvid chaufför Harriet, emedan större benlängd är möjliggjord i framsätet.
Från baksätet frågade jag Ulf:
- Har du någonsin spelat med Ingmar Bergman som regissör?
- Ingmar, sa Ulf. Jag hatar den djäveln. Jag var med i nån av hans första filmer, vad den hette eller handlade om har jag glömt. Den gick ut i kopior till biograferna i hela landet.
- Men så fick Ingmar för sig att filmen var dålig, så han köpte tillbaka alltihop och brände upp varenda djälva filmmeter. Sen gjorde vi en film till. Vad den hette har jag också glömt. Men under inspelningen blev jag så förbannad på Ingmars regissörsfasoner, att jag slog näven i bordet så att det som fanns på skivan skuttade i luften.
- Då blev Ingmar rädd. Då kröp den där fega lilla dassråttan fram ur honom. Jag har aldrig sett en människa så snabbt förvandlas från lejon till lus.
Det blev tyst i bilen.
Sen sa Ulf:
- Bergman ska straffas. Jag vet vilket ben han har ondast i. Jag ska ta ett tjärat rep och surra omkring det benet. Och så ska jag förtöja det repet i aktern på min snabbgående motorbåt. Och sen ska jag köra den båten över grunt vatten!
När vi närmade oss Stockholm föreslog Laila, eller La-i-la som Ulf kallade henne, att vi skulle ta Essingeleden, hon visste precis.
Ulf utbrast:
- Jag hatar den här kvinnans klartänkthet. Hon har alltid rätt, och hon får alltid rätt.
Likafullt höll vi på att köra fel. Men vi kom fram till Vasastan där Laila bor, vidare till Gamla stan där han har en lya sen åtskilliga år. När vi skildes sa han:
- Torsten och Harriet, älskliga människor, men vad fan heter ni i efternamn? Jag har kämpat hela bilresan med att försöka komma ihåg.

Så det är en konstnärstyp vid namn Torsten? Det bör väl vara Torsten Renqvist då.

Stämmer bra, Torsten Renqvist, boken heter Flisor och kom 1994. Över till dig!

Då tar jag över budkavlen så kan du fokusera på den andra tråden...
Jag såg nyligen Ruben Östlunds senaste och kände att han i en av filmens nyckelscener bara måste ha varit inspirerad av följande episod:

En dam halkar ut över däck... Hon rutschar ända i famn på min mor... hon tar stöd mot henne för att lättare kräkas... Där kommer en liten knäracka farande också, så sjösjuk att han skiter i kjolarna... Han rullar runt, visar sin buk... Från dasset hörs avgrundsliknande tjut... Dom fyra som är inlåsta där kan nu varken spy, låta sitt vatten... eller ens skita... Dom krystar nu över hålet... Dom bönfaller oss att ta deras liv... Och skorven stegrar sig ytterligare... ständigt brantare dyker den ner... den störtar sig ner i det mörkgröna djupet... Den stjälper åt andra hållet, den satan... och vänder ut och in på min mage...

En stöddig, verkligt fräck karl hjälper sin fru att spy i ett litet handfat... under uppmuntrande tillrop. "Gå på Leonie... Håll inte igen!... Jag är här!... Jag håller fast dej." Då svänger hon med en gång ansiktet mot lä... Och hela kalopsen som skvalpa i stupröret på henne sprutar hon rätt i plyte på mej... Mitt i gapet får jag bönor, tomater... Jag som inte hade nåt mer att få upp!... Varsågod!... Jag känner på smaken... inälvorna vänder ut och in på sig. Heja på!... Det lättar!... En hel laddning vältrar sig på tungan... Hon ska minsann få tillbaks hela mitt innanmäte i käften... Jag närmar mig trevande... Vi kräla sakta fram mot varann... Vi klamra oss fast... Vi kastar oss framlänges...Vi omslingrar varann... och vi spyr på varann. Min snälla pappa och hennes man försöker skilja oss åt... Dom drar åt varsitt håll... Dom kommer aldrig förstå hur det är...

Strunt i allt uselt agg... Uuh!... Vilken knöl, vilken knarrig karl!... Varsågod min sötnos, vi kräks på honom gemensamt!... Hans hjärtas dam skänker jag en hel härva nudlar... med tomatsås... och tre dagar gammal cider... Hon ger mig en ny portion av sin schweizerost... Jag suger på hennes slamsor... Min mor inrullad i repen... Kommer krälande på jakt efter sina spottloskor...

Luktar Céline...

Ja men visst gör det, det stinker verkligen! Om inte annat gav väl det flitiga ellips-bruket iväg svaret. Från "Död på Krita" kom citatet. Då så, välkommen att kasta loss ett nytt textsjok...