Bitter av ADHD-diagnos

Mm ADHD. Har ADD och är inte sådan. Men om du får terapi är det ju bra, ger diagnosen detta är det bara att gratulera. Inte många som får terapi idag och låter som du behöver det mest, lägga allt på plats i hjärnan.

Finns mycket att diskutera kring detta och vad som hjälper är inviduellt.
Jag sitter i samma situation som du. Jag fick min diagnos för ca ett år sedan och jag blev varken glad eller ledsen, dock fick jag en ny utgångspunkt.

Det förklarade mycket, dvs hur jag agerat, reagerat osv men det ursäktade inget.

Efter att ha haft möte med hjärnskrynklaren några gånger så började hon en mening med något i stil med:
"När man han den diagnosen du har...."
Vad det handlade om kommer jag inte ihåg dock men det resulterade i en konversation liknande denna:

Jag: kan vi bara för ett litet tag sluta kalla det för en diagnos?

Hon: varför reagerar du på just ordet diagnos?

Jag: för att när man har ont i armen så går du till läkaren för att denne ska ställa en diagnos så man vet vad som är fel. Går bilen sönder tar du den till en verkstad så de kan koppla in sitt diagnosverktyg så de vet vad som är fel.

Det du säger är allt jag är, för- och nackdelar är fel. Jag har väldigt mycket att tacka min diagnos, det är en del av min personlighet, mitt yrkesliv och kreativitet. Jag vill kunna kanalisera det bättre så jag inte bränner ut mig igen.
Samhället är inte anpassat för oss så det är bättre att kalla oss sjuka så vi vackert kan rätta in oss i ledet.
Hade det inte varit för adhd så hade vi fortfarande suttit i träden och kastat skit på varann.


Det är inte fel på oss, absolut det är egenskaper som kan driva oss i fördärvet om vi inte kan kontrollera den men kan bli ett sjuhelvetes verktyg om vi kan kanalisera det rätt.

Jag personligen tycker att medicineringen hjälper mig mycket, jag kan kanalisera mina ideer och istället för att det känns som om min hjärna består av 30 gapande elever som alla ska uppmärksamhet samtidigt så är det numera bara 2-3 stycken som pratar i mun på varann. Helt plötsligt kan jag både somna och vakna (med undantag såklart)

Jag har träffat personer som medicinerar och personer som valt att inte göra det. De har valt det som funkar bäst efter deras levnadsstil och välmående, det uttrycker sig även på många olika sätt.

Din hjärna är som motorn på en racerbil men du har cykelbromsar. För att bli en bra förare måste du ha både bra motor och bra bromsar.

Du är fortfarande du, många kommer ha åsikter, vilket folk alltid har, viktigast är att du gör det som funkar bäst för dig!

Tack och jag börjar bli trött på att varenda sida eller egenskap en person kan ha idag och som av samhället kan stämplas som "problematisk" ska diagnosernas och medicineras. Är du frustrerad och arg på grund av något är du sinnessjuk, blir du deppig av att slita på ett meningslöst jobb är du sinnessjuk, har du för mycket energi för att bara sitta still och stirra in i en skärm i 8 timmar är du sjuk i huvudet.

Nej människor är inte sjuka i huvudet, det är samhället och alla idiotiska krav som gör att människor inte kan vara sig själva som är sjukt.

Medicinen är inte "tjack" för att jobba åt andra, utan det är ett bränsle för att kunna göra sådant som du själv väljer att göra. Du kommer tvärtom att uppleva mycket mer egentid när du medicinerar.

Om man har problem i livet så ska man vara tacksam för att det är ADHD, eftersom det finns nästan mirakulöst bra mediciner. Det finns ingen effektiv medicin mot aspberger, bipolär sjukdom, lågbegåvning, m.m.

Denna kommentar är ju så jävla sann. Adhdhjärnan är en hjärna för en jägare. Dvs snabbtänkt och lösningsorienterad. Förr hade du varit herren på täppan. Idag passar du inte in i normen som ska sitta stilla innanför 4 vita väggar.. hitta något du tycker är kul så ska du se att det går bra

Tonårsåldern är väl ändå halvvägs till 30? 15 för att vara mer specifik.

Du får ta det för vad det är. Antingen fäster du stor vikt vid diagnosen eller så tuffar livet på som innan.

Har du bekymmer av din Adhd?

Kan bara hålla med dig, det är fullt orimligt att utgå ifrån att någon med adhd/add ska klara att jobba 40h utifrån samma förutsättningar som neurolootypiska.
Jag har kämpat i hela min vuxna liv för att stå ut och känt mig sämst när det gång på gång kraschat på arbetsplatser för att jag helt enkelt aldrig orkat i längden.
Har nu ätit Concerta i ett år och trodde det skulle bli räddningen på nuvarande arbete.
Kraschade för några veckor sen. Medicinen höjer min koncentration något men likt förbannat ska alla intrycken processen när dagen är avslutad och medicinen gått ur. All min energi går åt på ett arbete och sen finns bara ork att vänta på nästa arbetsdag..

