Citat:
Ursprungligen postat av
Arcane
Att försöka påverka andra länders politik i en för sig själv gynnsam riktning är ju något som i princip alla stater gör på ett eller annat sätt. Det är inte det minsta märkligt eller suspekt så länge det inte sker med militärt våld.
Att det hela skulle handla om den ryska flottbasen i Sevastopol var ju iofs en innovativ infallsvinkel jag inte hört innan. Men ryssarna hyrde den av Ukraina och kunde lugnt fortsatt med det, oavsett vad Ukraina tyckte om saken, på samma sätt som USA fortsatt hyra Guantanamo av Kuba. Knappast så att Ukraina eller något annan skulle gått i krig mot Ryssland för detta.
Vad som står på spel här är den världsordning som råder sedan andra världskriget där erövrings- och kolonialkrig inte längre tolereras. Självständiga staters territoriella integritet är numer okränkbar, undantaget intern uppdelning i nya självständiga stater. Den enda som tidigare utmanat den världsordningen var Saddam Husseins Irak, något de bittert fick ångra.
Skulle man göra avkall på principen ovan skulle ju flera länder kunna hävda att de har samma rätt som Ryssland att ”rätta till felaktiga gränser” och ”återerövra historiska territorier”. Är det en utveckling du välkomnar eller tycker man skall acceptera? Skall Sverige, i fredens och säkerhetens namn, förhålla sig neutral till detta? Skall Sverige kanske till och med verka diplomatiskt för att det ukrainska territorium som Ryssland ockuperar skall erkännas som ryskt av omvärlden i utbyte mot ”fred och säkerhet”?
Stormakter har alltid blandat sig i och tyckt de har rätt att intervenera i andra länders inre angelägenheter. USA har gjort det mest och inte bara i sitt närområde: Cuba, Guatemala, Nicaragua, El Salvador, Vietnam, Korea, Iran, Irak, Syrien, Afghanistan och Ukraina. Ryssland har gjort detsamma i Georgien, Afghanistan, Baltikum, Östeuropa, Syrien, Ukraina och Eritrea. USA säger att man strider för demokrati men det handlar om makt. Varför Ryssland och USA blandade sig i Syrien handlade delvis om ryska flottbasen i Tartus. Även försöken att få Ukraina med i EU och att lämna OSS/CIS handlade delvis om att man ville få bort ryssarna från flottbasen i Sevastopol.
Ukraina är ett speciellt fall eftersom landet är splittrat. Krimborna och östra Donbass är till en stor majoritet etniska ryssar om aldrig velat styras från Kiev.
Det bästa hade varit att Ukraina redan 1991 delats in i tre självständiga stater, Ukraina, Krim och Novorossiya. Krim utlovades autonomi men vid första presidentvalet på Krim valde Krim-borna president Mesjkov som gick till val på att verka för en återanslutning till Ryssland.
Då gick ukrainska soldater in i Krim, avsatte den folkvalde presidenten, upplöste parlamentet och tog över TV-stationen.
När jag bodde på Krim var misstron mot regeringen i Kiev total och man tyckte EU och USA var hycklare som predikade demokrati och inte protesterade mot Ukrainas maktövertagande. Varför försvarar vi Taiwans rätt till självbestämmande men inte Krims? Man förundrade sig även hur vi kunde stödja ledare som Julia Timosjenko och Viktor Justjenko. De hyllade massmördarna
Symon Petiura och Stepan Bandera som ukrainska frihetshjältar man enligt lag inte fick kritisera.
Den mindre nationalistiske presidenten Janukovitj som efterträdde Justjenko var mer populär i de ryskspråkiga delarna. Han försökte länge gå en balansgång mellan EU och Ryssland. De verkliga problemen började när han jagades på flykten vid Maidan-kuppen i Kiev. Att upproret stöddes och delvis orkestrerades av väst framgår av de läckta
samtalet mellan USAs statssekreterare Victoria Nuland och USAs ambassadör i Ukraina, Geoffrey Pyatt.
Det är utan tvekan så att Maidan-upproret hade folkligt stöd i västra Ukraina som tidigare tillhörde Polen-Litauen. Liksom Baltikum var de trötta på ryskt inflytande och ville bli en del av Europa. Men på Krim och i de östra delarna av Ukraina tolkades avsättningen av Janukovitj som en konstitutionsvidrig militärkupp mot en folkvald president av fascistiska västukrainska ultranationalister. När det nya ultranationalistiska parlamentet ville riva upp språklagen som gav ryska statusen som officiellt språk vid sidan av ukrainska började inbördeskriget i Donbass och Krim-krisen.
Separatisterna stöddes av Putin som nu såg sin chans att återta Krim och säkra flottbasen i Sevastopol. Medan Krim-borna såg Putin som en befriare såg västmakterna och Kiev-regeringen det som en annektering. Efter Minsk-avtalen fanns ett hopp om fred men de implementerades aldrig. Efter tio år av ukrainskt inbördeskrig där Ryssland stött separatisterna i öst med vapen medan väst stött centralregeringen i Kiev med vapen, tappade Putin både tålamod och besinning och anföll Ukraina.
Det som hänt är en katastrof både för Ukraina, Ryssland och hela världen. Jag är övertygad att inbördeskriget kunde undvikits om vi i väst samarbetat med Ryssland för att ena Ukraina istället för att medvetet dra isär landet. Sveriges enögda agerande i konflikten mellan väst-Ukraina, Krim och Donbass har varit en säkerhetspolitisk katastrof både för Ukraina och oss själva. Det var en komplex konflikt där vi borde agerat medlare istället för agitator.