Nu har jag bestämt mig för att inte försöka igen. Tror inte jag orkar fortsätta leva om jag bara ska upp på hästen igen för återigen kasta mig mot avgrunden. Jag ska kämpa för att bli sjukskriven, iaf deltid, en lång period, förhoppningsvis resten av mitt liv.
Jag tänker leva ett enkelt liv och fokusera på att slippa allt det där som tar sönder mig i längden och jag vet att den glädjen och lättnaden är så mycket större än en bra lön och ekonomiska möjligheter. Fick materlialismen, fuck överflöd. Jag vill bara ha en lugn plats att leva på. Bort från den stora massan vars sätt att leva bara får mig att vilja slippa.

Jag har alltid jämfört mig med andra och gång på gång känt mig sämst för att jag inte har samma ork som dem, inte klarar av att stoppa huvudet i sanden och bara göra saker. Men jag har sakta börjat inse, det är inte mig det är fel på, det är alla dem som bara väljer att spela efter samhällets sjuka spelregler utan att ens fundera på det orimliga i det..

Vi behöver inte leva som samhället lärt oss, vi behöver inte all skit som vi lurats att tro att vi behöver. Vi behöver inte slita ut våra kroppar och själar för någon skulle. Inte för en arbetsgivare, inte för oss vår egen. Hur kan vi ha lurats till att vilja jobba livet ur oss för skit vi inte behöver framför att tillbringa tid med de vi älskar i en miljö vi mår bra i?

Att arbeta 40h/vecka är inte rimligt för någon. Att göra det med en NPF-diagnos är galenskap

Känner förövrigt mycket igen mig i missbruksproblematiken också. Och det är inte konstigt att med med våra svårigheter tar till någon form av flykt från verkligheten. När vi tvingas in i sammanhang som tar så mycket energi kan vi inte hantera alla intryck på ett konstruktivt sätt. Vi behöver hjälp att lugna hjärnan så den får varva ner. Och på grund av samma svårigheter är välja vettiga alternativ i stunden. Vi behöver en snabb lösning på ett problem vi inte kan hantera.

Jag har i perioder mått väldigt dåligt av skammen i att dricka/röka för mycket men insett att problemet varit överambitionen att orka med det alla andra orkar. På senare dagar har jag hittat en annat lugn, håller mig borta från sammanhang som dränerar mig. Jag skäms inte längre över symptomen ett ohållbart liv gett mig, har istället börjat fokusera på grund problemet.

Jag förstår inte tråden? Trådstarten är ju i princip en chatt?

Dessutom kan inte TS bestämma sig för om det är "han" eller "jag"

Ja, grattis. Du är ju verkligen den första som får ADHD-diagnos senare i livet? Är inte kristallklart hos alla.

Finns det något intresse/hobby du har som du skulle kunna arbeta med?
Jag har i min ungdom haft jobb som jag avskytt, där jobbet sugit all energi och jag varit helt slut efter varje arbetspass.

Skyll på ADHD eller lättja, inte en chans att jag hade klarat av att lägga 40h/vecka på något jag avskyr under en längre period.

Däremot har jag haft en rad olika roller inom IT som jag alltid trivts med. Lägger ca 50-60h/vecka på jobbet nu och då har jag ingen betald övertid. Vore det inte för min sambo hade jag säkerligen jobbat fler timmar än så.
Lätt hänt att man går från narkoman till arbetsnarkoman haha.

Fick ADHD-diagnos vid 25-26 års ålder och har kört Elvanse sen dess samt ritalin som tillägg under en period men nu attentin.
Tycker fortfarande att det är svårt att sätta igång med ointressanta saker, men när jag väl sätter igång så kan jag slutföra saker utan att ständigt tänka/säga ”nu skiter jag i det här, jag orkar inte”.

Jag undrar om någon av de tre universitetsutbildningarna jag påbörjade hade resulterat i en examen om jag hade fått medicinering tidigare. Jaja, livet blev bra ändå.

Bara för att man har ADHD så har man inte mycket energi. Om något så här man väldigt lite energi och behöver hela tiden små dopaminkickar för att hålla energin uppe.

"Om du blir inblandad i en trafikolycka eller uppmärksammas i en poliskontroll, kan du dömas för rattfylleri eller grovt rattfylleri om du är påverkad av läkemedel". Och det verkar du bli med ditt beteende.

En missbrukare erkänner aldrig att det finns problem. Men du har skrivit att du tar flera tabletter om dagen + alkohol och beter dig aggressivt mot andra. Så dina problem är nog ditt missbruk som orsakar ADHD-symtom. Men du verkar inte lyssna, så nu slipper du mig.